– Den heliga gravens kyrka – ligger den på platsen där Jesus korsfästes och begravdes? Platsen för Jesu kors och för hans grav har stått i fokus för kristen gudstjänst i Jerusalem så långt tillbaka vi kan kartlägga denna.
När jag besökte de ultraortodoxa Mea Shearim-kvarteren i Jerusalem härom året, hittade jag i en bokhandel ett imponerande bildverk med titeln Lieux saints du judaïsm en Terre d’Israel. Inte oväntat föll jag för frestelsen att köpa det, och det visade sig vara en fullträff. Där kan man finna allt om heliga judiska mäns (sällan kvinnors) gravar i Bibelns land, från patriark-/matriark-gravarna i Hebron och Rakels grav utanför Betlehem till moderna tiders rabbingravar, den senaste av dem Rabbi Israel Abou’hatsiras (1889–1984) grav i Netivot strax öster om Gazaremsan. Nästan lika intressant som alla bilder och texter om de heliga gravarna är uppgiften om vem som förlagt boken: Israels försvarsministerium. Avsikten ligger i öppen dager. Israeliska soldater från ortodoxa familjer (många av dem från före detta franska kolonier i norra Afrika eller Mellanöstern) skall förstå, att dessa judiska gravar, ofta belägna på den så kallade Västbanken, tillhör deras eget religiösa arv, som riskerar att ödeläggas den dag det inte skyddas av den israeliska militärmaskinen. Regionen är ju full av förstörda gravar och synagogor, men också moskéer och kyrkor.
De många bilderna i boken visar dessa gravar, alltid omgivna av fromma ortodoxa besökande. De har inte kommit för att bese gravarna som sevärdheter, utan de är där med bönböcker i händerna, för att be på platsen, helgad som den är av kvarlevorna av svunna generationers stora män. Seden att vallfärda till platser som dessa går tillbaka till biblisk tid; den fromme israeliten skulle egentligen, även om det oftast var omöjligt av geografiska skäl, vallfärda till Jerusalem tre gånger om året, vid påsk, pingst och lövhyddefesten. Och psaltarpsalmerna 120–134 har alla fått rubriken ”En vallfartssång”.
Förmodligen var det den praktälskande kung Herodes (som regerade Palestina åren 37–4 f. Kr. på uppdrag av den romerska överheten), som började smycka redan befintliga profetgravar med imponerande påbyggnader, ofta i form av en pyramid. Detta tycks ha varit något nytt. I en känd text anspelar Jesus på detta och på den samtida traditionen att Israel i det förflutna avvisat de allra flesta av de profeter som Gud sänt till sitt folk. Jesu ord är välkända: ”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som reser monument över profeterna och smyckar de rättfärdigas gravstenar och säger: Om vi hade levt på våra fäders tid skulle vi inte ha gjort oss medskyldiga till profeternas blod” (Matt 23:29–30).
Jesus sade detta, när han undervisade på Tempelplatsen i Jerusalem. Om man därifrån ser ner över Kidrondalen i öster, faller blicken på en rad imponerande monument, det största av dem den så kallade Absaloms grav, ett 20 meter högt monument som uppförts årtiondena kring Jesu födelse. Söder därom finner vi bland annat den så kallade Sakarjas grav. Ingen av dem har något verkligt samband med de historiska gestalterna, och det är inte klart, när just de tillskrevs stormän från en gången tid.
Vad vi däremot vet är att man på Jesu tid ville lokalisera så många stormäns gravar som möjligt. Detta framgår av en judisk text från första århundradet e. Kr., Profeternas liv, där en rad profetgravar lokaliseras. De i vårt sammanhang intressantaste upplysningarna ges om profeten Jeremias grav nere i Egypten (se Jer 43:1–7 om hur Jeremia mot sin vilja kom till Egypten): ”Jeremia var från Anatot, och han dog i Taphnes i Egypten, stenad till döds av judarna. Han begravdes på den plats där faraos palats stod […] Ännu i dag ber Guds trogna tjänare just på den platsen” (2:4). Texten fortsätter (2:5) med att, förvisso ohistoriskt, berätta att Alexander den store lät föra profetens kvarlevor till den av honom nygrundade staden Alexandria och deponera dem längs stadens gränser. Viktigare är naturligtvis uppgiften, att fromma judar vallfärdade till graven för att be där under första århundradet e. Kr.
