Blott Sverige svensk religion har

av KJELL BLÜCKERT
Ingen skulle tala om den amerikanska kyrkan, den tyska kyrkan eller den turkiska kyrkan. Det finns kyrkor i USA, Tyskland och i Turkiet, men att tala om den turkiska kyrkan låter sig inte göras. Om länder där vi har eller har haft en hegemonisk statskyrka kan det fortfarande talas om kyrkor med nationalbeteckning. Exempelvis kan man se benämningen den engelska kyrkan, när man menar den anglikanska kyrkan i England eller den finska kyrkan när man menar det som officiellt heter Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

Dessa kvardröjande beteckningar avslöjar en hel del om den etatism, som vidlåder den allmänna reflektionen om religion i Sverige. Man vill inordna religionen i trygga nationella sammanhang för att domesticera den. Så sker exempelvis i DN (läs mer här) där Matilda Molander häromdagen skrev en mycket välvillig artikel som pläderar för en svensk statlig imamutbildning. Hon talar där obekymrat om att prästerna i Sverige utbildas vid svenska universitet, när hon borde säga att de flesta – men inte alla – av Svenska kyrkans präster har en stor del av – men inte hela – sin utbildning vid de statliga universiteten. Man har också en egen konfessionell utbildning. Att exempelvis de svenska katolska prästerna har en del av sin utbildning förlagd till en icke-statlig högskola (på statligt administrativt språk: enskild utbildningsanordnare) och därutöver nyttjar internationella läroanstalter som kan rankas betydligt högre än många i Sverige för sin prästutbildning är något som inte tycks vara väsentligt att begrunda.

Den problematik med trons inkulturation som Molander vill belysa är givetvis av stor betydelse, men varför måste den nödvändigtvis i första hand lösas av staten? Så tyckte inte den gode liberalen Lars Leijonborg i sin utredning om en svensk imamutbildning år 2009 (läs mer här). Visst kan de statliga universiteten i konkurrens med andra nationella och internationella utbildningsanordnare erbjuda reguljära utbildningar och uppdragsutbildningar som kan marknadsföras mot de religiösa samfunden. Men först och främst är den religiösa inkulturationen något som löses i andra sammanhang, främst i civilsamhället och givetvis också i skolor och på arbetsplatser, statliga såväl som icke-statliga. Det är märkligt att just en liberal tidning förespråkar så etatistiska lösningar.

Molander vill erbjuda en statlig imamutbildning. Varför pläderar hon inte på samma sätt för en statlig utbildning av rabbiner, katolska präster och katolskt ordensfolk? ”Den svenska kyrkan är inte som den etiopiska”, säger Molander vidare. Menar hon då att den katolska kyrkan i Sverige inte är som Mekane Yesuskyrkan? Vad är svenskt? Vad är etiopiskt?

Den här diskussionen tenderar att bli lika förvirrad som den om de så kallade ”svenska värderingarna”.

Kjell Blückert 2016-08-17