Biskop i martyrernas kyrka – intervju med biskop Saad Sirop Hanna

av ANTONIUS ALMALEH OCH ULF JONSSON

Saad Sirop Hanna föddes i Irak 1972, i en katolsk familj av kaldeisk rit. I mitten av 1990-talet började han sina teologiska studier i Bagdad för att bli präst. Efter vidare studier i Italien och USA doktorerade han i filosofi. Som kyrkoherde i Bagdad kidnappades han av islamistiska extremister som torterade honom under flera veckors tid. År 2014 vigdes han till biskop, och sedan i våras är han apostolisk visitator för de kaldeiska katolikerna runt om i Europa, med säte i Stockholm. Signum fick möjlighet att göra denna intervju med biskop Hanna i Stockholm i början av november.

Biskop Hanna, vill du till att börja med berätta lite om din egen personliga bakgrund?

Visst, gärna. Jag föddes i en kaldeisk familj i Bagdad 1972 och jag tillbringade min barndom och ungdom i den staden. Jag gick på ett katolskt gymnasium där, och efter studenten fortsatte jag med ingenjörsstudier vid universitetet i Bagdad, där jag tog min första universitetsexamen 1994.

Men därefter fick mitt liv en annan inriktning. Jag följde min inre kallelse och började studera till präst 1995. Egentligen hade jag haft den tanken redan tidigare. Men min far ville inte att jag skulle bli präst, och han bad mig att åtminstone först göra klart mina ingenjörsstudier innan jag började på prästseminariet. Jag lydde hans råd på den punkten, och därefter var jag fri att bestämma själv.

Efter två års filosofistudier och ett års teologistudier i Bagdad skickades jag 1998 till Rom för att bedriva ytterligare studier där. Det visade sig att det blev en lång studietid. Först tog jag en magisterexamen i filosofi, och efter vidare studier i teologi tog jag därefter också en doktorsexamen i filosofi i Rom, vilket inkluderade flera forskningsperioder vid Notre Dame University i Illinois, USA. Under dessa studieår vigdes jag också till präst. Det var år 2001 och det skedde faktiskt i Santa Maria degli angeli e dei martiri, kyrkan som nu är biskop Anders Arborelius kardinalskyrka i Rom.

Hur var det att växa upp i Bagdad?

Jag växte upp i en stor familj, med fyra systrar och två bröder. Vi står varandra nära, och det är en stor glädje för mig att min mor plus en av mina systrar och en av mina bröder bor här i Sverige. De bor i Jönköping. Mina andra syskon bor i Tyskland, England och USA.

När jag växte upp under 1970- och 1980-talet var Bagdad en fredlig stad. Relationerna mellan kristna och muslimer var i allmänhet respektfulla. Visst fanns det problem i­bland, men i det stora hela fungerade det bra och jag hade många vänner även bland muslimerna. Situationen präglades dåförtiden inte alls av den fanatism eller fundamentalism som växte fram under 1990-talet. Eländet började med Gulfkriget 1991 och de konflikter och krig som följde på det.

Jag tyckte om att gå i skolan och jag var dessutom mycket fotbollsintresserad – och det är jag fortfarande! Åren efter min första kommunion levde jag ganska distanserad från tron och kyrkan. Tron hade ingen större betydelse för mig personligen under de åren. Men när jag var 18 år värvades jag som spelare till ett fotbollslag som vår församling hade. Jag gillade fotboll och jag var en rätt duktig spelare. I församlingen fanns en präst som var en helgjuten person och en förebildlig ledargestalt för oss ungdomar, och det var hans sätt att leva som fick mig tillbaka till den kristna tron. Han hade katekesundervisning för ungdomar på fredagar och jag började delta i de mötena. På den vägen väcktes också min längtan efter att själv bli präst. Det var ingenting plötsligt eller dramatiskt, men steg för steg förstod jag att jag hade en kallelse att bli präst.

Låt oss hoppa framåt i tiden. Du kom så småningom att bedriva forskarstudier. Vad var ämnet för din forskning?

Jag har min doktorsexamen i filosofi från Gregoriana, jesuiternas universitet i Rom. Min doktorsavhandling handlade om förhållandet mellan tro och förnuft hos den store medeltida muslimske filosofen Averroës. Jag översatte en av Averroës böcker från arabiska till italienska (Framställning av metodläran för religiösa läror) och gjorde en analys av hur Averroës i den boken framställer förhållandet mellan tron och förnuftet. Redan tidigare hade jag skrivit en masteruppsats i filosofi om en annan aspekt av Averroës tänkande, nämligen hur han försökte kombinera Aristoteles föreställning att världen alltid har funnits med föreställningen om Guds ständigt kontinuerliga skapande av världen, det som på latin brukar kallas för creatio continua.