Många uppgifter finns om judiska gravar, så exempelvis Apg 2:29 där det sägs att Davids ”grav finns här [i Jerusalem] än i dag”, Josefus, Antiquitates 16.179–183 att Herodes plundrade och därefter lät försköna denna grav, och Josefus, Bellum 4.531–532 att också patriarkgravarna i Hebron ”visas ännu i dag”.
Orden i Matt 2:18 om hur Rakel begrät sina barn som dödades av kung Herodes förutsätter, att hon på något sätt var närvarande i sin grav strax norr om Betlehem och därifrån kunde se det hemska som hände. Kanske viktigare är tanken att de begravda fromma fungerade som förebedjare för dem som samlades vid deras gravar.
Den äldsta kyrkan bestod huvudsakligen av judar. För dem var respekten för gångna generationers stora män och kvinnor självklar. Man fortsatte därför att vörda dem vid deras gravar, som sågs som helig mark.
Det kanske äldsta belägget för en kristen gravkult möter i Martyrium Polycarpi 18:2–3, troligen från 150-talet: ”Sedan samlade vi hans [Polykarpos] ben, som är dyrbarare än ädla stenar och mer värda än guld och lade dem på ett passande ställe. I den mån det är möjligt skall Herren låta oss samlas där i jubel och glädje och fira årsdagen av hans martyrium, till minne av dem som förut kämpat och till övning och förberedelse för dem som skall kämpa” (se också Acta Justini 6). Det citerade avsnittet föregås av en liturgisk (eukaristisk?) bön i kap. 14, och också andra detaljer antyder en gudstjänstsituation. Det ligger nära till hands att här se ett belägg för en redan etablerad liturgisk praxis: Man samlades för bön (och måltid?) vid sina martyrers gravar. Man kan också hänvisa till Hegesippos, som enligt ett citat i Eusebios kyrkohistoria (Historia ecclesiastica 2.23,18) uppger, att man på hans tid (omkr. 180 e. Kr.) fortfarande kunde se det minnesmärke som skall ha funnits på platsen för Herrens bror Jakobs martyrdöd.
Från Hadrianus och byggandet av Aelia Capitolina till Konstantin
Det finns därför goda skäl att tro att Jesu grav, oavsett var den var belägen, besöktes av de kristna i Jerusalem så länge möjlighet fanns, åtminstone fram till dess att staden ödelades år 135 e. Kr. i samband med Bar Kochba-upproret och sedan nybyggdes som en rent romersk stad med namnet Aelia Capitolina.
Romarna lät då anlägga ett stort Forum på sydsluttningen av den nordvästra höjdsträckningen i staden. Där hade tidigare legat ett gammalt stenbrott omedelbart nordväst om Gennath-porten. Det betydde att torget i fråga kom att ligga omedelbart nordväst om korsningen mellan två av stadens huvudgator, Cardo Maximus och Cardo Decumanus. Detta torg täckte åtminstone en yta av 200 x 150 meter, och längst i norr lät kejsaren uppföra ett tempel åt gudinnan Venus (Afrodite).
Tvåhundra år senare beskrev Eusebius (Vita Constantini 3.26) det här bygget med följande ord:
”Gudlösa människor […] lade ner stor möda på att täcka över odödlighetens gudomliga minnesmärke, för att det skulle glömmas bort. Med stort arbete transporterade man dit jord från annat håll och täckte över hela området. Genom att höja markytan och täcka den med stenläggning gömde man den gudomliga grottan under en stor mängd jord. Och som om det inte vore nog byggde man där ovanpå en grav för själar, ett dystert tempel för livlösa avgudar, och tillägnade det den orena demonen Afrodite. Där utgöt man smutsiga dryckesoffer på profana och åt förbannelse vigda altaren.”
