Arbetets mening i nytt ljus

av JOHN SJÖGREN

Inget är som vanligt denna vår. Idag, den 1 maj, fylls i vanliga fall gator och torg av representanter för arbetarrörelsen, som håller tal och demonstrerar för sina rättigheter. Men i år lär vi inte få se några förstamajtåg. Ändå är det kanske just i år, i dessa coronatider, viktigare än någonsin att uppmärksamma arbetets och arbetarnas betydelse och rättigheter.

Sedan 1956 firar kyrkan den 1 maj den helige Josef, arbetaren. Och den katolska socialläran har mycket att säga om arbetets värde och arbetarens värdighet. Redan i den allra första socialencyklikan, Leo XIII:s Rerum Novarum (1891), framhålls starkt arbetarnas rättigheter. Den pläderar för arbetarnas rätt att organisera sig i fackföreningar och förbund, för skäliga löner och humana arbetstider. Den säger att arbetet finns till för människan, inte människan för arbetet, och att arbete är överordnat kapitalet.

När vi arbetar är det ett sätt för oss att använda de gåvor Gud givit var och en av oss så att vi alla, på vårt speciella sätt, kan bidra till det gemensamma goda. Man skulle också kunna uttrycka det i ännu mer teologiskt färgade termer: att arbeta är att göra sig själv till medskapare i Guds ständigt pågående skaparverk; att försöka upprätthålla det goda och motverka det onda. Eller som arbetarskildraren Bruce Springsteen sjunger i en av sina sånger: ”A shovel in the dirt keeps the devil gone” (ungefär: En skyffel i den smutsiga jorden håller djävulen borta).

Vid få tillfällen har väl denna existentiella och andliga aspekt av arbetet blivit så tydlig som under den rådande coronakrisen. För vad är det under- och sjuksköterskor, ja alla dessa hårt arbetande inom sjukvården, nu gör om inte håller djävulen borta? Och vad är det som alla dessa människor som arbetar med de grundläggande samhällsbärande funktionerna (ingen nämnd, ingen glömd) nu gör om inte motverkar kaos och förfall? Kort sagt: de utför Guds arbete, är hans händer och fötter på jorden. Att inte respektera detta, att inte värna om arbetarens värdighet, är i sanning att vanhelga något heligt.

Låt oss inte heller glömma alla som förlorat sitt arbete i pandemins fotspår. Även denna arbetslöshetens plåga finns gestaltad i många av Springsteens låtar. Här handlar det om en längtan och ett sökande efter det arbete som ger lön för mödan, och då kanske inte i första hand i form av pengar utan i form av mening. Människorna i Springsteens låtar söker efter ett arbete som är tillfredsställande både för att det fyller en funktion i en större gemenskap och på samma gång är andligen utvecklande. Det senare är givetvis till stor del beroende av det förra. Hos Springsteen känner sig människorna, antingen på grund av arbetslöshet eller meningslöst arbete, avskurna från alla sådana sammanhang. Här finns ingen ram, ingen gemenskap, inom vilken de känner sig omfamnade och behövda. De är kort sagt inte delaktiga, men längtar förtvivlat efter att få sätta händerna i jorden, vara med att bygga samhället, sig själva, sina liv.

Så låt oss, trots att den 1 maj i år inte blir lika synlig som vanligt, inte glömma arbetets betydelse och värdighet. För glömmer vi det riskerar vi att instrumentalisera arbetet, och i förlängningen människan. Ty ”målet för arbetet är alltid människan själv”, som det heter i Johannes Paulus II:s encyklika Laborem exercens från 1981. Eller som Torgny Lindgren uttryckt saken: ”Arbetar, det gör man inte för pengar. Det gör man för mänskligheten.” Denna sanning är det som varje intensivvårdssjuksköterska, varje självuppoffrande volontär, nu visar oss.

John Sjögren 2020-05-01

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.