Behöver kristna inte längre tro på Guds existens?

FREDRIK HEIDING

”Tro är ingen tvångströja. Tro handlar inte om att tro på konstiga underverk som ifrågasätter naturlagarna. Tro handlar inte ens om att tro på Guds existens. Det handlar om något mycket djupare.” Det sade biskop Tuulikki Koivunen Bylund, Härnösands stift, Svenska kyrkan, i Sveriges Radios Morgonandakten i dag, måndag.

Morgonandakten var till en början verkligen andaktsfull och kändes som en bra start på en ny arbetsvecka. Biskop Koivunen Bylund mediterade över Maria, Guds Moder, såsom hon illustreras i ikonen ”Den undergörande Madonnan från Valamo”. Ljuva ångermanländska tolkningar av psaltarpsalmer med fin musik fyllde också programmet. Koivunen Bylund talade om vikten av en personlig tro, om betydelsen av fred och att värna om skapelsen, naturen. Så långt är det bara att instämma och låta sig influeras.

Men jag studsade till, eller rättare sagt sprattlade till i sängen, i den arla morgonstunden då programmet sändes (kl. 5:45). Behöver kristna inte längre tro på Guds existens? I kristen tradition brukar man räkna med minst två former av tro. Tro som försanthållande och tro som tillit. Att tro att Gud existerar är ett exempel på tro som försanthållande. Att lita på att Gud håller sitt förbund och älskar oss människor är exempel på tro som tillit. De båda formerna av tro förutsätter varandra. Hur ska man kunna lita på, leva efter och följa någon, vars faktiska existens man betvivlar?

Nu avslutar Koivunen Bylund Morgonandakten med en mjukare formulering: ”Om tron lever, och inte bara är ett försanthållande av märkliga fakta…” Kontrasten tycks syfta till att framhäva en äkta, handlingskraftig, personlig tro, och då förminskas relevansen i ”tro som försanthållande” till nära noll – möjligen av retoriska skäl. Men den drastiska uppdelningen är ändå märklig och det är värt att fundera över bakgrunden till denna teologi. Vilka outtalade förväntningar finns på lyssnarnas livsåskådning? Övertygelsen om Guds existens förväntas inte vara gångbar och populär, tycks det. Det skulle inte gå hem bland folket i stugorna att stå för en tro på underverk.

I dag firas karmelitsystern Teresa av Ávila (1515–1582), helgon och kyrkolärare i den katolska kyrkan. Hon trodde att Gud existerar och litade på att Jesus gav henne god vägledning i bönen. Detta bör man vittna om, menar Teresa av Ávila. Till sina karmelitsystrar skriver hon, att en för långt gången anpassning till åhörarna leder till fördärv:

”Man vet ju att ni är nunnor och att er uppgift är att be. Säg således inte till er själva: ”Jag vill inte bli ansedd för from”, ty vad människorna ser hos er skall göra dem gott eller ont. Det vore mycket bedrövligt om sådana människor som nunnor, som är strängt förpliktade att tala endast om Gud, skulle finna det riktigt att på detta vis förställa sig, om det inte vore någon enstaka gång för att uppnå ett högre gott. Så skall ert uppträdande och ert språk vara. Den som vill träffa er måste lära sig det; vill han det inte, akta er då för att lära er hans. Det skulle vara ett helvete.” (Fullkomlighetens väg, kapitel 20, nr 4.)

Fredrik Heiding 2012-10-15

Du kan lyssna på programmet här

www.dagen.se/insikt/radio-tv/biskopen-talar-om-tavlor-som-hon-tackar-gud-for/