Algeriets biskopar välkomnar saligförklaring av martyrer

Nedan följer en ”Kommuniké från Algeriets biskopar, som tillkännager saligförklaringen av nitton ordensmedlemmar, bland andra monsignore Pierre Claverie och de sju munkarna i Tibhirine” [vars öde filmatiserats i Gudar och människor, övers anm.].

Vår kyrka glädjer sig. Påven Franciskus har nyligen godkänt undertecknandet av det dekret som saligförklarar ”Monsignor Pierre Claverie och hans 18 följeslagare”. Vi har fått nåden att kunna minnas våra nitton bröder och systrar i deras egenskap av martyrer, det vill säga (i ordets sanna betydelse) vittnen om den största kärleken av alla, nämligen att ge sitt liv för dem som man älskar. Trots att de utsatte sig för den risk att dödas, som var allestädes närvarande i landet, gjorde de valet, med livet som insats, att ända till slutet leva med de band av broderskap och vänskap som de i kärlek hade knutit med sina algeriska bröder och systrar. Banden av broderskap och vänskap var alltså starkare än rädslan för döden.

Våra bröder och systrar skulle inte acceptera att vi skiljde dem från dem bland vilka de gav sina liv. De bär vittnesbörd om broderskap utan gränser, om en kärlek som inte gör någon åtskillnad. Därför kastar deras död ljus över många algerier, muslimer, vägröjare – rättsinniga män och kvinnor, som har verkat för fred och förföljts på grund av sin känsla för rättvisa, men förblivit trogna intill döden under Algeriets blodiga decennium.

Vi hedrar likaledes alla våra algeriska bröder och systrar, och de är tusentals, som inte heller har varit rädda för att riskera sina liv i sin tro på Gud och på sitt fosterland, och i trohet till sina samveten. Bland dem lyfter vi fram minnet av de 99 imamer som har förlorat sina liv eftersom de vägrade att rättfärdiga våld. Vi tänker på de intellektuella, författare, journalister, vetenskapsmän och konstnärer, medlemmar av ordningsmakten, men även på tusentals fäder och mödrar, enkla anonyma människor, som har vägrat att lyda order från beväpnade grupper. Otaliga barn har också förlorat sina liv på grund av detta våld.

Vi kan uppehålla oss vid var och en av våra nitton bröder och systrar, vid varje enskilt liv. Alla dog de för att de fick nåden att förbli dem trogna som hade kommit dem nära, genom det gemensamma livet i bostadsområdet och genom utbytet av tjänster. Deras död visar att deras liv stod i allas tjänst: de tjänade de fattiga, kvinnor i svårigheter, funktionshindrade, unga, alla muslimer. Representanterna för en dödsideologi, en förvanskning av islam, stod inte ut med dessa personer av annan nationalitet och av annan tro. När de dog tragiskt var de som drabbades hårdast deras muslimska vänner och grannar, som skämdes över att islams namn utnyttjades för att utföra sådana dåd.

Men i dag blickar vi inte tillbaka. Dessa saligförklaringar lyser upp samtiden och vår framtid. De säger oss att hatet inte är det rätta svaret på hat, att våldet inte oundvikligen måste trappas upp. De vill vara ett steg mot förlåtelse, fred och frid för alla människor, med början i Algeriet, men också bortom Algeriets gränser. Saligförklaringarna utgör ett profetord för vår värld, för alla dem som tror på och verkar för samlevnad. Dessa människor är talrika här i vårt land och överallt i världen, de tillhör alla nationaliteter och alla religioner. Detta är den djupaste meningen av påven Franciskus’ beslut. Mer än någonsin behöver det gemensamma hem, som vår planet utgör, helt enkelt vars och ens humanitet.

Slutligen är våra bröder och systrar förebilder på den vardagliga helighetens väg. De bär vittnesbörd om att ett enkelt liv, helt framburet åt Gud och åt medmänniskorna, kan nå allra längst på den mänskliga kallelsens väg. Våra bröder och systrar är inte några hjältar. De dog inte för en idé eller för en sak. De tillhörde helt enkelt en liten katolsk kyrka i Algeriet. Även om denna kyrka huvudsakligen består av utlänningar och ofta betraktar sig själv som främmande eller utländsk, har den dragit konsekvenserna av att helt och fullt ha sin plats i detta land. Det var klart för var och en av dess medlemmar att när man älskar någon, så överger man inte denna i prövningens stund. Detta är vänskapens och broderskapets dagliga mirakel. Många av oss kände dem och har levt tillsammans med dem. I dag tillhör deras liv oss alla. Fortsättningsvis gör de oss följe som pilgrimer på vänskapens och det universella broderskapets väg.

Alger den 20 januari 2018

+ Paul Desfarges, ärkebiskop av Alger
+ Jean-Paul Vesco, biskop av Oran
+ John MacWilliam, biskop av Laghouat
+ Jean-Marie Jehl, apostolisk administrator av Constantine

Red. 2018-01-30

Källa: Église Catholique, länk här