50 år sedan Nostra aetate antogs

Tillkännagivandet Nostra aetate av den 28 oktober 1965 klargör den romersk-katolska kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna. Det anmärkningsvärda med denna förklaring är för det första att det är det första officiella dokumentet från den romersk-katolska kyrkan som ger de andra religionerna ett positivt erkännande. För det andra var detta dokument inte planerat av vare sig konciliefäderna eller påven. Konciliefäderna hade visserligen velat utarbeta en förklaring om judendomen. Men annat kom emellan.

Redan i september 1960 – två år före början av Andra Vatikankonciliet – gav påven Johannes XXIII kardinal Bea, enhetssekretariatets ordförande, i uppdrag att förbereda ett dokument om det inre förhållandet mellan kyrkan och Israels folk. Detta var för det första ett helt hållet personligt initiativ från påven, för det andra höjdes i början av 1960-talet allt fler röster från dem som tryckte på för en positiv bedömning av förhållandet mellan kristendom och judendom. En av dessa röster tillhörde bland andra prästen Johannes Österreicher, som var en döpt jude, och kardinal Franz König. Även den i Wien verksamme judaisten Kurt Schubert hade redan under andra världskriget och därefter gjort väsentliga förarbeten, som hade möjliggjort den nya kristna synen på judendomen.

Det dokument som inledningsvis planerades för konciliet riktade sig således till judendomen och skulle utgöra ett eget kapitel i konciliets ekumenikdekret. När en kvinnlig journalist indiskret publicerade ett förtroligt samtal med kardinal Bea som en intervju, fick Arabstaterna kännedom om den planerade katolska kyrkans förklaring om förhållandet till judendomen och reagerade med upprörda propåer. Man fruktade att en betoning av den kristna vänskapen med judarna skulle leda till en internationell ökad uppskattning av staten Israel, som arabvärlden i början av 1960-talet ännu hoppades inte skulle kunna bestå.

Bland konciliefäderna själva uppstod en oväntad opposition från biskoparna för de kristna i Arabländerna. Dessa biskopar fruktade att ett konciliedokument som gick judarna till mötes skulle orsaka stor skada för de kristna i länder som var fientligt inställda till Israel.

Strax innan den sista omröstningen skulle äga rum fanns emellertid även en liten, men hårt kämpande, grupp bland konciliefäderna, som helt och hållet, även av teologiska skäl, motsatte sig att den katolska kyrkan skulle förnya sitt förhållande till judendomen respektive världsreligionerna i allmänhet.

Olika koncilieförlagor diskuterades hur som helst från 1962 häftigt och ibland med stor oenighet. Det egentliga genombrottet för att överläggningarna återupptogs kom med påven Paulus VI:s historiska pilgrimsresa till Heliga landet den 4–6 januari 1964. Jerusalem var då fortfarande delat. Påven hälsade först på kung Hussein av Jordanien och sedan, efter att ha korsat den israeliska gränsen, på staten Israels president, Zalman Shazar.

Under texthistoriens förlopp, framför allt med heta diskussioner och negativa interventioner, utvecklades sig från konciliet en förklaring om den katolska kyrkans syn på världsreligionerna i fem artiklar. I denna förklaring infogades nu förklaringen om förhållandet till judarna som artikel nummer 4. Kapitel fyra om judendomen är därför inte oväntat – på grund av dess ursprungliga avsikt och tillkomsthistoria – det mest omfångsrika. Dokumentet antogs av konciliefäderna den 28 oktober 1965 med 96 procents majoritet och förklarades att rättslig verkan av påven Paulus VI.

Avståndstagande från traditionell antijudaism

Nostra aetate betonar förbindelsen med de andra religionerna utan att nedvärdera deras egna sanningsanspråk. Den katolska kyrkan, så heter det, förkastar inget av det som är ”sant och heligt” i religionerna. Kristna, judar och muslimer uppmuntras att undanröja ömsesidiga missuppfattningar genom dialog.

Med ett klart avståndstagande från den traditionella antijudaismen inleddes en omfattande försoning mellan kyrkan och judendomen. Två centrala önskemål blev därigenom uppfyllda, som endast i något försvagad form togs upp i slutdokumentet: fördömandet av antisemitismen, kopplat till att kyrkan erkände sin skuld som medverkande. Dessutom uttrycktes en intention: kyrkan får aldrig glömma att rötterna för hennes tro finns i Israel.

Om kyrkans förhållande till judendomen heter det: ”Under ihågkommandet av kyrkans hemlighet tänker den heliga synoden på det band som andligen förenar det nya förbundets folk med Abrahams ättlingar. På så sätt erkänner Kristi kyrka att begynnelsen för hennes tro och utväljande genom Gud hemliga rådslut redan tog sin början hos Moses och profeterna […]. Konciliet betonar att kristna och judar delar ett gemensamt andligt arv.”

Med Nostra aetate blev det fastslaget att den judiska religionen inte är något utvändigt för kristna utan i ett visst avseende hör till det innersta i deras egen religion. Till judendomen har de kristna en mycket närmare relation än till någon annan religion.

Vidare fastslår konciliefäderna med all önskvärd tydlighet att judarna som folk inte kan lastas för att ha någon kollektiv skuld till att ha orsakat Jesu lidande. Av den heliga Skrift kan heller inte dras slutsatsen att judarna skulle vara ”förtappade”. Konciliet betonar till och med att flera gånger med hänvisning till den heliga Skrift att judarna ”fortfarande älskas av Gud”, som har utvalt dem med en ”oåterkallelig kallelse”.

Konciliet vänder sig tydligt mot varje form av antijudaism och antisemitism: ”I medvetenhet om det arv som vi har gemensamt med judarna, beklagar kyrkan, som fördömer all förföljelse mot vilken människa som helst, inte av politiska skäl utan av kärlek till evangeliet, allt utbrott av hat, förföljelse och antisemitiska manifestationer, som oavsett tid och från vem riktats mot judarna.”

Islam och människovärdet

Beträffande islam heter i dokumentet: ”Med högaktning betraktar kyrkan även muslimerna, som tillber den ende Guden.” Synodfäderna uppmanar kristna och muslimer till ”att bemöda sig om uppriktig och ömsesidig förståelse och att gemensamt engagera sig för att skydda och främja social rättvisa, det moraliskt goda och inte minste freden och alla människors frihet”.

Avslutningsvis uppmanar Nostra aetate under rubriken ”Universell broderlighet” till respekt för varje människas värde: ”Därför fördömer kyrkan varje form diskriminering av en människa och varje våldsdåd som riktas mot henne på grund av hennes ras eller hudfärg, hennes samhällsställning eller hennes religion, eftersom detta strider mot Kristi Ande.”

Kathpress 2015-10-15