Eusebius förutsätter alltså att platsen för Jesu grav befann sig under detta paradtorg. Med vissa variationer återkommer denna upplysning hundra år senare hos Hieronymus (Epistula 58.3):
”Från Hadrianus dagar ända till Konstantins regering, i runda tal 180 år, dyrkade hedningarna en bild av Jupiter, som man ställt upp på platsen för uppståndelsen, och en marmorstaty av Venus på korsets klippa.”
Man är inte helt ense om ifall Jupitertemplet stod på detta torg tillsammans med Venustemplet, eller om det i stället stod på vad som varit Tempelplatsen. Men det är tydligt, att såväl Eusebius som Hieronymus menade, att Jesu död och uppståndelse ägt rum på platsen för detta nya Forum. Grävningar på platsen antyder, att Hadrianus här lät uppföra en 19 x 19 meter stor plattform, troligtvis för Venustemplet. Man kan också notera, att mynt från Aelia Capitolina visar hur Venus står på något som skulle kunna vara denna plattform eller översta delen av en mera oregelbundet formad klippa.
Uppgifter som de som lämnats av Eusebius och Hieronymus väcker frågan, om det är realistiskt att anta, att kristna vid 300-talets början kunde ange var Jesus dog och sedan begravdes. Flera skäl kan anföras för att så är fallet. Romerska avrättningar var offentliga tillställningar; de ägde inte rum i skymundan utan väl synliga för så många som möjligt. De tjänade dels som bestraffning, dels som avskräckningsmedel; många skulle se dem och varnas för att sätta sig upp mot den romerska överheten. Om det till och med var så, vilket många tror, att Venustemplet stod på ett klippfundament som nådde upp ovanför stenläggningen på torget, ökar sannolikheten ytterligare. Till detta kommer att Jerusalem gång efter annan besöktes av pilgrimer som Melito av Sardes omkring år 170 (Eusebius, Historia ecclesiastica 4.26,14) och Alexander av Kappadokien år 212 (Eusebius, Historia ecclesiastica 6.11,2), om vilken det sägs att han kom till Jerusalem ”för att bedja och besöka de heliga platserna”.
Kejsar Konstantin och byggandet av det kristna Jerusalem
Inemot 200 år efter det att Aelia Capitolina med sitt paradtorg uppförts besegrade Konstantin år 324 sin rival om makten, Licinius, och han enade därmed det romerska riket. De gamla romerska religionerna hade spelat ut sin roll som en sammanhållande politisk faktor, och den nye härskaren kom i stället att finna denna faktor i kyrkan. Då blev kyrklig enhet en fråga av största politiska betydelse, varför kejsaren sammankallade ett koncilium i Nicaea år 325. Av betydelse i vårt sammanhang är den mindre uppmärksammade kanon 7 i konciliebesluten. Här framgår tydligt för den som bara lite grann kan läsa mellan raderna, att biskopen i Jerusalem, Macarius, inte alls drog jämt med sin överordnade, metropoliten nere i Caesarea, det vill säga just den tidigare omtalade historieskrivaren Eusebius.
I sitt stora historieverk tillskrev Eusebius kejsar Konstantin hela äran av de grävningar och fynd som gjordes i Jerusalem, så snart man återvänt hem från Nicaeakonciliet. Han kan dock inte förtiga den korrespondens som kejsaren hade med biskopen uppe i Jerusalem, vilket visar att denne förvisso spelade en roll som Eusebius inte gärna ville tillerkänna honom. Tydligen hade biskop Macarius vid mötet i Nicaea fått kejsarens tillstånd att riva det av Hadrianus uppförda Venustemplet på Forum i Jerusalem och därefter forsla bort jordfyllnaden därunder. Orsaken till att han ville det var naturligtvis en muntlig tradition att Jesu död och uppståndelse skulle ha ägt rum just där. Biskop Macarius dröjde inte, utan han tycks ha gripit sig verket an omedelbart efter hemkomsten.
