Arnaud Beltrame, en soldat i Maximilian Kolbes fotspår

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Polismannen Arnaud Beltrames agerande, när han bytte plats med en ur gisslan i stormarknaden i Trèbes, påminner om franciskanbrodern Maximilian Kolbe (1894–1941) som offrade sig i Auschwitz. Kvällen före palmsöndagen har hans offergärning en särskild betydelse.

Han riskerade sitt eget liv för att rädda ett annat. Polisintendenten Arnaud Beltrame bytte frivilligt plats med en ur gisslan i stormarknaden Super U i Trèbes och avled av de allvarliga skador som han fick. Hans handlande påminner om en annans, lika hjältemodiga, handlande. Naturligtvis tänker man på den helige Maximilian Kolbe. För att rädda en familjefar gick denne polske franciskan frivilligt mot sin tragiska död i hungerbunkern i Auschwitz. Denna scen, ett levande förkroppsligande av passionsberättelsen, som läses på palmsöndagen, har för alltid etsats sig in i vårt medvetande.

Den 31 juli 1941, vid tretiden på eftermiddagen, tjuter de fasansfulla sirenerna i koncentrationslägret. En man har flytt. Tio oskyldiga döms till döden. En fruktansvärd tystnad lägger sig över leden av uppställda fångar. Plötsligt brister en av de olyckliga i gråt: ”Min hustru! . . . Mina barn! . . .” Franciszek Gajowniczeks förtvivlan når inte fram mot SS-männens stenhjärtan, men den genomborrar franciskanens sårbara hjärta.

Fader Kolbe stiger ut ur ledet. Går fram mot första raden. Stannar framför den förbryllade kommendanten. ”Herr kommendant, jag vill framföra ett önskemål”, börjar han, med mössan i handen. ”– Vad vill du? – Jag skulle vilja dö i den här fångens ställe”, svarar han och pekar på familjefadern som skakar av gråt.

Torteraren tar ett steg tillbaka, tiger och ryter slutligen: ”Vem är du? – En katolsk präst.” Efter några sekunder av ödesdiger tystnad, slår svaret som en piska: ”Önskemålet beviljat!” Med en spark skickas Franciszek Gajowniczek tillbaka till sin plats i ledet. Han kan inte begripa vad som just har hänt, det övergår hans förstånd: han, den dömde, kommer att få leva, eftersom en människa just har gett sitt liv för honom. När fångarna har fått order att skingras, kan den räddade inte tacka sin räddare annat än genom sin blick, och bestört ser han den lilla gruppen av dömda föras mot block 11, mot den källare, där de ska begravas levande.

” – kanske går någon i döden för en som är god”, skriver aposteln Paulus (Romarbrevet 5:7). Men för en okänd? Polisen Arnaud Beltrame i stormarknaden i Trèbes offrade sig för en oskyldig människa, och fader Kolbe kände inte alls Franciszek Gajowniczek – men han såg Jesus i honom. Denne Gud i vilken vi alla är bröder. ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner” (Johannesevangeliet 15:13), sa Kristus kvällen före sitt lidande. Och Johannes understryker: ”Genom att Jesus gav sitt liv för oss, har vi lärt känna kärleken. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna” (1 Johannesbrevet 3:16).

Detta bud om frälsande kärlek – oegennyttig, gratis, fullkomlig – det följde Maximilian Kolbe med sitt liv. När Johannes Paulus II i oktober 1982 skulle underbygga sitt beslut att helgonförklara sin landsman som martyr, frågade han sig: ”Denna död som han frivilligt gick till mötes, för kärleken till en medmänniska, är den inte i sanning ett förverkligande av Kristi ord? Blir inte Maximilian Kolbe särskilt lik Kristus, alla martyrers förebild, som ger sitt liv på korset för sina bröder?”

Inrikesministern, Gérard Collomb, har omtalat polisens uppträdande som ”en hjältemodig handling”. För de kristna får denna handling andra dimensioner, nu på kvällen före palmsöndagen.

