Kardinal Christoph Schönborn betonade sakramentens betydelse för kyrkans liv och varje enskild kristen. En östkyrklig mystiker, teologen Nikolaus Kabasilas, har kallat sakramenten för ”himmelens port”, sade Schönborn i sin predikan vid den traditionella oljevigningsmässan under måndagskvällen i stilla veckan i Stephansdomen i Wien: ”Himlen öppnar sig – visserligen ytterst tillfälligt. Men himlen öppnar sig!”
Wiens ärkebiskop firade oljevigningsmässan med prästerna och diakonerna i sitt stift. Många troende och även konfirmandgrupper deltog likaledes i gudstjänsten. Ämbetsbärarna förnyade inom ramen för mässan sina vigningslöften. Kardinal Schönborn invigde den heliga oljan, som i den katolska kyrkan används vid dop, konfirmation, prästvigning och de sjukas smörjelse. Katekumenernas olja används vid smörjande av dopkandidaterna, de sjukas olja vid firandet av de sjukas smörjelse, krisman vid dop, konfirmation, prästvigning och vid altar- och kyrkoinvigning.
Välsignelsen och invigningen av den heliga oljan leder rakt in i kyrkans hjärta, sakramenten, enligt Schönborn. Dessa är ”blygsamma tecken, som dock har en så stor verkan – och som är en modell för oss, en förebild, att vi själva kan och bör vara ett sakrament, det vill säga ett ödmjukt, blygsamt tecken”.
Eukaristin är sakramentens sakrament, höjdpunkt för och källa till hela det kristna livet. Alla sakrament har dock något gemensamt: ”De är begynnelser – och de är ett löfte.” De är ”ett föregripande av något som komma skall, samtidigt som det redan finns där”, enligt Schönborn är de ännu inte det hela. I dem skänks dock det hela, men fördolt. Och därför är det så viktigt att inse denna spänning, som slutligen är spänningen i hela vårt kristna liv.”
”Inte bara vägmärken”
Sakramenten är tecken, som åstadkommer det som de betecknar. ”De är således inte endast vägmärken, utan de är uppfyllda tecken. Men de är ett löfte, eftersom den fullständiga uppfyllelsen ännu återstår”, sade kardinalen och fortsatte: ”Allt är löfte. Och därmed måste vi säga: Allt är också en risk. Det blir oss givet. Men fulländningen återstår fortfarande. Och därför måste sakramenten göra oss anspråkslösa. Vi tackar för mottagandet, men vi vet att fullheten ännu återstår.”
Gudskelov finns det även två ”reparationssakrament”: de sjukas smörjelse och botens sakrament, sade Schönborn vidare. Ty ”den som är på vägen kan falla, kan göra sig illa. Och därför finns de båda sakramenten, som kommer vår skröplighet till mötes.”
Med hänvisning till Katolska kyrkans katekes betecknade Schönborn sakramenten som ”förlängningen av Jesu liv bland oss”. I varje sakrament berör Kristus mottagaren. Kyrkans sakrament fortsätter nu det som Jesus utförde under sitt liv på jorden. Sakramenten är ”krafterna som utgår från Kristi kropp”. På flera ställen i evangelierna sägs det ”att Jesus kände att kraft utgick från honom och helade. Dessa krafter, som utgår från Kristi kropp, är sakramenten”.
Sakramenten där dock även tecken för hoppet, enligt Schönborn: ”I våra livs provisorium är de vägmärken till Kristi närhet. Han berör oss och vandrar tillsammans med oss på vägen.” Och slutligen är sakramenten ”Vägmärken för kärleken, för Guds vändning till oss”. Men även kyrkan själv är ett sakrament, avslutade Schönborn: Kyrkan är tecknet på Guds kärlek, det heligas sakrament, ”provisoriskt och ändå föregripande det slutgiltiga”.
Kathpress 2024-03-26