Ur 1931 års svenska kyrkokrönika

Av P. Lindblom

Året 1931 har såvitt man kan se det, varit för den katolska Kyrkan i Sverige ett stilla växandets och framåtskridandets år. Väl äro inga särskilt uppseendeväckande tilldragelser att anteckna men sakta och säkert gå vi under vår högvördige Biskops ledning framåt.

En uppmuntran gavs katolikerna över hela världen och i synnerhet de långt borta i förskingringen sittande, då de i början av året fingo lyssna till den helige Faderns ord av fred och välsignelse, talade vid invigningen av Vatikanstadens radiostation. Genom Marconis underbara uppfinning sattes vi också här i Sverige i tillfälle att höra den kärleksfulle Faderns manande och innerliga ord till alla »som leva i världen, rika såväl som fattiga» till folk, som bo i fjärran. Och för alla, som lyssnade och kunde uppfatta orden blev det hela till en upplevelse, som icke glömmes.

Att vår helige Fader icke förgäter sina barn här uppe i höga Norden ha vi ju ofta glädjande bevis för. Till dessa bevis våga vi väl också räkna den uppmärksamhet, som ägnats vår konung Gustaf, vilken genom H. H. Biskopen fått från den helige Fadern mottaga en minnesserie av de nypräglade vatikanska mynten, en uppmärksamhet som mycket gladde Hans Majestät.

Till synbara yttringar av växande och framåtskridande höra väl framför allt öppnandet av nya lokaler för regelbundet katolskt gudstjänstfirande. I Stockholm invigdes på Marie Bebådelsedag av H. H. Biskopen det nya Don Bosco-kapellet. Omedelbart efter invigningen firades pontifikalhögmässa och Biskopen höll en gripande invigningspredikan. Det stämningsfulla kapellet, Kungsholmens katolska gudshus, har senare erhållit en värdefull och vacker konstnärlig utsmyckning i och genom de av konstnären Edv. Berggren målade tavlorna av de tolv apostlarna.

I Bromölla har inrättats ett provisoriskt kapell, som av en hänförd besökare betecknats som »ett av de vackraste i hela vikariatet». Söndagen den 2 augusti var där stor högtid. Den lilla församlingen besöktes av H. H. Biskopen, som i det nya kapellet för första gången meddelade Bekräftelsens heliga Sakrament.

I Linköping, Sankt Nikolaus Hermannis och Hans Brasks minnesrika stad, har jämväl öppnats ett kapell, där numera den heliga Mässan regelbundet firas. Det är altaret och inventarierna från det gamla kapellet i Norrköping, som kommit till förnyad användning i en förhyrd lokal på Repslagaregatan i Linköping och församlingen där pastoreras tillsvidare från Norrköping.

Till Stockholm har efter 400 års bortovaro dominikaner eller svartbröder återvänt. Tills vidare är det blott en pater och fem systrar av den helige Dominicus orden, som i en fastighet på Engelbrektsgatan öppnat ett Sankta Ingrids hem för självförsörjande katolska damer. Sankta Ingrid levde som bekant i senare hälften av 1200-talet och dog som priorinna i dominikanerinnornas kloster i Skänninge. I det av hennes sentida döttrar öppnade hemmet i Stockholm har också inretts ett kapell och rests ett altare, där vår Herre bor i tabernaklet och där den eviga lampans milda låga inbjuder att hylla och tillbedja Honom.

Nya skolsystrar hava anlänt till Stockholm. De tillhöra den stora, över snart sagt hela världen utbredda kongregationen: »Arme Schulschwestern U. L. Frau» och komma från moderhuset i München, där systrarna leda en mönsterskola, besökt av 1,500 barn. De hit anlända systrarna hälsades välkomna av Biskop, prästerskap och församling på Marie obefläckade avlelses dag den 8 december, då en liten enkel men vacker välkomstfest var anordnad för dem.

Till Norrköpings församling ha kommit Elisabethsystrar, för att börja sjukvård och Hälsingborgs församling har också fått systrar. Dessa tillhöra samma polska kongregation: Marias Tjänarinnor med moderhus i Pleszew, som redan några år varit verksam i Oskarström. Systrarna skola särskilt ägna sig åt de många katolska barnen på landsbygden.

Öppnandet av en katolsk bokhandel i Stockholm är också ett bevis på framåtskridande, till gagn för katolikerna i hela vikariatet, som nu veta varthän de skola vända sig för erhållande av katolsk litteratur och religiösa konstföremål och devotionalier. För ändamålet har stiftats ett aktiebolag, vars styrelse har sitt säte i Stockholm. Stiftelseurkunden är daterad den 17 januari 1931. Bolagets första affärslokal är inrymd i huset Mästersamuelsgatan 41.