Averroës var en mycket avancerad filosof med ingående kunskaper om både Platons och Aristoteles tänkande, som han använde sig av för att berika de muslimska teologernas reflektioner över Gud och världen. Averroës böcker ansågs vara mycket kontroversiella i hans egen samtid, men många av dem översattes till latin och fick stort inflytande också i det kristna västerlandet. Thomas av Aquino hänvisar exempelvis i sina verk ofta till Averroës och hans tolkningar av Aristoteles.

Berätta om den kaldeiska kyrkan, dess historia och rötter!

Den kaldeiska kyrkan utgör en del av en större kyrka som redan i antiken kallades för Österns kyrka – nämligen kyrkan på östra sidan om floden Eufrat. På västra sidan om Eufrat låg Romarriket och på den östra sidan låg Persien. Österns kyrka omfattade en rad olika folk – exempelvis kaldéer, syrier, perser och araber – och kyrkans rötter härleds till aposteln Thomas, som enligt traditionen spred evangeliet på den arabiska halvön och därefter också i Indien. Vi kaldéer vördar dessutom två lärjungar till aposteln Thomas, Mar Adai och Mar Mari (Mar betyder helig på kaldeiska), som grundargestalter för vår kyrka. Redan på 100-talet använde vi arameiska, Jesu eget språk, som undervisnings- och gudstjänstspråk i vår kyrka. Både syriskan och kaldeiskan har sitt ursprung i arameiskan.

Österns kyrka vann stor spridning och bedrev mission ända bort i Kina och Mon­goliet. Ännu i våra dagar finns det texter av kaldeiska missionärer bevarade i Kina. Kyrkan vann periodvis en stor utbredning i dessa länder. Vid ett tillfälle valdes till och med en mongol till patriark, alltså till högsta ledare för Österns kyrka.

På 400-talet ledde teologiska strider tyvärr till en splittring mellan Österns kyrka och kyrkan i västerlandet. Splittringen bestod ända till år 1552, då vår patriark ingick en union med påven i Rom. Sedan dess är den kaldeiska kyrkan en del av den katols­ka kyrkan och lever i kommunion med bis­kopen av Rom. Själva beteckningen ”den kaldeiska kyrkan” uppkom dock först mot slutet av 1600-talet, alltså efter det att man ingått unionen med Rom. Dessförinnan använde man helt enkelt beteckningen Österns kyrka.

Den kaldeiska kyrkan kallas ibland för martyrernas kyrka. Inte minst under det senaste decenniet har de kristna utsatts för massiva förföljelser i Irak. Antalet kristna i Irak uppges ha sjunkit från 1,5 miljoner till cirka 300 000 på drygt tio år. Alla dessa förföljelser måste väl ha satt djupa spår i den kaldeiska kyrkans liv?

Förföljelserna mot de kristna i Irak går långt tillbaka i tiden. Ända sedan 300-talet har man talat om kyrkan i Irak som martyrernas kyrka. Vi har lidit under förföljelser under olika perioder, alltifrån den första stora vågen av förföljelser i mitten av 300-talet ända in i vår egen tid. Antalet martyrer i vår kyrka är mycket stort, och det återspeglas i vårt gudstjänstliv. Varje dag under året har vi en bön kallad martyrernas bön i vår liturgi.

En av de kaldéer som studerade tillsammans med mig i Rom och som prästvigdes tillsammans med mig 2001, Rahid Ganni, dödades i Mosul i Irak 2007 eftersom han var kristen. Han var också verksam här i Sverige under flera perioder, bland kaldéerna i Södertälje. Både han och jag kallades 2003 tillbaka till Irak av patriarken, för att vi skulle arbeta som präster i Irak. Fader Ganni var en duktig och mycket uppskattad präst, både här i Sverige och i Irak.

Förföljelserna har präglat vår kyrka djupt och de har bidragit till att stärka männi­skornas identifikation med kyrkan och deras trohet till Kristi evangelium. Förföljelserna fyller oss förstås med stor sorg, men de har också blivit en livgivande källa av nåd för vår kyrka. De har bidragit till att hålla vår tro levande.

Du blev också själv kidnappad och torterad av en extremistgrupp i Irak. Det måste höra till ditt livs svåraste erfarenheter?

