av KJELL BLÜCKERT
– Vilket slags mångfald kan staten acceptera i skolan?
Vi som stöder ett system med olika huvudmän inom skolväsendet välkomnar den utredning om ”konfessionella inslag i skolväsendet” som regeringen beslutade om den 8 mars i år. De utredningsdirektiv som då presenterades är mycket väl avvägda och fokuserar de viktigaste frågorna, oklarheterna och problemen. Utredningen ska bland annat belysa vad som följer av Europakonventionen och andra internationella åtaganden relativt den svenska regeringsformen och övrig lagstiftning. Vidare ska för- och nackdelar med konfessionella inslag i skolan analyseras ur ett barnrättsligt perspektiv. Inte minst värdefullt blir det med analyser av gränsdragningen mellan utbildning och undervisning samt av vad som menas med konfessionell (se Hedvig Bernitz påpekanden i Signum nr 2/2018). Utredaren får också i uppdrag att kartlägga hur fristående skolor med konfessionell inriktning följer regelverken – något som ju vore av högsta intresse att undersöka även beträffande de övriga 99 procenten av de svenska skolorna.
Att regeringen tar frågan på stort allvar märker man även genom valet av utredare – Lars Arrhenius. Han har erfarenhet från båda sidor av domarskranket, både som advokat och domare. De senaste tio åren har han i en rad sammanhang arbetat med frågor om barns rättigheter. Därtill är han en erfaren utredare. En bättre utgångspunkt för ett gediget utredningsarbete än denna kan man inte ha. Utbildningsminister Gustav Fridolin har ett yttersta ansvar för detta och kan ges en eloge även för de kommentarer han lämnat i medierna. Samtidigt är det värt att påminna om att alla regeringens beslut är kollegiala. Alla är alltid med på allt.
Det är därför synnerligen uppseendeväckande att kort tid efter sjösättandet av denna utredning två av regeringens ministrar, Anna Ekström och Ardalan Shekarabi, gör ett politiskt utspel som tydligt tar ställning i de frågor som man bara någon vecka tidigare sagt vara så komplicerade att de måste utredas. Diskrepansen mellan de väl avvägda utredningsdirektiven och de politiska uttalandena (läs: vallöftena) kunde inte vara större. Den okunnighet, okänslighet och det oförnuft som här läggs i dagen är häpnadsväckande. Vad kan man annat tro än att dessa politiker försöker plocka billiga populistiska poäng? Hur kan statsministern stillatigande gå med på detta?
Under detta utspel ligger tron på att det icke-konfessionella är en neutral position samt uppfattningen att de muslimska skolorna anses medföra segregation. Nästan ingen andas någon kritik mot de judiska eller katolska skolorna, eller för den delen de skolor som hör hemma i andra kristna samfund.
Presidiet för Sveriges kristna råd, med dess ordförande Antje Jackelén i spetsen, underströk i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 13 mars (se s. 9 i detta nr av Signum) att Europakonventionen mycket tydligt slagit fast att rätten till pluralism inom utbildningen är en av hörnstenarna i en demokrati och att ”sekularism också är en filosofisk/konfessionell övertygelse och därmed inte neutral”. Olika religiösa och filosofiska uppfattningar är aldrig neutrala, allra minst då de omfattas av en stat. Staten bör däremot vara ett politiskt dialogtorg, där vi tillsammans från en rad olika positioner får värna om gränserna för vad som är acceptabelt. Därtill bör staten inrätta repressiva kontrollorgan som utövar tillsyn, beivrar missbruk och ger goda råd till institutioner som verkar för vårt gemensamma bästa.
I det svenska offentliga samtalet har under efterkrigstiden begreppet ’samhälle’ använts synonymt med ’staten’. De aktörer som räknas förutom de offentliga är framför allt enskilda individer, föreningar och företag. Stora delar av fackföreningsrörelsen har varit knutna till det socialdemokratiska partiet och samtliga politiska partier i riksdagen tar emot stora bidrag av staten. Statskyrkan var länge en del av den offentliga sfären. Många av de föreningar och organisationer som verkar i civilsamhället uppbär – liksom många enskilda individer – ansenliga statliga bidrag och har således stora bindningar till det offentliga. De enda som inte tar emot bidrag torde vara stiftelserna. Mot bakgrund av detta är det inte så konstigt att stat och samhälle används som synonyma begrepp i Sverige. Civilsamhället är domesticerat eller helt enkelt uträknat.
Att det är staten och endast staten som garanterar vårt gemensamma bästa är en uppfattning som är stark i Sverige. Viktiga funktioner såsom vård, skola och omsorg ska skötas av det offentliga och inte av eller i civilsamhället. Särskilt problematiskt är om aktörerna i civilsamhället inte har samma förment neutrala position som staten. Det är här som skon klämmer för många liberaler, inklusive socialdemokraterna, som gärna talar om mångfald på individuell nivå i institutioner som drivs av det offentliga. Men om dessa individer med uttalad konfessionell eller ideologisk hållning sluter sig samman för att driva något inom vård-skola-omsorg blir mångfalden problematisk för såväl liberaler som socialdemokrater. Varför gillas en mångfald av individer men inte en mångfald av grupperingar?
Tänk om det är så att vi från en rad olika konfessionella och filosofiska hållningar har möjlighet att befordra de värden och komma fram till resultat som vi alla i grund och botten är överens om! Om vi inte bara går olika vägar till samma mål utan till viss del är oense om målen, måste vi så långt möjligt och inom de överenskomna lagarnas gränser öva toleransens dygd.
Hur är det då med segregationen? De största segregationsproblemen i Sverige är de geografiska och socio-ekonomiska. Det förutsätts av de konfessionella friskolornas kritiker att religion leder till segregation och uppdelning. Tänk om det är tvärtom! Sveriges kristna råd lyfter fram att det finns forskning som pekar på ”att barn som är väl förtrogna och trygga i en religiös tradition är öppnare och tolerantare än barn som hålls i en sekulär karantän”. Kan det vara så att konfessionella skolor är bättre på integration, mångfald, kunskapssökande, bildning, tolerans och empati? Eller åtminstone lika bra, men på ett annat sätt. Kan det till och med vara så att den mångfald som efterlyses, i vilken enskilda barn och ungdomar kan få vara och söka bli sig själva, i högre grad finns i många konfessionella friskolor än i den kommunala skolan? De långa köerna till de religiösa friskolorna tyder på att här finns kvaliteter.
Hur är det då med muslimerna? Problem som man pekat på har bland annat varit uppdelningen mellan pojkar och flickor i idrottsundervisningen samt obligatorisk morgonbön. För några decennier sedan fungerade den statliga skolan på samma sätt. Numera ser en majoritet i Sverige det annorlunda. Är inte denna olikhet trots allt något som kunde tolereras så länge föräldrar och myndiga ungdomar har valfrihet? Vi gillar olika.
Kjell b13lückert är docent i kyrkovetenskap, vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.