Det bildande samtalet

av ANDERS PILTZ

I begynnelsen var utropstecknet, punkten och frågetecknet. När arten homo sapiens slutgiltigt höjde sig över sin omgivning genom logos, språkförmågan och abstraktionen – långt över djurflockens möjligheter till signalering om faror och föda – blev påståendet, tilltalet och frågan grunden för mänsklig kommunikation, relation och stabil gemenskap. Evolutionen är inte bara survival of the fittest. Minst lika viktig för överlevnadschanserna är samverkan och samförstånd. En av de viktigaste uppfinningarna var personnamnet, kanske ursprungligen i vokativ: tilltalet, överföringen på en annan individ av samhörighet i vädjan, vänskap eller aggression. När individerna inte längre måste ägna all tid och kraft åt näringsanskaffning och försvar, då uppstod kulturen. Munnen blev ledig för samtal. Och människan går dessutom upprätt, på två ben. För antikens människor var denna ställning beviset på hennes särställning genom ratio et oratio, förnuft och talförmåga, som Guds ställföreträdare, en gåva såväl som en uppgift:

”Böjda till jorden går övriga djur
med blickarna nedåt.
Människan gav han högrest gestalt,
och upprätt och värdig
är hennes gång, hennes ansikte
riktat mot himlen.”

Så diktade hedningen Ovidius i sina Metamorfoser (I, 84 ff.). Med blicken mot himlen: det betyder överblick, uppsikt utåt, utsikt uppåt, och därmed häpnad. Blicken höjdes mot horisonten och himlen, och homo sapiens började ställa frågor om sin plats i universum. Filosofi börjar med häpnad, förundran:

”På grund av förundran började en gång människorna filosofera och gör så fortfarande, till en början av undran över närliggande oklarheter, så småningom, och stegvis, vidare till frågor om större ting – om månens faser, solen och stjärnorna, och om alltings ursprung. Den som häpnar och förundras inser sin okunnighet. Den som älskar myter är därför också ett slags filosof, eftersom myten består av häpnadsväckande ting.”

Så säger Aristoteles i början av Metafysiken (A 982b12–20). Hänger allting samman, ljusen på himlen och ödets skiftningar? Bildar slumpen mönster? Finns det en plan som vi ännu inte förstått? Vi kan spekulera om vad folk före historien språkade om runt elden i grottan, när de ätit sig mätta men ännu inte var mogna för nattvilan. Rimligen bedrev de bildande samtal. De yngre och oerfarna lyssnade till de äldre och ärrade, som kunde berätta både om vad deras föräldrar och förfäder hade traderat om gångna tider, och svara på frågor om hur man bäst jagar bytet och lurar konkurrenterna, och om alltings ursprung och mål. Var de äldre kloka nog, då tog de frågorna från de yngre på allvar. Frågorna var alltid fler än svaren. Och så är det ännu: varje svar föder minst två nya frågor. Den som undrar, inser sin okunnighet.

Bildningen

Det bildande samtalet var ämnet vid firandet av Credo-Signums 100 år. Låt oss ta orden i tur och ordning. Bildning, vad är det? Torsten Kälvemark, en högt bildad männi­ska, skrev i en text från Högskoleverket 2011: ”Med bildning förhåller det sig ungefär som med Grönköpings Veckoblads gamla definition av Kants filosofiska begrepp Das Ding an sich: ’Ett i luften fritt svävande ingenting, fast upp-och-nervänt och något mindre.’ Alla vet att begreppet är mångtydigt och svårfångat. Ändå känner vi igen en bildad person när vi ser en.” Jag skulle tillägga att det genast märks på språket: det är rikt och har ekon av andras erfarenheter och formuleringar, det sitter inte fast i nuets trånga grepp.

Tänk på att det inte är alldeles lätt att översätta begreppet till engelska. (Det är betecknande att termen Bildungsroman, en skildring av en persons andliga uppväxt, lämnas oöversatt av Oxford English Dictionary.) Vad ska man välja? Education, ja det täcker en del men inte allt. En bildad människa är ju, menar vi, mer än välutbildad, mer än sina akademiska poäng, mer än vinnare i frågesport. Hon är allmänt beläst, inte nödvändigtvis akademiker men med perspektiv på mångahanda, med erfarenhet och urskillning, kan uttrycka sig, är civiliserad i sällskapslivet, behärskad, artig, förolämpar ingen, stoppar inte bordskniven i munnen. Culture, good manners, breeding, refinement – inget enskilt engelskt begrepp täcker allt vi menar med bildning. Kanske kommer det sammansatta begreppet liberal education närmast, alltså den formation som anstår en fri människa.