I sin biografi över kejsar Konstantin skriver Eusebius (Vita Constantini 3.28):
”Så snart den ursprungliga markytan under jordutfyllnaden blev synlig, upptäckte man på en gång och mot all förväntan det ärevördiga och helgade monumentet över vår frälsares uppståndelse. Den allra heligaste grottan uppvisade en trogen likhet med hans återvändande till livet på så sätt att den åter visade sig i ljuset efter att ha varit begravd i mörker.”
En anonym pilgrim från Bordeaux kom till platsen redan år 333 och vittnade som följer (Itinerarium Burdigalense 17):
”Till vänster är Golgota-kullen, där Herren blev korsfäst, och ungefär ett stenkast därifrån den grotta där man lade hans kropp och där han uppstod på den tredje dagen. På kejsar Konstantins order har man nu byggt en ’basilika’ där – jag menar en ’plats för Herren’.”
Man kan notera, att inte bara Jesu grav identifierats trots Eusebius skepsis utan också den plats där själva korsfästelsen ägt rum, åtminstone om vi får tro pilgrimen från det avlägsna Bordeaux.
Vad övertygade Eusebius om att man verkligen hittat Jesu grav?
Något måste ha övertygat Eusebius att det verkligen var Jesu grav som man funnit, men hur kan man i efterhand identifiera en helig grav? Eusebius kände naturligtvis väl till den lokala traditionen i Jerusalem, även om hans känslor tydligen var något blandade. I sitt stora verk om var bibliska platser var belägna, Onomasticon, presenterade han sålunda Golgota med orden ”Golgota, skallens plats, där Kristus korsfästes, pekas ut i Aelia norr om Sionberget” (74.19–21). Han antyder ingenstans i Onomasticon något om Konstantins byggnadsverksamhet, varför verket med säkerhet har tillkommit före år 325, hur långt före (290-talet?) är oklart men saknar nämnvärd betydelse. Vi kan dra slutsatsen, att Golgota kring sekelskiftet år 300 lokaliserades till den nordvästra fjärdedelen av vad som i dag är Gamla staden.
En tidig tradition talar om ett fynd av Jesu kors, eller åtminstone delar av detta. Man har uppenbarligen gjort ett fynd, som man velat identifiera med Jesu kors. Omständigheterna är oklara men skulle kunna förklara att Eusebius bejakade gravfyndet trots sin initiala skepsis. Man kan också notera, att Konstantin lät uppföra sin basilika just för att ära korset (Eusebius, Laudes Constantini 9.16). En muntlig tradition om korsfyndet var känd redan för Ambrosius och Paulinus av Nola. Legenden kom sedan att spinna ett tätt nät kring uppgifterna om fyndet av korset, och detta kom snart att tillskrivas kejsarens mor, kejsarinnan Helena.
Man kan tänka sig att graven avslöjades av graffiti; sådana förekom ofta på platser som knutits till bibliska gestalter och händelser, så kyrkan/synagogan på Sionberget, Martas och Marias hus i Betania, Bebådelsekyrkan i Nasaret och Petrus hus i Kafarnaum. Sådana skulle kunna övertyga en skeptiker som Eusebius, men det måste påpekas, att vi inte känner till något om graffiti i detta sammanhang.
Hur som helst, i Jerusalem tog man snabbt till sig vetskapen om att det var här som frälsningsverkets avgörande händelser ägt rum. Kyrillos, biskop på platsen åren 349–384, var högst medveten om Jerusalems geografiska privilegium: ”Andra bara hör talas om, vi både ser och rör vid” (Catechesis 13.22). Mot slutet av 300-talet blev den exakta lokaliseringen av de heliga händelserna allt viktigare; den kom att ligga till grund för mycket av det liturgiska livet i Jerusalem.
