Alla dagar är första april

Emma Frans: Larmrapporten – att skilja vetenskap från trams, Volante 2017, 163 s.

Recension av KJELL BLÜCKERT
Är vissa människor resistenta mot vinterkräksjukan? Är vissa av oss mer älskade av myggen än andra? Dessa och många andra frågor kan man få svar på av forskaren i epidemiologi Emma Frans i Svenska Dagbladets kolumn Vetenskapskollen. Här skärskådas mer eller mindre vetenskapliga påståenden, snackisar och vardagssanningar utifrån tillgänglig forskning och presenteras en nyanserad slutsats på en skala mellan sant och falskt. Frans har också ett populärt twitterkonto, Alternativa flashar, som lyfter fram viktiga och positiva nyheter ofta med anknytning till vetenskap. Hon fick nyligen Stora Journalistpriset 2017 i kategorin Årets röst och har gett ut boken Larmrapporten – att skilja vetenskap från trams.

Alla älskar att ha rätt. Folk blir irriterade när de har fel, generade och arga när de vilseletts av oseriösa uppgiftslämnare eller satt tilltro till vandringshistorier. Det stora problemet är inte faktaresistens eller sanningsrelativism, även om blockeringar inför fakta och naivitet inför insikten att sanning kan finnas och inte bara sökas är ett bekymmer i sig, menar Frans på goda grunder. Ett större problem är den hos många överdrivna tron på att det finns fake news och att dessa förmenta fakta manipulerats och spritts av universitet, journalister, politiker – korteligen av Etablissemanget – för att hålla gemene man på plats. Okunnighet om hur kunskapsprocesser går till, men även brist på tillit och känslostyrning, förorsakar mycken förvirring. Den moderna informationsteknologin och det därmed accelererande informationsflödet gör också sitt till för att komplicera kunskapsbildandet. Man måste numera vara ständigt på sin vakt, eftersom alla dagar numera kan betraktas som första april.

För att råda bot på denna förvirring har Emma Frans gett ut en i bästa mening populärvetenskaplig bok om hur man känner igen vad som är tillförlitlig vetenskap. Hon börjar med att lägga en grund genom att kort diskutera vad kunskap respektive vetenskap är. Därefter konstaterar hon att människan är en rationell varelse, men att hon samtidigt kan beskrivas som irrationell på många sätt. Hon styrs av kognitiva snedvridningar, rädslor, förnekelse, förhoppningar och allehanda känslor. Det kan ta sig uttryck i Bamseplåster, anekdotisk kunskap, ”killgissning” (självsäkerhet i kombination med enfald), propaganda. Dessa irrationella stråk i det mänskliga livet – ofrånkomliga som de tycks vara och ofta även behagliga – gör det nödvändigt att reflektera över de tankefel som de kan ge upphov till.

I bokens andra del reflekterar naturvetaren Frans över den verktygslåda som står till buds för vetenskap och kunskapsproduktion i största allmänhet: att vara källkritisk, att samla rätt information, att utvärdera denna information, att förstå statistik. I denna del av boken blir författaren mer undervisande: så här går (natur)vetenskapen till; de här begränsningarna har den. Hon pekar också ständigt på farorna med att okritiskt använda (natur)vetenskap för att bevisa allehanda saker. Det må vara politikern, journalisten, den allmänt vetgirige eller forskarna själva.

I en tid då flödet av larmrapporter och alarmistiska notiser är stort, understryker Frans vikten av att allmänheten har och bibehåller ett förtroende för forskarsamhället – dess forskare, metoder och etik – för att motarbeta charlatanerna.

Boken mynnar ut i ett avsnitt som ger en rad råd och knep för att få medmänniskorna att ändra uppfattning – mot bakgrund av att den svåraste inlärningen är avinlärning. Frans rekommenderar att man förklarar hur kunskap tagits fram, att man är uppmärksam på de känslor som är förknippade med (ogrundade) uppfattningar, att man är pedagogisk och inte i första hand kritiserar utan förklarar det man menar vara den korrekta informationen.

Emma Frans har skrivit en rapp, rolig och pedagogisk bok med välfunna exempel ur vardagslivet som illustrerar hennes ärende. Författaren är medicinare, vilket medför att vetenskap undantagslöst är lika med naturvetenskap. Inget fel att begränsa sig till en sådan presentation, men några hänvisningar till att vetenskapen också har andra kunskapshorisonter, inte minst de human- och samhällsvetenskapliga perspektiven, hade varit på sin plats. Några förenklande ståndpunkter om filosofi och religion (exempelvis s. 32 och 65) är onödiga i sammanhanget. De vittnar bara om att författaren inte har någon kunskap i fälten eller i bästa fall bara hastar förbi de svåra ämnena. Men dessa kritiska notiser ska alls inte avhålla från egen läsning, ej heller från att sätta boken i händerna på ungdomar.

Vilka är då svaren på de inledande frågorna? Jo, vissa är resistenta mot vinterkräksjukan om än inte till hundra procent; och vissa människor är mindre uppvaktade av myggen.

Kjell Blückert 2017-11-29