Med anledning av de tid efter annan i dags- och veckopressen uppdykande angreppen mot den katolska Kyrkan och hennes institutioner hava svenska katolska lekmän förenat sig i en sammanslutning till katolicismens och den katolska Kyrkans försvar. Sammanslutningen, som fått namnet »Katolsk Informationsbyrå», har sålunda till uppgift att bemöta i pressen framförda anklagelser mot katolska Kyrkan, att protestera mot utspridandet av sensationshistorier, att rätta felaktiga uppgifter och att för övrigt stå till tjänst med upplysningar om katolska förhållanden i Sverige och utlandet.

Redan vetskapen om att en sådan byrå existerar och att tidningarnas uttalanden följas med argusblickar torde vara till nytta. Man drar sig något för att komma med de gamla smädelserna och förvanskningarna. Men ändå är det märkligt, att man fortfarande, och i en tid, då tidningsredaktionerna äro så angelägna om att förete sin kunnighet och sin omdömesförmåga på alla andra områden för mänskligt vetande, nödgas konstatera den befintliga olusten att inhämta korrekta upplysningar om katolicismen. På det området synes man gärna vilja vara okunnig för att få envist fasthålla vid gamla löjeväckande vanföreställningar.

Naturligtvis finnas glädjande undantag, ja, skulle man inte våga säga att tecknen tyda på en kommande vindförändring?

Sympatiyttringar för den gamla moderkyrkan från våra frånskiljda bröders sida äro ju icke så sällsynta. Man avläser dem i försiktigt hållna tidningsartiklar och de komma Biskopen, prästerskapet och enskilda katoliker till del på privat väg. Den som skriver detta hade för en tid sedan ett brev från en svensk statskyrkopräst, som skrev att »litet varstans förspörjes längtan tillbaka». I hans församling fanns en bonde, som brukade bedja rosenkransen och som med stort intresse läste Hemmet och Helgedomen ävensom Credo. Allmogen har nyktrat till och får småningom ett annat begrepp om katolska Kyrkan än fordom.

Men skall den katolska Kyrkan få framgång i vårt land måste det ske på så sätt, att katolikerna själva genom ord och föredöme bliva propagandister. Det är sålunda av största betydelse att vi stå rustade i kunskapshänseende och att vi genom trohet i Grids och Kyrkans tjänst bli till ljus, som lysa för världen.

Härtill är det av vikt att det inre religiösa livet i våra församlingar allt mera väckes och stärkes. De kyrkliga föreningarna och kongregationerna utöva härvidlag ett stort, betydelsefullt och rikt välsignat arbete.

Föreläsningsverksamheten har under året bedrivits inom de olika föreningarna. I Stockholm hava de av S :t Ansgars Föreläsningsnämnd anordnade kyrkohistoriska föredragen varit väl besökta och livligt senterade.

I början av året hölls i Stockholm en serie predikningar av Père Béchaux från Oslo och till att hålla fastepredikningar såväl i Stockholm som Göteborg, Malmö och Norrköping hade redemptoristpatern Hellmuth Hertych inbjudits, och senare i april och maj hade vikariatet besök av dominikanerpatern Felix Leseur, som höll några offentliga föredrag om Elisabeth Leseurs konversion och andliga liv.

Alla dessa predikningar och föredrag hava högt skattats och utan tvivel mycket bidragit till det andliga livets förnyande och stärkande. De för det religiösa livets växt och fostran i ännu högre grad verksamma reträtterna enligt den helige Ignatius metod hava vid olika tillfällen hållits för såväl män som kvinnor. Sålunda hölls i Birgittahemmet i Djursholm reträtt för damer, dels i februari under Père Béchaux ledning dels i maj under ledning av Pater Wehner.

Under pingsthelgen voro herrarna samlade på Marielund vid Mälaren till samma andliga övningar. Både Marielund och Djursholm måste betecknas som synnerligen lämpliga ställen för exercitierna i fråga. De erbjuda deltagarna all den stillhet och ro som kräves och bidraga sålunda till att göra övningarna så andligen givande och välgörande som avses.

I början av september samlades också alla vikariatets präster omkring sin Biskop till exercitier å Marielund. Exercitierna leddes av Pater C. Richstätter.

Våra vallfärder få icke glömmas. De äro högtidliga gudstjänster, som förbliva i minnet, trosstärkande upplevelser, erinrande oss om forntiden och våra fäders starka tro och om nutiden och att också vi äro pilgrimer på vägen mot vårt eviga mål.

I maj vallfärdade vi till Sankt Eriks reliker i Uppsala domkyrka, i augusti möttes ett sjuttiotal katoliker från olika delar av Sverige i den heliga Birgittas stad för att där med vår Biskop och fyra präster ära vårt lands huvudskyddshelgon. I september slutligen gick vår pilgrimsfärd till Björkö och Sankt Ansgar. Denna senaste vallfärd fick förlidet år en särskilt högtidlig prägel i det H. H. Biskopen medföljde och själv celebrerade mässan vid Ansgarsmonumentet. Tre vallfärder, dyrbara för våra katolska hjärtan.

I vårens tid då allt står i sin första friska fägring, träden vårligt gröna och blomstren i sin fagra skrud övergjutna av solens glans, då tåga vi att lägga våra blomster på skrinet som innesluter konungens och martyrens, den helige Eriks reliker. Och vi åkalla hans beskydd.