Hur såg platsen för Gravkyrkan ut på Jesu tid?
Den plats dit man lokaliserade Jesu död och uppståndelse, där alltså Hadrianus Forum med sitt Venustempel senare uppfördes, låg utanför stadsmuren sådan denna löpte fram till år 41. Muren passerade då Herodes palats söderifrån, svängde där österut till den så kallade Gennath-porten, där den på nytt vek av norrut för att längre fram vid Antoniafästningen ansluta till Tempelplatsen.
Romarna brukade, som nämnts ovan, verkställa avrättningar på väl synliga platser, gärna intill någon större väg och strax utanför en stadsport. Avsikten med detta var att så många som möjligt skulle se och ta varning; straffets hemskhet skulle fungera som en avskräckande faktor. De gravar som man funnit inhuggna i klippväggar på platsen är också i enlighet med vedertagen praxis. Gravar måste ligga utanför stadsmuren (m. Baba Bathra 2:9). När Herodes Agrippa åren 41–44 byggde en ny stadsmur längre västerut, kom området att ligga inne i Jerusalem. Detta förklarar att Melito av Sardes kunde skriva att Jesus ”mördades. Och var mördades han? I stadens själva centrum” (Homilia 72; så också 94).
De arkeologiska undersökningarna av platsen har avslöjat dess historia. Från 700-talet f. Kr. och några århundraden framåt var här ett stenbrott i sydsluttningen av den nordvästra höjdsträckningen utanför Jerusalems dåvarande stadsmur. Stenhuggarna lämnade efter sig branta klippväggar, oregelbundet huggna, med bland annat en liten tvärbrant del av klippan kvarlämnad, säkerligen på grund av stenens dåliga kvalitet. Den kunde inte användas för byggnadsändamål. Under första århundradet f. Kr. var stenbrottet uppenbarligen övergivet. Efter hand blåste jord dit; troligen transporterade man också dit jord och anlade trädgårdar. Man högg ut gravar i de branta klippväggarna, bland dem den så kallade Josef från Arimataias grav. Den dubbla användningen av platsen som trädgård och begravningsplats är oproblematisk; den kombinationen var vanlig.
Antagligen skedde ingen väsentlig förändring av platsen efter upproret 66–73 e. Kr. Det var först med Hadrianus byggnadsprojekt från slutet av 130-talet som platsen förändrades, det vill säga täcktes med stora jordmassor för att med sitt Venustempel tjäna som paradtorg.
Är detta verkligen platsen för Jesu död och uppståndelse?
Vi kan konstatera att ingen seriös konkurrerande tradition har existerat. Med tanke på vad vi vet om hur gravar av judiska heliga män och kvinnor hölls i helgd, ”bör” minnet av var Jesu grav låg också ha kunnat leva kvar under tiden fram till dess att platsen täcktes över någon gång under åren 135–150 e. Kr. Och om det är riktigt att statyn av Venus stod på en uppskjutande del av klippan, underlättades det fortsatta fasthållandet vid platsen.
Evangelisten Johannes upplyser sina läsare om att man lade Jesus i en grav som låg nära själva avrättningsplatsen (Joh 19:41), men vi får inte veta hur nära. Avståndet mellan graven och den av traditionen utpekade klippan är bara 40 meter, vilket är möjligt men kanske mindre troligt. Ett större problem är att klippan är så brant och så liten att det torde ha varit fysiskt omöjligt att få plats med tre kors däruppe och att föra svårt misshandlade offer dit upp. Det finns i stället anledning att anta att Jesus korsfästes längre söderut, nära Gennath-porten och de båda större vägar som löpte därifrån åt väster och åt norr. Antagligen memorerade man inte den exakta positionen av korset, än mindre är det troligt att några rester av korset bevarades och kunde återfinnas 300 år senare; det var ju stora mäns gravar som stod i centrum för de troendes vördnad.
