Året då påven besökte Sverige

av JOHAN LINDÉN

– ”Påven skiljer sig från andra statschefer och presidenter. Du vet, padre, han är ju Petrus.”

Jag hör till dem som aldrig firar nyår. Missförstå mig inte, jag har inget emot fest, god mat och dryck. Tvärtom! Men vid sidan av min genuint övertygade och hoppfulla kristna natur som bejakar allt som är gott, vackert och sant, finns en dystopins advokat – eller kanske en åklagare – i mig. En karaktär som inte minst i november och december, då ljuset tvingas ge vika för mörkret, vaknar till liv för att göra sin kraxande röst hörd. I det sällskapet smakar det beska gravölet bättre på nyårsafton än den lättsinniga champagnen.

När ett år närmar sig sitt slut är det naturligt att ägna en smula tid åt tillbakablickar. Vi vill summera och reflektera över det som varit. 2016 har varit ett händelserikt och omtumlande år. Det var de aldrig sinande flyktingströmmarnas år. Kriget i Syrien har varit och fortsätter att vara en plågsam följetong till synes utan slut. Storbritanniens ja till Brexit sände seismiska chockvågor i och utanför Europeiska unionen. Och, ödets ironi eller kanske Guds försyn: mer eller mindre samtidigt som Donald J. Trump korades till President elect i det amerikans­ka presidentvalet så avled artisten Leonard Cohen, vilket fick skådespelerskan Mia Farrow att citera Cohens sångtext: Everything has a crack in it, that’s how the light gets in. En fras som man kan meditera länge över.

I skuggan av allt annat så var också 2016 året då en påve för andra gången i historien besökte Sverige. Epicentret var Lund, som för första gången fick besök av Petri efterträdare.

Lund, staden i vilken jag gått i både lekskola och i gymnasium, staden i vilken jag började studera, staden med en tusenårig domkyrka i vars korstolar jag satt vid min fars prästvigning på 1970-talet, och staden som har en katolsk församling i vilken jag både upptagits i kyrkans fulla gemenskap, mottagit bekräftelsens sakrament, avlagt mina eviga löften som dominikan och mottagit prästvigningens sakrament. I Sankt Thomas av Aquinos katolska församling i Lund är jag kyrkoherde sedan sex år tillbaka.

Ett besök av påven låter sig inte improviseras utan kräver rigorös planering. Myc­ket sker, som sig bör, utanför rampljuset. Påven, Petri efterträdare, är Vatikanens statschef och den universella kyrkans synliga överhuvud och därtill en ”röst i öknen” som drar till sig uppmärksamhet från alla. För en troende katolik, vare sig man är progressiv eller mer traditionellt lagd, har påven som person, men självklart framför allt påvens ämbete, en tyngd och en betydelse som inte så enkelt låter sig förklaras för människor som inte är katoliker eller troende. När det väl stod klart att Franciskus verkligen skulle besöka Sverige och Lund så skedde en allmän mobilisering bland samhällets alla resurser och myndigheter: Polisen, Säkerhetspolisen, Länsstyrelsen, Trafikverket, Skånetrafiken, Malmö stad och Lunds kommun, Region Syd, Lunds universitet, Utrikesdepartementet, Svenska kyrkan, Stockholms katolska stift, hovet och Vatikanen. Representanter från alla dessa organisationer kom att mötas regelbundet i olika samverkansmöten. Nyfikenhet blandades med förväntan och, ibland, frustration. Den stående frågan från alla involverade till oss var naturligtvis hur många människor som skulle kunna tänkas komma till Lund och Malmö. Mitt svar att det var omöjligt för oss att uppskatta deltagarantalet, men att den katolska kyrkan sin vana trogen skulle klara av osäkerhetsfaktorn, mottogs med skräckblandad förundran.

Att Franciskus Sverigebesök skulle generera medialt intresse stod snabbt klart. Ju närmare vi kom den sista oktober 2016, desto större skulle mediernas intresse bli. Att omgivningens fokus skulle riktas mot påven framför allt och inte mot åminnelsen av reformationen var inte heller oväntat, även om röster höjdes för att påminna om själva anledningen till varför påven kommit på besök. Just påvens besök i kombination med reformationsminnet blev ett utmärkt tillfälle att undervisa allmänheten och inte minst våra katoliker i elementär kyrkohistoria. Föga förvånande var de svenska journalisterna de sista att få vittring av ett potentiellt scoop i Skåne, även om man sedan i sista stund fanns på plats i stora skaror.

