av LENA SJÖSTRAND
Varför skriver ingen en smäktande ballad om sin bästa vän? Det frågar sig Hanna Hellquist i en krönika i Dagens Nyheter i januari i år. Hon menar att vänskapsrelationer värderas lågt i vårt samhälle. Själv vet hon att hennes liv ingenting vore utan vännerna.
Även på ekumenikens område är vänskap centralt. Det har vi fått erfara i Lund. Den 31 oktober 2021 firade vi i Lunds domkyrka femårsjubileum av det ekumeniska mötet år 2016, då lutheraner och katoliker för första gången tillsammans högtidlighöll reformationen. Att detta ägde rum i Lund har haft stor betydelse för oss lokalt. Vi kan se tillbaka på fem år av fördjupade relationer, gemensam bön, samverkan och – inte minst – vänskap.
En central utgångspunkt för mötet och för relationerna därefter var Johannes XXIII:s ord: ”Det som förenar oss är större än det som skiljer oss åt.” Så är det med vänner. Det finns något som binder samman. Trygghet och respekt i relationen men också nyfikenhet och utrymme för olikhet. Det annorlunda hos vännen kan stimulera och vidga perspektiven.
När S:t Thomas katolska församling och Lunds domkyrkoförsamling efter mötet 2016 regelbundet började fira vesper tillsammans märkte vi hur just aspekten av vänskap och enhet berörde människor. Många unga människor sade ungefär så här: Jag är inte så engagerad i kyrkan men jag förstår att det ni gör hör samman med enhet och viljan att förstå varandra. Det vill jag vara del av.
Vi har allt bättre lärt känna varandra och kommit att tycka om varandra. Det har gjort det enklare att, i den receptiva ekumenikens anda, tala om det vi är stolta över i vår egen tradition. Att benämna det vi saknar och som finns hos den andre. Att tillsammans tala om vad vi sörjer och vill lämna bakom oss. Både i det egna sammanhanget och i utbytet mellan våra olika grenar av kyrkan. Att glädjas över allt det vi har gemensamt. Det vi här och nu kan dela.
Vänskapen oss emellan har också lett till en reflexion över Guds vänskap med oss. ”Jag kallar er vänner”, säger Jesus i Johannesevangeliet 15:15. Inte tjänare utan vänner som fått veta allt vad Sonen hört från Fadern. Vänner som Kristus är beredd att ge sitt liv för. Trots splittring och sår kan vi vara med och upprätthålla vänskapen i Kristuskroppen. Tillsammans ta emot enhetens och vänskapens gåva och värna den. Samtidigt kännas vid brustenheten och ta ansvar för hur vi vill närma oss varandra.
När Hanna Hellquist beskriver sin vän säger hon att vännen aldrig är mer än en kvart borta. Kan hon hjälpa till med något så gör hon det. Det kan vara handfasta saker som att vara med och städa eller gå på loppis tillsammans. Just i det vardagliga och gemensamma utvecklas relationen. Det kan gälla också för den ekumeniska vänskapen. Med vänner kan vi stå i bredd och få stöd i att ta oss an uppgifter i samhälle och värld.
En vän är inte bara snäll och hjälpsam. Hon kan också utmana och komma med överraskningar. Hanna Hellquist fick en undulat i julklapp av sin vän. Vilket visade sig vara precis vad hon behövde. Vilka utmaningar och oväntade gåvor kan den ekumeniska vänskapen komma att bjuda på?
Lena Sjöstrand är teol.dr och domkyrkokaplan i Lund.
Ur Signum nr 2/2022.