av STIG OLSSON
Det centrala budskapet i Bill McGuires bok Växthusplaneten. Vårt nya hem är brutalt och rakt på sak: Vi har försatt vår civilisation i ett mycket riskabelt läge och det vi nu måste göra för att det inte skall bli värre är att snabbt och i global skala få hejd på alla utsläpp av växthusgaser. Nu är det allvar!
När jag läser McGuires bok är det svårt att tro att han är en 70-årig professor emeritus i Geophysical and Climate Hazards vid University College i London. I årtionden har han följt forskningen om klimatets utveckling, följt klimatdebatterna, men i samband med FN:s klimatmöte i Glasgow, COP26, för två och ett halvt år sedan, får han nog och trycker på larmknappen. Nu är det bråttom!
I Växthusplaneten ger han en grov skiss över tre tillstånd jordens klimat har växlat mellan: frysbox, kylskåp, växthus; en bestämmande faktor vid övergången från det ena till det andra klimatet har varit atmosfärens innehåll av växthusgaser. I frysboxen är jordens atmosfär nästan helt tömd på de gaser som håller kvar den värme som strålar in från solen; planeten blir till en snöboll och inlandsisen brer ut sig ända till ekvatorn. Senaste gången det inträffade var för 300 miljoner år sedan.
Ett växthustillstånd kan uppstå, när vulkaner pumpar ut stora mängder koldioxid i atmosfären; planetens medeltemperatur kan då stiga till 30 grader Celsius (jämfört med dagens 15 grader) och jorden är i princip obeboelig för människor; senaste gången det hände var för 56 miljoner år sedan.
Sedan cirka 2 miljoner år råder emellertid ett kylskåpsklimat. Beroende på bland annat variationer i jordaxelns lutning har perioder med högre och lägre medeltemperaturer avlöst varandra, istider har regelbundet övergått i mellanistider med intervaller på 20 000 till 30 000 år. Under de senaste 800 000 åren har medeltemperaturen varierat med några få grader och halten koldioxid i atmosfären har legat inom intervallet 180–280 ppm (miljondelar).
Vid mitten av 1900-talet händer emellertid något helt nytt. Industrialismen har gått upp på högvarv och förbrukar stora mängder fossil energi. Koldioxidhalten i atmosfären börjar rusa. Kring 1990 är den är uppe i 350 ppm, i dag cirka 420. Samtidigt har medeltemperaturen på jorden ökat med mer än en grad.
När forskare arbetar med modeller för hur denna plötsliga förändring kan påverka det framtida klimatet, måste de också väga in effekterna av de kommande årens utsläpp av växthusgaser. Kommer de att minska, och i så fall hur mycket och hur snabbt? Här finns alltså en stor osäkerhet och resultaten måste redovisas med väl tilltagna sannolikhetsintervall. Men en tendens är genomgående: vi är redan inbyggda i en svår situation, vädret kommer att bli värre, mycket värre.
Svåra värmeböljor kommer att bli vanligare, och stora områden kan periodvis bli obeboeliga; större skogsbränder blir vanligare och mer svårbekämpade; våldsamma och ihållande skyfall med åtföljande översvämningar blir vanligare; perioder med svår torka blir vanligare och kan drabba områden som tidigare varit förskonade; orkaner blir vanligare och mer våldsamma; havsnivån kommer att stiga och översvämningar hotar strandnära områden. Och ju längre vi fortsätter att dumpa växthusgaser i atmosfären, desto svårare blir effekterna.
Förutom allt detta finns det några ”sovande jättar”, där det tycks svårt att ge säkra prognoser. Permafrosten kring Arktis lagrar enorma mängder av växthusgasen metan – vad händer om den pågående uppvärmningen leder till att den frigörs? De tropiska regnskogarna är mycket viktiga för att suga upp koldioxid från atmosfären – vad händer om de drabbas av svår torka och ödeläggs av bränder? Isarna på Arktis och Antarktis innehåller enorma mängder vatten – om den pågående avsmältningen plötsligt accelererar, hur mycket kommer havsnivån då att stiga och hur fort går det?
På de frågorna finns det inga säkra svar. Inget annat än att om vi i ytterligare några årtionden fortsätter pumpa ut koldioxid i atmosfären i samma omfattning som i dag, ser framtiden mycket mörk ut. För naturligtvis kommer alla dessa perioder av extremväder att göra samhällen och stater mer instabila, konfliktnivån stegras, torka/översvämningar ger missväxt, som ger hungersnöd, klimatflyktingar blir fler, och så vidare. Och i värsta fall hamnar planeten i ett mångtusenårigt växthustillstånd, vilket innebär slutet på vår ganska korta civilisation.
De första väl underbyggda klimatlarmen kom i början av 1990-talet och de blev starten på en febril verksamhet. Under de 30 år som gått sedan dess har det vetenskapliga underlaget för vår förståelse av klimatförändringar breddats och fördjupats. FN:s klimatpanel IPCC har regelbundet sammanställt nya forskningsresultat och dessa bekräftar och stärker slutsatsen att växthusgaser har en nyckelroll i den pågående uppvärmningen av planeten; de bekräftar att läget är kritiskt och att det är bråttom att få ner utsläppen.
Sedan början på 1990-talet har det också årligen hållits internationella konferenser, COP-möten i FN:s regi, där man sökt enas om åtgärder för att begränsa uppvärmningen. Men vad har dessa konferenser lett fram till? Har man lyckats bromsa utsläppen av växthusgaser?
Mellan 1960–1990 ökade de årliga utsläppen av koldioxid från 9 till cirka 21 miljarder ton och vid början av 2020 var de uppe i 37 miljarder ton. Alltså inte en linjär ökning utan en accelererad ökning under den senaste 30 års-perioden. Och i början på 1960-talet stod fossila bränslen för cirka 73 procent av den totala energiförbrukningen, i början på 1990-talet var det 77 procent och år 2020 var det 76 procent.
Dessa siffror är väl värda att begrunda. De gör det uppenbart att vi i vår civilisation har gjort oss beroende av fossil energi och att vi nu är på kollisionskurs med de ramvillkor som gäller på den här planeten. Och det är väl också uppenbart att vi hitintills varit oförmögna att ansvarsfullt och med hjälp av internationella överenskommelser möta den situation som vi försatt oss i.
McGuire är naturvetare och geofysiker, och han ger utlopp för en begriplig otålighet över alla dessa resultatlösa klimatmöten, där inget blir gjort. Och mot slutet av sin bok ger han några förslag på vad politiker skulle kunna göra, om bara viljan fanns. Men när jag läser hans förslag vet jag inte om de går att ta på allvar, eller om han själv hävdar dem på allvar. Som till exempel detta: ”Fossilenergibolagen måste tyglas, och det illa kvickt. Oljekällor och kolgruvor måste så fort som möjligt bommas igen.” Och mer i samma stil. Det kommer ju aldrig att genomföras.
Men visst, den totala oförmågan att ansvarsfullt möta hoten från ett skenande klimat visar på en djup brist i vår civilisation: det gemensamma offras i ett politiskt maktspel.
När McGuire kring år 2021–2022 arbetade med Växthusplaneten stod klimatet i fokus. I dag, våren 2024, är klimatet avfört från dagordningen, den dagliga nyhetsrapporteringen handlar mest om krig och om hoten från en växande migration. Samtidigt fortsätter utsläppen av växthusgaser i oförminskad takt.
Bill McGuire: Växthusplaneten – vårt nya hem. Översättning: Johan Wollin. Daidalos 2023, 254 s.
Stig Olsson är biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala.
Ur Signum nr 3/2024, s. 7–9.