Är den katolska enheten hotad?

I  Tyskland och Österrike har två olika reforminitiativ lanserats inom den katolska kyrkan, som båda har väckt stor uppmärksamhet. I protestantismens fosterland publicerade i början av 2011 ett stort antal teologer, som sedan dess fått stöd av andra europeiska kolleger, ett så kallat memorandum, där de uttrycker sin oro över situationen inom kyrkan och kräver reformer som sedan länge har efterlysts av många medlemmar (jfr Signum 2 och 3/2011).

Teologuppropet har lett till en dialogprocess mellan de tyska biskoparna och lekmännen. Det första dialogmötet i Mannheim i somras ägde rum i en gynnsam atmosfär. Nu hänger allt på hur dialogprocessen fortskrider och om den leder till konkreta resultat. Alois Glück, ordförande i den tyska lekmannaorganisationen Zentralkommitee der deutschen Katholiken, har redan varnat för en ”följdlöshetens kultur”.

Om påvens besök i Tyskland den 22–25 september befrämjade den inledda processen är ännu en öppen fråga. Påven höll visserligen ett tal inför förbundsdagen i Berlin som fick uppskattande kommentarer i pressen; mässorna speglade hundratusentals människors trosglädje i en kyrka som ofta framstår som splittrad; påven besökte reformationens hjärta Wittenberg och han träffade offer för pedofilövergrepp. Dock saknades konkreta uttalanden och gester som gick till exempel omgifta frånskilda till mötes. Påven bemötte inte tydligt och klart några av de frågor som tas upp i memorandumet.

Radikalisering i Österrike

I Österrike har man gått ett steg längre. Det tyska memorandumet är ett slags resolution (se närmare i artikeln av Hermann J. Pottmeyer i detta nummer av Signum). Men i grannlandet Österrike låter man inte sina krav stanna på papperet. Präster inom det år 2006 grundade Pfarrerinitiative (kyrkoherdeinitiativet), som i dag stöds av mer än 300 präster och själasörjare, publicerade i juni i år ett Aufruf zum Ungehorsam (upprop till olydnad). Där uppmuntras till olydnad i det konkreta pastorala arbetet, närmare bestämt olydnad mot vissa kyrkliga regler och normer. Undertecknarna motiverar sitt upprop med att kyrkoledningen har vägrat genomföra viktiga reformer och att biskoparna förhållit sig passiva inför de sedan länge överhängande problemen. Kyrkoherdarna åberopar sitt samvete och känner sig tvungna att agera på egen hand – det vill säga utan att invänta beslut från kyrkoledningen. Genom att åberopa sitt samvete uttrycker de alltså att de tvingas handla som de gör, att de inte ser något annat alternativ. I framtiden kommer undertecknarna att: (1) i varje mässa be för en reformering av kyrkan; (2) inte vägra att ge kommunionen till någon troende av god vilja, särskilt till omgifta frånskilda men också till medlemmar av andra kristna samfund och i förekommande fall sådana som lämnat kyrkan; (3) försöka undvika att fira mässan flera gånger på sön- och helgdagar, avstå från att anlita utomstående präster och hellre ha en ordets gudstjänst än ”liturgiska gästspel”; (4) betrakta en ordets gudstjänst med kommunionutdelning som ”prästlös eukaristi” för att kunna uppfylla söndagsplikten; (5) ignorera predikoförbudet för kompetenta lekmän; (6) verka för att varje församling får en egen föreståndare, man eller kvinna, gift eller ogift, avlönad eller volontär, dock inte genom sammanslagning av församlingar, samt (7) ta varje tillfälle i akt att offentligt förespråka att kvinnor och gifta ska få tillträde till prästämbetet. Utöver de här punkterna förklarar de sig solidariska med gifta präster som inte längre får utöva sitt ämbete och med präster som lever i ett förhållande och ändå fortsätter att utöva sin prästtjänst.

Så långt fakta. Det som skiljer det österrikiska uppropet från de tyska teologernas är att missnöjet med det som i Tyskland och Österrike kallas Reformstau (reformstagnation) nu har nått ”operativ nivå”, alltså till präster som arbetar ute i de enskilda församlingarna och som inte längre nöjer sig med att uttrycka önskemål utan nu går från ord till handling. Det är en ny giv: att inte längre vänta på svar från högre ort utan att agera på egen hand. Präster som är bundna av lydnadslöfte till sina biskopar förklarar sig beredda att handla i strid mot biskoparna. I de båda tyskspråkiga länderna existerar (i Österrike nu explicit uttalat) en faktisk splittring när det gäller lära, pastoral och liv mellan kyrkoledningen och en stor del av kyrkfolket. Är allt detta en spegling av den splittring som sedan länge råder mellan hierarkin och de ”vanliga” troende, som fortfarande tillhör kyrkan men som själva väljer att bestämma vad de ska tro eller göra? Eller vittnar den nämnda splittringen om den pluralism som alltid har rått inom den allomfattande kyrkan?

Det österrikiska uppropet har dessutom en personlig bakgrund. En av initiativtagarna, den – som dagspressen betecknar honom – ”karismatiske” kyrkoherden Helmut Schüller, var under åren 1995–1999 ärkebiskopens av Wien, kardinal Schönborns, generalvikarie. Men ärkebiskopen avsatte honom på grund av djupgående meningsskiljaktigheter. Det lär dessutom ha skett på ett mycket stillöst sätt. Ärkebiskopen lade under natten helt enkelt ett avskedsbrev framför generalvikariens lägenhetsdörr. Utöver kritiken mot uteblivna reformer tycks det alltså också handla om ett personligt mellanhavande två kyrkomän emellan.

