Dags att sträva efter det som är sant?

av THOMAS IDERGARD
Det offentliga samtalet i Västvärlden handlar fortfarande om att den person som valdes till USA:s nye president just är USA:s nye president. Efter att själv ha varit politiskt aktiv under 16 år förstår jag känslan av besvikelse och när den sida som man är så djupt övertygad om är fel, falsk och skadlig, har vunnit över det man lika djupt är övertygad om är sant, gott, vackert och rätt. Under de sex svenska valkampanjer jag arbetade i hände det i fem… Då kan det vara bra att påminna sig om att politik, hur viktig man än tycker den är, aldrig kan vara ett substitut för religion och ge livet en existentiell mening.

För det går upp och ner i politiken. Ibland vinner den ena sidan, ibland den andra. Det som är högsta mode i dag är ute i morgon. Regeringar kommer och går. Demokrati betyder inte att majoriteten objektivt har rätt. Men att legitimiteten i styrelseskicket förutsätter att majoriteten kan avgöra vilka politiker, partier och åsikter som ska styra under en avgränsad period, inom de ramar som den konstitutionella ordningen anger. Efter att ha konstaterat detta vet jag av egen erfarenhet att det trots allt skapar frustration när man är starkt övertygad om att majoritetens beslut är fel.

Question_mark_3dFrågan är emellertid, som alltid med starka emotioner, vad man gör av dem. Det mest konstruktiva sättet att hantera ett politiskt nederlag för kandidater, idéer och åtgärder som man själv anser vore bättre, eller mindre dåliga, är att försöka förstå varför nederlaget trots allt har blivit ett faktum. Det kräver en hygglig portion av ödmjukhet som inte alltid är vanlig i politiken och inom ideologiskt starkt sammanhållna grupper, både till höger och vänster. Men det är trots allt avgörande om man vill bidra till en förändring av något man uppfattar som dåligt. Man behöver inte ha siktet inställt på evigheten för att i en västerländsk demokrati se att nästa val trots allt inte är så värst långt borta.

Framgången för Donald Trump och andra populister kan bara förstås i sin kontext, det vill säga genom att förstå den jordmån i vilken de har haft framgång, och i Trumps fall segrat, i demokratiska val. Med lite distans till det amerikanska presidentvalet har det nu börjat föras en internationell debatt om vad det faktiskt säger oss.

Några intressanta bidrag har påpekat att Donald Trump egentligen bara representerar ett slags höjd- (eller låg-)punkt på ett filosofiskt tänkande som under några decennier nu har påverkat våra västerländska samhällen: postmodernismen, som till exempel en amerikansk artikel här och en tysk artikel här. Eller en kort YouTube-film (här) som provokativt påpekar att Trump faktiskt representerar den nutida popkulturens moral som många av dem som nu protesterar högljutt mot honom, inte minst en rad så kallade kändisar, i andra sammanhang själva representerar (fast bara applicerat på andra frågor), och drar den smärtsamma slutsatsen att ett demokratiskt samhälles misslyckande, i stort eller smått, ytterst beror på oss i tv-sofforna och bakom tangentborden.

Postmodernismen är en filosofi som kortfattat går ut på att det inte finns någon sanning om något väsentligt, till exempel om vem människan är, vad samhällsgemenskapen syftar till, vad som är det bästa sättet att leva och så vidare. Allt är bara olika berättelser, och den som har starkast vilja – manifesterad genom att exempelvis skrika högst, får flest att hålla med eller vad det nu är – kommer således att vinna. I fallet Trump har vi en person som är oöverträffad i tonläge och vulgaritet att hävda sina egna, ”alternativa” fakta. Men bortsett från en unik accent i just tonläge och vulgaritet representerar han, som ovanstående artiklar också visar flera exempel på, något som blivit ganska allmängiltigt i politik och offentlig debatt det senaste decenniet.

För när Trump säger att han till exempel inte tror på klimatförändringarna är det i grunden samma sak som när andra politiker säger att de inte tror att en människa föds med ett bestämt kön eller att ett barn behöver både en mamma och en pappa. Effekterna av sådana alternativa fakta märks förstås på olika sätt. Signum har till exempel tidigare berättat om förödande konsekvenser för tryggheten för hemlösa amerikanska kvinnor när den tidigare administrationen ville genomdriva en ideologisk linje, utan förankring i vetenskap, se här. Men de är uttryck för samma postmodernism: vad jag med emotionell emfas kan uttrycka är också sant – i min och mina gelikars värld. Trots att vetenskapen, i fråga om klimatet, den mänskliga identiteten eller barns utveckling, säger att något annat är sant.

När digitala medier på de politiska ytterkanterna vinklar nyheter genom att undanhålla vissa fakta och betona andra, är det en vulgarisering av något som etablerade medier på goda grunder ganska länge har kritiserats för, från seriöst håll. I en svensk kontext kunde vi exempelvis se ett bevis på det i ett inslag i SVT:s Aktuellt om mödrahälsovård i tredje världen bara härom veckan, där påannons, reporter och intervjuade alla med emfas utgick ifrån att fler aborter är nödvändigt för en bättre hälsa bland kvinnor i Afrika. Allt medan sanningen säger något helt annat. Trump är egentligen bara en extra kommunikativ variant av den hållning av ”normkritik” som exempelvis brukar upphöjas till norm i svensk offentlighet och numera i skolan; det vill säga den postmoderna tanken att det inte finns någon moral annat än det man själv ”känner för” och att alla andra uttryckligt måste acceptera mina känslor och mina beteenden utifrån dessa som sanna och rätta.

Om man ska försöka se något som kan vändas till gott i den populism som nu sveper fram i opinionsmätningar och val över Västvärlden, är det kanske att den slutligen kan tvinga fram en renässans för sanningen, bland alla som helt seriöst inte vill stå på populismens sida. För en sansad och seriös värdering av vetenskap, även när den övertrumfar känslomässigt grundade ideologiska eller ekonomiska intressen. För tanken på att det finns ett gemensamt gott på vilka våra samhällen kan bygga, till vilket vi kan resonera oss fram, i alla fall med hypoteser som är tillräckligt hållbara för att agera efter, också under oenighet om vissa principer.

För föreställningen om människan som inte primärt en mottagande konsument av olika slags makthavares ”bildsättning” utan som en aktör att beakta i de gemensamma besluten om vårt samhälles färdriktning; inte utkastad i ett existentiellt kaos behärskat av de högljudda på olika sidor, utan med en kallelse att söka sanningen och låta det sökandet prägla hennes tillvaro. Och en renässans för insikten att andras sanningssökande kan föra dem långt bort från mina åsikter men att det är något jag måste tåla att höra utan att känna mig förorättad och reagera med en kortslutning av sträckan mellan ryggmärg och Twitter. För en rimlig relativisering av ”liv-och-död”-aspekten av olika politiska åsikter, och därmed för ett mer sansat tonläge – gärna hårt i sak men respektfullt i person.

”Sanningen ska göra er fria” säger Jesus i Johannesevangeliet. Kanske kan en bra början vara ett konstaterande att vi i våra västerländska samhällen har en lång väg att gå – och att det grundläggande förhållandet faktiskt inte skiljer sig från hur det var innan Donald Trump blev USA:s president.

Thomas Idergard 2017-02-16