Journalistkontakterna blev många och långa. Förutom önskemålet att tända och släcka levande ljus framför helgonbilder till leda, eller att förstrött bläddra fram och tillbaka i altarmissalet, för att tillfredsställa fotografernas önskemål om en ”naturlig bild av en katolsk präst”, så var det framför allt två frågor som alla journalister ställde till mig, oavsett nationalitet eller religiös tillhörighet: ”Påvens attraktionskraft – varför?”, och ”Varför konvertera till katolicismen?” Underförstått, en kyrka som huvudsakligen verkar ägna sig åt preventivmedel och sexualmoraliska frågor och som är en bakåtsträvande konservativ patriarkal bastion, varför finns hon överhuvudtaget i denna upplysta värld? Hennes blotta existens ter sig för många obegriplig och smått mirakulös. Självklart hade många av frågeställarna, beroende på vars och ens personliga bakgrund, redan formulerat ett för dem tillfredsställande svar. ”I tider av ideologisk och politisk osäkerhet och rädsla så söker människan sin tillflykt till …”. ”Ett opium för folket” … När man ställs inför en mur av i förväg väl cementerade svar på alla frågor, så tjänar det oftast inte mycket till att ställa frågor som ”tänk om Gud blivit människa i Kristus? Tänk om en liten spricka av förundran och nyfikenhet plötsligt kunde öppnas i murverket och släppa in lite oväntat ljus!”

Låt oss återvända till en av de återkommande frågorna, nämligen varför en snart 80-årig argentinare som över en natt blir vald att bli den världsvida katolska kyrkans talesman, en man vars första offentliga ord är ”god kväll”, plötsligt, alldeles gratis, får det som så många längtar efter, kämpar och betalar dyrt för att få: massmedialt utrymme och människors uppmärksamhet? Vad beror det på? Frågan ställdes till mig många gånger inte bara av journalister utan också av andra, och inte minst av polisen. Förtänksamt nog hade lagens långa arm i studiesyfte redan i juli sträckts ut ända till Kraków och Världsungdomsdagarna för ett studiebesök på ort och ställe. Resenärernas intryck var positiva och samtidigt var de förundrade. Hur kunde det komma sig att denne vänlige och lätt halte farbror plötsligt får 47 kardinaler, 800 biskopar, 20 000 präster och 3 miljoner ungdomar att mötas? Samma fråga ställdes till mig 1997 då jag som ung dominikan deltog i planeringen och genomförandet av Världsungdomsdagarna i Paris: vad var det för särskilt med påven Johannes Paulus II, denne åldrige och lidande man, som fick honom att lyckas med att två år tidigare samla 5 miljoner ungdomar 1995 och nu över 1 miljon i Paris, en stad som just det året led under sommarhettan? Tjugo år senare, 2015, samlade vår nuvarande påve Franciskus 6 miljoner ungdomar i samband med Världsungdomsdagarna i Filippinerna.

Försök till förklaringar har sina för- och nackdelar. Den egna erfarenheten väger trots allt oftast tyngre. Bland alla förberedande möten bidrog säkert det faktum att Vatikanens gendarmeri bjöd in svensk polis för ett möte på plats i Rom, vilket säkert hade sin betydelse för det goda samarbetet och slutresultatet. Likaså bjöd Franciskus under sitt korta besök i Sverige in samtliga av polisens insatschefer för att i sitt residens personligen tacka dessa. Rutin för påven som gör detta regelmässigt men unikt för svensk polis. En av de ansvariga för påvens säkerhet försäkrade mig, ”det är alltid samma sak när vi reser. Det tar tid innan den nationella polisen begriper att påven skiljer sig från andra statschefer och presidenter. Du vet, padre, han är ju Petrus.”

Hösten 2016 har varit omtumlande med många illavarslande världspolitiska händelser. Men i lika hög grad har min höst präglats av den positiva, glada och nyfikna atmosfär som präglat alla möten med dem som varit involverade i planeringen av Franciskus Sverigebesök.

Det är kanske just detta som näst efter reformationsåminnelsen blir det viktigaste med Franciskus besök i vårt land 2016. Påven utmanar och bidrar alltid till att mjuka upp förutfattade meningar hos dem som har öron att höra med. Han är en budbärare vars hoppfulla budskap lyser upp tillvaron också för den störste dystopikern. Jag tror att Franciskus besök orsakade en liten men viktig spricka i människornas och det svenska etablissemangets sätt att se på Kristus och den katolska kyrkan. En liten spricka som kan släppa in mycket ljus.

Johan Lindén är dominikanpater och kyrkoherde för S:t Thomas av Aquinos församling i Lund.