Ja, det var sommaren 2006, då jag arbetade som präst i Bagdad. Det rådde inbördeskrig i Irak på den tiden, efter Saddam Husseins fall 2003, och de kristna blev offer för striderna mellan olika muslimska grupper. Jag var den sista församlingspräst som fanns kvar i Dora, en av stadsdelarna i Bagdad. Jag kidnappades av en islamistisk grupp som stod al-Qaida nära. Syftet med att kidnappa mig var att få de kristna som levde i Dora att fly. Och så blev det också. De kristna vågade inte längre bo kvar i området efter det att deras präst hade blivit kidnappad. Många av dem flydde till den kurdiska delen av Irak och andra länder som Libanon och Turkiet. Väldigt många andra kristna i Irak drabbades av liknande förföljelser som drabbade mig. Min egen erfarenhet har jag beskrivit i boken Abducted in Iraq.

Islamisterna höll mig fången i 28 dagar, från den 15 augusti till den 12 september. De torterade mig med piskrapp på ryggen varje dag och de hotade att de skulle döda mig. De försökte också tvinga mig att avsvärja mig den kristna tron och att konvertera till islam. Om jag skulle bli muslim skulle de släppa mig och dessutom ge mig ett bra jobb – de kände mycket väl till vem jag var och de visste att jag var välutbildad. De var också särskilt intresserade av om jag fun­gerat som samarbetsman med USA, eftersom USA var deras värsta fiende. Så småningom förstod de att jag inte skulle komma att avsvärja mig min kristna tro, och de meddelade mig då att de planerade att avrätta mig. Samtidigt pressade de mina släktingar att betala en lösensumma för min frigivning. Efteråt förstod jag att de lyckats med det. Men lika plötsligt som jag kidnappats, lika plötsligt blev jag frisläppt på en motorväg i Bagdads utkanter. Det var som att vakna upp ur en mardröm. Ganska snart efter att jag frisläppts återvände jag till Rom för att få en tid för återhämtning från tiden i fångenskap hos islamisterna.

Hur ser du på de kristnas framtid i Irak?

Jag försöker att se mycket realistiskt på saken. Man måste inse att två tredjedelar av de kristna i Irak redan har flytt från landet. Tidigare fanns det cirka 1,5 miljoner kristna i Irak, nu finns det bara 300 000 kvar, varav 80 procent är kaldéer.  Som situationen nu ser ut i Irak, med pågående konflikter och spänningar mellan olika politiska och religiösa grupper, är situationen mycket instabil och svår för de kristna, och man fortsätter därför att lämna landet. Man flyr till Jordan, Libanon, Turkiet eller Europa, USA, Kanada och Australien, och ännu fler kristna skulle lämna Irak om de hade möjlighet att göra det. Så antalet kristna i Irak kommer att fortsätta att sjunka. Stora delar av det irakiska samhället kontrolleras numera av fanatiska islamister, vilket gör situationen mycket pressad för de kristna. Detta drabbar förstås inte bara kyrkliga ledare som präster och biskopar, det drabbar i lika hög utsträckning vanliga kristna familjer som inte kan skapa trygga och normala förhållanden för sina barn att växa upp i.

Sedan får man heller inte glömma bort en annan mer sociologisk aspekt av saken. I dag lever 80 procent av alla kristna med irakiskt ursprung utanför Irak, medan bara 20 procent finns kvar i Irak. Det har alltså uppstått en geografisk klyvning av den kristna irakiska befolkningen. Det leder till att det skapas en dynamik som främjar att de kristna fortsätter att lämna Irak, eftersom de allra flesta av dem redan har gjort det. Om de flesta i ens familj eller ens släkt har lämnat landet, så ligger det nära till hands att man också själv gör likadant. Det finns alltså ytterligare en orsak till att de kristna lämnar Irak, förutom våldet och den instabila situationen i landet, nämligen att man önskar att leva tillsammans med alla de många släktingar och vänner som nu lever i andra länder. Om dina barn lever i ett annat land, så har du ett starkt skäl för att vilja flytta till samma land.

Vilka följder får det för Irak att de kristna lämnar landet?

De kristna har en mycket lång historia i Irak, så landets kulturella identitet kommer naturligtvis att påverkas av att de kristna försvinner. Nu riskerar det irakiska samhället att alltmer komma att präglas av fundamentalistiska former av islam. De kristna har dessutom ryktet om sig att vara skickliga och pålitliga i sin yrkesverksamhet, så de kommer att saknas inom många samhällssektorer. Men på lång sikt kommer det inte minst att innebära en djupgående förändring av Iraks relationer till omvärlden, i synnerhet till västvärlden. Hittills har de kristna fungerat som brobyggare mellan Irak och västvärlden. Många kristna har varit välutbildade och har haft goda kontakter i andra länder. De kristnas flykt från Irak kommer att försvaga landets relationer till västvärlden. Av den anledningen är många av de moderata och toleranta muslimerna i Irak angelägna om att de kristna inte ska lämna landet, och man försöker att övertala de kristna att stanna.