Det är inte otänkbart att denna personliga konflikt har bidragit till protestens tillkomst och form, men det förklarar inte den genklang och sympati som upproret har väckt i Österrike och förmodligen också i grannlandet Tyskland. En sak visar de båda initiativen klart och tydligt: att till och med stora delar av kyrkans inre krets är smittade av ett djupt missnöje med kyrkoledningen, som de tycker har stelnat: lekmän som engagerar sig i församlingarna, kyrkoherdar som mestadels varit lojala och skött sitt ”jobb”, teologer som försökt hålla gudstanken levande inom universitetsvärlden. Och alla dessa missnöjda, som ingår i det kyrkliga livets kärngrupper, säger att de drivs av sin oro för den situation som råder inom kyrkan. De vill inte skada kyrkan utan lider av den situation som hon befinner sig i.

De bägge initiativen visar ett missnöje med i synnerhet en inomkyrklig klyfta som man inte längre kan blunda för. På alltför många områden avviker kyrkans officiella lära och normer inte bara från gängse levnadsmönster (vilket i och för sig inte behöver vara fel) utan också från de flesta katolikers vardagsliv. Ofta har den här klyftan bemötts på samma sätt som kyrkan alltid har gjort: genom att göra undantag på det pastorala eller konkreta planet. Denna romersk-katolska dispensmentalitet som ofta har kritiserats är i och för sig klok och har något djupt mänskligt över sig, ja, den behövs verkligen eftersom regler och normer är skapade för de flesta fall men inte för varje enskilt fall. Men om nu undantagen håller på att bli regel? Det är inte bara bland de ”vanliga” troende som man blundar för många delar av exempelvis kyrkans sexualmoral och gällande praxis för omgifta frånskilda, utan också kyrkoherdarna måste försöka förhålla sig till diskrepansen mellan de kyrkliga normerna och församlingsbornas liv och nöd. De hamnar ofta liksom biskoparna mellan stolarna och slits mellan olika solidariteter: kyrkans lära och liv förkroppsligad i biskopen och påven å ena sidan och församlingens och stiftets verklighet å den andra. I Österrikes fall har många kyrkoherdar nu tagit ställning på ett sätt som stöds av de flesta ”vanliga” troende, om än inte av alla.

Just detta ställningstagande, liksom det tyska teologinitiativet, fördjupar inte bara klyftan mellan kyrkoherdarna och den högre hierarkin utan också klyftan mellan teologerna, prästerna och de troende. Nu måste även teologerna, prästerna och de troende ta ställning – för eller emot. Man ska väl inte dramatisera situationen i onödan, men det som är på gång förefaller vara en sorts kulturkamp; inte mellan stat och kyrka som i 1870-talets Tyskland utan inom kyrkan. Och varje sida deklarerar var för sig: ”Vi är kyrka”, det vill säga vi företräder det som är katolskt och i överensstämmelse med Jesu budskap.

Splittring eller förnyelse?

Hur ska man hantera en sådan kris? Hur bevara de troendes enhet, som var så avgörande för Jesus? På alla plan finns tecken på en framväxande splittring som inte längre kan ”regleras” med disciplinära åtgärder. De gamla ”vapnen” är trubbiga, åtminstone vad gäller de ”vanliga” troende. Men inte heller de österrikiska prästerna tycks vara särskilt oroliga inför eventuella sanktioner uppifrån. De är säkert också medvetna om att en biskop inte gärna riskerar att tiotusentals människor lämnar kyrkan – ett scenario som inte är osannolikt om man misslyckas med att nå fram till en lösning.

Problemet för kardinal Schönborn torde vara att han i grund och botten instämmer med den problemdiagnos som ligger bakom kyrkoherdarnas initiativ. Han anar kanske att rörelsen är så stark just därför att den ger uttryck för ett utbrett missnöje med berättigade frågor, som sedan länge väntar på en lösning. I intervjuer har han redan talat om reformer, men han skiljer på nödvändiga reformer och ”andra”. Om det breda stödet är ett tecken på att människor längtar efter en kyrka utan skenhelighet, dubbelspel eller patologiskt förnekande av uppenbara problem kan han enbart välkomna denna längtan. Hårda disciplinära åtgärder vore i det läget olämpliga. De skulle göra honom till en försvarare av det som inte går att försvara. Rörelsens företrädare måste dock akta sig för att försätta ärkebiskopen i en ohållbar situation, som berövar honom allt handlingsutrymme.

Kanske är det tyska försöket en lämplig väg: en ärlig och bred dialogprocess som förenar de motsatta parterna i ett samtal. Det samtalet bör vara präglat av (1) öppenhet, det vill säga man måste kunna få tala om allt som inte ifrågasätter grundläggande trossanningar, (2) målmedvetenhet, det vill säga samtalen måste leda någon vart och får inte rinna ut i sanden. En hårdare konfrontation gagnar ingendera parten. Båda har mycket att förlora. Om man är obeveklig löper man risken att splittringen de facto blir en splittring också de iure. Påven Benedictus XVI vädjade under sitt besök i Tyskland om de troendes enhet med Rom. En sådan enhet behöver ett lyssnande hjärta – på båda sidorna.

Dominik Terstriep

Publicerad i Signum nr 6/2011.