Om sommaren, då himlen högblå välver sig över Vätterns vida vatten och minnena viska i suset från ekarnas kronor om den starka kvinnan från Norden, besöka vi den heliga Birgittas stad, bedja våra böner i hennes hänförande blå kyrka och, lyckliga åt att vara arvingartill hennes tro, anbefalla vi oss i hennes mäktiga förbön.

När hösten nalkas och Mälarens stränder prunka i höstens härliga färgprakt resa vi ut till platsen för det gamla Birka för att där erinra oss Nordens apostel och värmas av hans tro och kärlek samt bedja honom att alltjämt frambära oss och våra böner inför den Allsmäktiges tron.

Så blir våra vallfärder en erinran om att alltid i ungdomens vår, i mannaårens sommar eller ålderns höst stå redo med pilgrimsstaven i vår hand, »omgjordade kring våra länder med sanning och iklädda rättfärdighetens harnesk samt skodda till fötterna med beredskap till fridens evangelium» (Ef. 6:14, 15).

En fest från det förflutna året som lever i minnet är S:t Pauli kyrkas i Gefle 50-årsjubileum. Det firades i oktober månad under så högtidliga former som det var möjligt i den lilla församlingen. Till att jubiléet blev så ståtligt och efterlämnar ett så vackert minne bidrog i hög grad att församlingens förre kyrkoherde, numera biskopen och apostoliske vikarien i Finland, Doktor Mikael Buckx, hade infunnit sig för att officiera vid gudstjänsterna.

Vid jubiléet invigdes nya korsvägsstationer, som av en församlingsmedlem donerats till Kyrkan.

Bland prästerna i församlingarna ha några flyttningar ägt rum under året. Kyrkoherden vid S:ta Eugenia kyrka i Stockholm, teol. och fil. doktor Edvard Wessel, har efter mångårigt troget och nitiskt arbete i församlingen och vikariatet dragit sig tillbaka för att njuta en välförtjänt ro på ålderns dagar. På sin 75-årsdag den 17 september blev doktor Wessel föremål för varma och hjärtliga hyllningar från sina f. d. församlingsbors sida, ett bevis på den tacksamhet, tillgivenhet och vördnad, varmed alla omfatta den åldrige församlingsherden. Till hans efterträdare har Biskopen utnämnt pater Rickard Wehner, vilken högtidligen installerades i ämbetet söndagen den 20 september.

Kyrkoherden i Birgitta församling i Norrköping, pater P. Overschie, som där under en följd av år gjort sig högt förtjänt av sina församlingsbors tacksamhet och med iver och intresse bidragit till att församlingen nu kan glädja sig åt sin vackra Birgittakyrka, har flyttat till Oskarström, vars hittillsvarande herde, pater W. Hovers, av hälsoskäl måst återvända till sitt hemland, Holland. Till kyrkoherde i Norrköping har förordnats pastor O. Lewin och som pastor vid S:t Eriks kyrka i Stockholm har konstituerats doktor B. van Mierlo.

En polsk präst, pastor Wullert, har anställts i vikariatet, närmast för själavården bland polackerna i södra Sverige.

Skuggor och dagrar skifta, glädje och sorg växla. Sorg drabbade oss alla då i juni underrättelsen kom att pater Karl Kling, endast 38-årig, avlidit i Münster i Westfalen, där han för tillfället befann sig. Pater Kling har endast tre år verkat i Stockholm, men på den korta tiden har han hunnit att göra sig omtyckt och avhållen av alla. Hans stilla, tillbakadragna, men gedigna personlighet, hans innerliga fromhet och den iver för de honom anförtrodda själarnas väl, som besjälade honom, väckte tillgivenhet och vördnad.

Ett annat dödsbud, som vållade stor sorg och saknad i vida kretsar och i synnerhet bland barnen i S:t Eriks skola, nådde oss i augusti. Budet lydde: »Syster Editha är död». S:t Elisabethsystern, lärarinnan vid S:t Eriks skola i Stockholm Syster M. Editha avled den 23 augusti i en ålder av 46 år. Efter ett liv vigt åt Guds och Nästans tjänst har hon nedlagt vandringsstaven. Men hennes minne lever i välsignelse.

I detta sammanhang erinra vi också om ett dödsbud, som i årets första månad gick ut över hela landet, spridande sorg, saknad och förstämning. Riksdagsmannen greve Raoul Hamilton föll på sin post i riksdagen, drabbad av en hjärtattack, och dog några timmar senare en troende och gudhängiven katoliks sköna död.

»En äkta kristen och social banbrytare, vars sällsynt långa, innehållsrika arbetsdag var uppburen av skönaste religiösa idealism, som icke hade något annat mål än att tjäna sin Gud med glädje och sina medmänniskor i kärlek.» Så karakteriserade honom vår Biskop i sitt tal vid jordfästningen i Träne kyrka.

För våra döda bedja vi:

»Herre, giv dem den eviga vilan och må det eviga ljuset lysa för dem.»