Efter många år av konflikt med rebellrörelser och efter fredsavtalet med FARC-gerillan undertecknat 2006 befinner sig nu landet i en känslig fas av förhandlingar med en annan gerillarörelse, ELN. Utöver dialogen med rebellrörelserna har Colombia ytterligare åtskilliga utmaningar att anta som graden av fattigdom som visserligen sjunker men ändå är hög, migranter och internflyktingar. På alla dessa områden bidrar kyrkan för att bygga en rättvis och varaktig fred. Biskopskonferensen har utsett en biskop, monsignore Héctor Fabio Henao för relationerna mellan kyrkan och staten. Här följer en intervju med honom.
Monsignore Héctor Henao, om vi tar ett steg tillbaka till 2006 när regeringen och FARC-gerillan undertecknade ett fredsavtal, kan man säga att det var då som hoppet började växa i Colombia?
Ja, hoppet började växa efter fredsavtalet med FARC. Då härskade mycket hopp i landet, i hela landet, trots rebellgrupperna som fanns kvar i de mest avlägsna trakterna. Kyrkan har aldrig upphört att arbeta hårt för att återge hoppet, för att ge de lidande människorna, familjerna möjlighet att komma i kontakt med staten och också i kontakt med alla dem som har ansvaret för att föra landet mot fred.
Detta fredsavtal med FARC bär idag frukt. Hur är det med dialogen med den andra stora rebellgruppen, ELN?
Vi har inlett överläggningar med Nationella befrielsearmén (ELN). Underhandlingarna befinner sig i en besvärlig fas men vi fortsätter att arbeta för att ge befolkningen allt större delaktighet, för att erbjuda alla delar av det colombianska samhället möjligheten att delta mycket påtagligt och att uttala sig om de förändringar av jordegendomar, de förändringar som staten och landet måste genomföra för de allra fattigaste, för befolkningarna i de områden som ännu drabbas av våld.
De senaste åren har graden av fattigdom olyckligtvis förblivit hög, men den har ändå minskat. Är det en frukt av freden som successivt vinner insteg?
Det är ett tecken på att freden börjar bära frukt. Vi arbetar för fred men nya problem dyker upp. Våldet upphör inte omedelbart, det finns fortfarande många svårigheter på landet. Det finns områden där regeringsstyrkor och rebellgrupper fortfarande bekämpar varandra men de steg som har tagits på fredens väg har gett oss möjligheten till mera av utveckling och har gett de unga bättre möjligheter. Vi anstränger oss för att erbjuda de unga arbetsmöjligheter, att ge dem en utbildning av god kvalitet, och detta börjar ge resultat.
Vi har också problemet med internflyktingar i Colombia efter årtionden av krig. Kan dessa personer i dag hoppas börja återvända hem?
När sex miljoner personer har tvingats på flykt i vårt land. Det finns tre grupper: personer som har återvänt hem efter flera år någon annanstans och som har lyckats få nya möjligheter i livet; en annan grupp har blivit kvar i småstäder inte långt ifrån de marker där de hade levt hela sina liv; en sista grupp består av dem som tog sin tillflykt till storstäderna och som har blivit kvar där efter som de har börjat ett nytt liv. Det finns givetvis personer som ännu inte har funnit några lösningar men andra har tack vara hjälp från kyrkan och andra institutioner lyckats finna nya möjligheter.
Vi skulle även kunna tala om migrantfrågan eftersom Colombia är ett av länderna i Centralamerika som tar emot det största antalet migranter som sorgligt nog ser dem försöka ta sig igenom Dariéngapet för att fortsätta till USA. Vad vet ni om detta förhållande?
Åtskilliga migranter kommer från Asien, Afrika, ja hela världen, även grannländer som Venezuela, Haïti och andra länder på den amerikanska kontinenten. Människor från hela världen försöker ta sig till Colombia, att ta sig igenom landet och sedan bege sig till Centralamerika via Dariéngapet som är en skog som är mycket svår att ta sig igenom. Dessa människor lider alltså mycket, och många av dem hamnar i klorna på människohandlare på sin väg till USA, och många dör under försöken att ta sig igenom Dariéngapet. Väldigt många människor har mist livet genom våld och det tryck som de utsätts för av dessa människohandlare.
Hur ingriper den katolska kyrkan i Colombia konkret för de sårbara människorna, oavsett om det handlar om migranter eller om colombianer som plågas eller är fattiga?
Kyrkan i Colombia har under många år engagerat sig för de sårbara i befolkningen. Det finns flera program för utbildning samt andra program som speciellt för landsbygds- och jordbruksfrågor. Vi har även utvecklat mycket viktiga program för mottagande av migranter. Kyrkan tar emot internflyktingar men även migranter från andra delar av världen. Många program gäller mänsklig utveckling för att hjälpa befolkningen men även för att hjälpa människor att livnära sig och att återfinna sin värdighet.
Ni deltar aktivt i fredssamtal och representerar kyrkan i kontakter med regeringen. Hur föreställer ni er hur situationen ska komma att utvecklas mot fred och hur framstår den?
Allt går långsamt fram. I allmänhet tar implementeringen av fredsavtal mycken tid. Colombia behöver ytterligare ett tiotal år, menar jag, för att genomföra avtalet med FARC och andra rebellgrupper. Den politiska viljan till öppenhet för dialog är mycket viktig när man söker efter lösningar som har förhandlats, politiska lösningar, naturligtvis med stora förändringar, mycket radikala när det gäller sociala förhållanden, på landsbygden, i områden som har drabbats av den väpnade konflikten. Det krävs fortfarande omfattande åtgärder för att ge befolkningen tillgång till hälsovård och mycket annat väsentligt. Kyrkan har gjort stora ansträngningar men det återstår mycket att göra för att uppmuntra staten att fortsätta mot en stabil och varaktig fred.
Vatican News, franska redaktionen 2025-01-15
Detta är en nyhetstext.