Namnet Golgota avsåg nog inte bara den kvarlämnade delen av klippan under Venusstatyn utan ett större område nordväst om Gennath-porten. Det grekiska ordet topos, som används om platsen för Jesu korsfästelse i Joh 19:41, översätts i Liddell-Scotts stora profangrekiska lexikon med place, region. Alltså: I det lite större område, ungefär 200 meter i nord-sydlig riktning och 150 meter i öst-västlig riktning, som ligger nordväst om Gennath-porten har Jesus avrättats. Han har därefter, som Johannes berättar, begravts i en trädgård som också låg i vad som långt tidigare varit ett stenbrott. Det finns alla skäl att tro, att platsen för Jesu grav i Gravkyrkan verkligen är den autentiska.
Varför finns det då anledning att tro att Jesus avrättades kanske 150–200 meter längre söderut? Svaret är romarnas ovan omtalade vilja att så många som möjligt skulle se det. Därför brukade man förlägga avrättningar nära stadsportar och större vägar. Och då talar all sannolikhet för ett läge längre söderut. Det var meningen att skylten med den dömdes namn och brott skulle kunna läsas från vägen, och då är ett större avstånd än 20–25 meter inte meningsfullt. Evangelisterna säger också, att de som gick förbi (Mark 15:29) hånade Jesus, vilket också förutsätter närhet till vägen västerut.
Ett svar på en fråga drar ofta med sig en ny fråga, i det här fallet frågan varför korsfästelsen i så fall sekundärt flyttats till klippan inne i Gravkyrkan. När Konstantin lät uppföra sin basilika, började den vid klippan och sträckte sig österut bort från graven. Graven låg liksom klippan under några årtionden under bar himmel omedelbart väster om kyrkan. På klippan placerade han ett guldkors, senare plundrat och ersatt med kors av enklare material. En tidig pilgrim, nunnan Egeria (Itinerarium Egeriae 24.7), berättade på 380-talet om de ceremonier som ägde rum framför korset (ante crucem) respektive bakom korset (post crucem). Antagligen är det detta kors som i efterhand gett upphov till traditionen att Jesus korsfästes just på den platsen.
Slutsats
Golgota med platsen för Jesu kors och för hans grav har stått i fokus för kristen gudstjänst i Jerusalem så långt tillbaka vi kan kartlägga denna. Både Jesu död och hans uppståndelse har ägt rum i det område som evangelisterna kallar Golgota, alltså det gamla stenbrottet utanför Gennath-porten. Det som i dag pekas ut som den exakta platsen för Jesu grav är med rimlig sannolikhet den autentiska platsen. Korsfästelsen har, likaledes med rimlig sannolikhet, ägt rum ungefär 150 meter längre söderut nära den stora vägen från Jerusalem mot väster.
Litteratur
Bahat, Dan: The Illustrated Atlas of Jerusalem (Jerusalem: Carta 1996).
Borgehammar, Stephan: How the Holy Cross was Found (Stockholm: Almqvist & Wiksell 1991).
Gibson, Shimon och Taylor, Joan: Beneath the Church of the Holy Sepulchre Jerusalem (London: Palestine Exploration Fund 1994).
Jeremias, Joachim: Heiligengräber in Jesu Umwelt (Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht 1958).
Küchler, Max: Jerusalem (Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht 2007).
Michelson, Mena’hem m. fl.: Lieux saints du judaïsm en Terre d’Israel (Jerusalem: Le Ministère de la Defense d’Israel 2006).
Murphy-O’Connor, Jerome: ”The Argument for the Holy Sepulchre” i Revue Biblique 117 (2010), s. 55–91.
Taylor, Joan: ”Golgotha: A Reconsideration of the Evidence for the Sites of Jesus’ Crucifixion and Burial” i New Testament Studies 44 (1998), s. 180–203.