Bara utpeka syndabock eller utkräva ansvar

av JOHN SJÖGREN
Den franske tänkaren René Girard är kanske mest känd för sin teori om syndabocken. En teori inspirerad av hur översteprästen i det antika Israel överförde människornas synder på en get som sedan skickades ut i öknen. Ett slags ställföreträdande offer där ett helt samhälles synder lades på en enda individ. René Girard menade att denna ritual var ett uttryck för en samhällsmekanism, en självbevarelsedrift där en krissituation löses genom att skuldbelägga en ensam grupp eller individ som sedan offras. Ett mönster som man kan se ständigt upprepat genom historien och som når sin mest fruktansvärda kulmen i nazisternas koncentrationsläger.

William Holman Hunt: The Scapegoat, 1854. Wikimedia Commons.

Denna mekanism har också blivit synlig i vår allra närmaste samtidshistoria, i sviterna efter kriserna på några av våra största kulturinstitutioner: Svenska Akademien, Kulturhuset Stadsteatern och nu senast Dramaten. Alla dessa institutioner har alldeles uppenbart dragits med stora strukturella problem. Problem som absolut bestått i att enskilda individer betett sig ytterst klandervärt. Samtidigt är det en grov förenkling av problematiken att peka ut några enstaka personer som roten och hela anledningen till den institutionella rötan. Ändå är det vad som gång på gång har skett.

När det stormade som värst kring Svenska Akademien gick i stort sett hela svenska folket samman i gemensam indignation över vilka hemska människor Horace Engdahl och Katarina Frostenson är. När bristerna i ledarskapet på Kulturhuset Stadsteatern lyftes i media blev Benny Fredriksson snabbt den ensamma syndabocken. Och vi vet alla hur tragiskt det slutade. När nu de mycket allvarliga missförhållandena på Dramaten hamnat i medialt fokus tog det inte många dagar innan teaterchefen Eirik Stubø tvingades avgå. Inte minst hastigheten, den korta tiden mellan avslöjande och att någon måste offras, är skrämmande.

Givetvis bar alla de ovan nämnda personerna ett stort ansvar för bristerna inom de institutioner i vilka de verkade. Men lika självklart är att de inte ensamma bar på ansvaret för det som hänt. Det är också uppenbart att offrandet av dem inte i grunden kommer lösa några problem. Det är det som är så förrädiskt med syndabocksmekanismen. Den ger sken av att tillintetgöra synden, genom att lägga all skuld på en enskild individ eller grupp. Den gör att vi slipper se de större strukturella problem som ofta ligger bakom orättvisorna. Och framförallt hindrar den oss att rikta blicken inåt, mot den skuld vi alla bär på och delar, och som är den vi verkligen måste gå till botten med om vi på allvar vill förändra någonting.

Med detta inte sagt att det inte är rätt att kräva att de som lett eller leder en dysfunktionell institution eller arbetsplats tar sitt ansvar. Det ligger i chefsuppdraget, att bära det yttersta ansvaret. Men den senaste tidens händelser har också visat oss vikten av att urskilja skillnaden mellan ansvarsutkrävande och utpekande av syndabock.

John Sjögren 2019-04-15