Hur ser din nuvarande verksamhet som biskop ut?

Jag vigdes till biskop den 24 januari 2014, och jag är nu stationerad här i Sverige sedan ett knappt halvår tillbaka, i min egenskap av apostolisk visitator för Europas kaldéer. Antalet kaldéer växer i Europa, eftersom många av dem kommer hit som migranter. Det betyder för min del att jag behöver resa en hel del för att besöka kaldéerna runt om i Europa. Det finns i dag minst 75 000 kaldéer i Europa. Den största gruppen kaldéer i Europa finns numera i Sverige. Sammanlagt cirka 20 000 kaldéer bor i Sverige, främst i Stockholm, Södertälje, Eskilstuna, Norrköping, Linköping, Jönköping och Göteborg. Ibland brukar vi säga att kaldéerna i Sverige är bosatta längs E4:an! Men också i England, Tyskland och Frankrike finns det större grupper med kaldéer.

När jag hade utnämnts till apostolisk vikarie valde jag att bosätta mig i Sverige, eftersom den kaldeiska gruppen är så stor här i landet. Men det berodde också på att jag har särskilda personliga band till Sverige. Jag har återkommande besökt Sverige ända sedan 2001 och bland annat haft föreläsningsverksamhet i de kaldeiska församlingarna. Dessutom är både min mor och två av mina syskon bosatta här i landet. Så det fanns flera starka skäl för mig att bosätta mig just i Sverige.  Till detta kommer också att kardinal Anders Arborelius hela tiden har varit mycket tillmötesgående och välkomnande gentemot oss. Han är ju biskop för alla katoliker här i Sverige, medan jag är apostolisk vikarie specifikt för de kaldeiska katolikerna. Vi diskuterar gemensamma frågor på ett kollegialt sätt, och vi har ett väldigt gott samarbete med varandra.

För närvarande har vi fem kaldeiska präster här i Sverige. En särskild glädje för mig är att vi nu också har två kaldeiska prästkandidater som studerar på stiftets prästseminarium i Uppsala. Tanken är att de ska prästvigas specifikt för att tjäna de kaldeiska kristna här i landet, men som en del av Stockholms katolska stift.

Hittills har vi egentligen inte några egna kaldeiska kyrkobyggnader här i landet. Vi lånar kyrkor på olika håll i landet, allt eftersom det är möjligt. I Eskilstuna har vi visserligen ett eget kapell, en gammal fabrikslokal som har byggts om. Men behovet av egna kyrkolokaler är en av våra viktigaste frågor. Vår första verkligt egna kyrkobyggnad invigs nu den 8 december, Jungfru Maria kyrka i stadsdelen Hovsjö i Södertälje. Det blir en stor dag för oss kaldéer. Vi är mycket glada och stolta över att vi nu har kommit så långt med detta byggprojekt som varit på gång sedan 20 år tillbaka. Men det betyder inte att vi kan slå oss till ro med detta. Vi behöver ytterligare ett antal egna nya kyrkor på olika håll i landet. Vi har vårt eget språk, vi har vår egen liturgi och så vidare, och vi har dessutom så många personer som kommer till våra gudstjänster att vi behöver ett antal egna kyrkor. De katolska kyrkorna av latinsk rit förmår helt enkelt inte att härbärgera oss, och jag vet att en del kaldéer av ren platsbrist söker sig till gudstjänster i andra kristna samfund.

Slutligen, biskop Hanna, vilka särskilda utmaningar ser du för den kaldeiska kyrkan här i Sverige?

Det finns förstås utmaningar av olika slag, förutom detta med egna lokaler. En av de stora frågorna är hur vi kan bevara vår kristna identitet och vårt kulturella arv, inte minst vårt språk, och samtidigt växa in i det svenska samhället. Här gäller det att hitta en rätt avvägning, så att vi kan vara kaldéer och svenskar på en och samma gång. En annan viktig utmaning gäller den religiösa bildningen. Vi behöver finna sätt att upprätthålla kunskapen om vår tro, dess liturgi, teologi, historia och så vidare. Min förhoppning är att vi framöver kommer att kunna utveckla vårt samarbete med studieförbundet Bilda och med lärosäten som de katolska folkhögskolorna och Newmaninstitutet för att säkerställa detta.

 

Antonius Almaleh är utvecklingsansvarig på studieförbundet Bilda.

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.