Red. 2018-03-27

Denna artikel, författad av Alexia Vidot, har ursprungligen publicerats i nätupplagan för tidskriften La Vie (lavie.fr) och finns att läsa via länken här

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Polismannen Arnaud Beltrames agerande, när han bytte plats med en ur gisslan i stormarknaden i Trèbes, påminner om franciskanbrodern Maximilian Kolbe (1894–1941) som offrade sig i Auschwitz. Kvällen före palmsöndagen har hans offergärning en särskild betydelse.

Han riskerade sitt eget liv för att rädda ett annat. Polisintendenten Arnaud Beltrame bytte frivilligt plats med en ur gisslan i stormarknaden Super U i Trèbes och avled av de allvarliga skador som han fick. Hans handlande påminner om en annans, lika hjältemodiga, handlande. Naturligtvis tänker man på den helige Maximilian Kolbe. För att rädda en familjefar gick denne polske franciskan frivilligt mot sin tragiska död i hungerbunkern i Auschwitz. Denna scen, ett levande förkroppsligande av passionsberättelsen, som läses på palmsöndagen, har för alltid etsats sig in i vårt medvetande.

Den 31 juli 1941, vid tretiden på eftermiddagen, tjuter de fasansfulla sirenerna i koncentrationslägret. En man har flytt. Tio oskyldiga döms till döden. En fruktansvärd tystnad lägger sig över leden av uppställda fångar. Plötsligt brister en av de olyckliga i gråt: ”Min hustru! . . . Mina barn! . . .” Franciszek Gajowniczeks förtvivlan når inte fram mot SS-männens stenhjärtan, men den genomborrar franciskanens sårbara hjärta.

Fader Kolbe stiger ut ur ledet. Går fram mot första raden. Stannar framför den förbryllade kommendanten. ”Herr kommendant, jag vill framföra ett önskemål”, börjar han, med mössan i handen. ”– Vad vill du? – Jag skulle vilja dö i den här fångens ställe”, svarar han och pekar på familjefadern som skakar av gråt.

Torteraren tar ett steg tillbaka, tiger och ryter slutligen: ”Vem är du? – En katolsk präst.” Efter några sekunder av ödesdiger tystnad, slår svaret som en piska: ”Önskemålet beviljat!” Med en spark skickas Franciszek Gajowniczek tillbaka till sin plats i ledet. Han kan inte begripa vad som just har hänt, det övergår hans förstånd: han, den dömde, kommer att få leva, eftersom en människa just har gett sitt liv för honom. När fångarna har fått order att skingras, kan den räddade inte tacka sin räddare annat än genom sin blick, och bestört ser han den lilla gruppen av dömda föras mot block 11, mot den källare, där de ska begravas levande.

” – kanske går någon i döden för en som är god”, skriver aposteln Paulus (Romarbrevet 5:7). Men för en okänd? Polisen Arnaud Beltrame i stormarknaden i Trèbes offrade sig för en oskyldig människa, och fader Kolbe kände inte alls Franciszek Gajowniczek – men han såg Jesus i honom. Denne Gud i vilken vi alla är bröder. ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner” (Johannesevangeliet 15:13), sa Kristus kvällen före sitt lidande. Och Johannes understryker: ”Genom att Jesus gav sitt liv för oss, har vi lärt känna kärleken. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna” (1 Johannesbrevet 3:16).

Detta bud om frälsande kärlek – oegennyttig, gratis, fullkomlig – det följde Maximilian Kolbe med sitt liv. När Johannes Paulus II i oktober 1982 skulle underbygga sitt beslut att helgonförklara sin landsman som martyr, frågade han sig: ”Denna död som han frivilligt gick till mötes, för kärleken till en medmänniska, är den inte i sanning ett förverkligande av Kristi ord? Blir inte Maximilian Kolbe särskilt lik Kristus, alla martyrers förebild, som ger sitt liv på korset för sina bröder?”

Inrikesministern, Gérard Collomb, har omtalat polisens uppträdande som ”en hjältemodig handling”. För de kristna får denna handling andra dimensioner, nu på kvällen före palmsöndagen.

Red. 2018-03-27

Denna artikel, författad av Alexia Vidot, har ursprungligen publicerats i nätupplagan för tidskriften La Vie (lavie.fr) och finns att läsa via länken här