Ordet bildning är inlånat från tyskans bildung och betydde från början formandet av en bild, utmejslandet av ansiktsdrag i ett ännu oformat material, utvecklingen av en potential i en människa. I denna mening tycks begreppet ha uppfunnits av Herder och Goethe. De menade formandet och finslipandet (efter klassiskt mönster) av personligheten till ett rikare, allsidigare, mer organiskt och harmoniskt djup – detta i kontrast till den intellektuella dressyr som upplysningen vanligtvis eftersträvade. Alltså en personlighetsdaning utöver praktiska kunskaper i samhällsnyttans tjänst. Ordet förekommer i svenskan sedan 1796 i betydelsen ”goda allmänna kunskaper på många områden, särskilt humanistiska” (enligt Svensk Ordbok). Redan i början av 1800-talet tycks ordet vara i svang i svenskan, viktigt inte minst för Erik Gustaf Geijer.

Bildung hade redan haft en lång historia i tyska språket, en av många nybildningar av senmedeltidens mystik. Sannolikt är bildung en skapelse av mäster Eckehart och hans tankar om människan som imago Dei, som Guds avbild enligt första Moseboken (1:26), tänkt som en dynamisk process, enligt Paulus ord om att vi numera skådar Herrens härlighet och därmed förvandlas till en och samma bild, alltså går mot större Gudslikhet (2 Kor 3:18). Bildning är ett chiffer för andlig tillväxt, att man låter Kristus födas i själen.

Ordet övertogs av den protestantiska mystiken på 1700-talet, med namn som Johann Arndt och Jacob Böhme, som också de vände sig mot skolornas förstenade lärdomsdrill. Bildung skulle sedan sekulariseras och smälta samman med upplysningens moralfilosofi till ett pedagogiskt begrepp. De ungas anlag skulle danas till dygd och smak med hjälp av goda mönster och klassiska exempel, för att nå det Cicero kallar ”andens odling”, cultura animi – själslivets plöjning, sådd och ogräsbekämpning, formandet av en nobel bild i människan. Bildning och personlighet var etiska begrepp. Idealet hade sammanfattats av den förste renässanshumanisten, 1300-talsmänniskan Petrarca:

”Det är den lärdes plikt att läsa vad de första människorna skrev, och skriva vad de sista kan komma att läsa. Vi kan inte tacka våra föregångare för de insikter de ger oss, men vi kan visa vår tacksamhet genom att vidarebefordra dem till vår eftervärld, komma ihåg våra föregångares namn, hur okända de än må vara och hur de än fallit i glömska, gräva fram dem ur tidens ruiner, vidarebefordra dem, höljda i ära, till våra barnbarn, bevara dem i våra hjärtan och känna deras sötma på läpparna.”

I denna mening togs bildningsidealet upp av Herder och Goethe. Goethe protesterade mot det preussiska gymnasiets läroplaner. Intellekt, vilja och känsla skulle inse det goda, det sanna och det sköna. Detta framlockas bäst genom studiet av de gamla grekerna. Eleven konfronterar sin egen personlighet med den grekiska anden och betraktar med skepsis den praktiska nyttan.

Med Wilhelm von Humboldt, mannen bakom den moderna universitetsmodellen, där forskning och undervisning bedrivs av samma personer, blir bildning i början av 1800-talet ett politiskt lösenord: bildning frikopplad från nytta. Under hans ledning grundades också det nya gymnasiet: ”Bilda dig själv, och först därefter kommer detta: påverka andra med vad du är”, säger Humboldt. Allmänbildning, utbildning av anlag och möjligheter, strävan att bli ett andligt originalexemplar, ingen kopia, detta skulle vara övergripande mål för skola och universitet. All bildning har sin grund i själens innersta, och utbildningen kan bara locka fram den, men inte åstadkomma den. Att bilda sig blir människans huvuduppgift, människans syfte i människan, och detta inte som medel för att åstadkomma något annat – det opraktiska är i längden det enda praktiska.

I Tyskland, England och Skandinavien hade antikintresset blomstrat upp kring sekelskiftet 1800. Man kallar det nyhumanismen, i anknytning till renässanshumanismen. Goethe, Schiller och Winckelmann, Byron och Wordsworth hade förälskat sig i grekisk konst och poesi och såg där ett sinne för skönhet och proportion som deras egen kultur saknade. I en cerebral och sönderslagen samtid längtade de efter det urmänskliga. Den finländske filosofen och politikern Johan Vilhelm Snellman (d. 1881), som grundade tidningen Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning, definierade bildning så: ”De kunskapsarter vilka, utan att äga någon omedelbar användning i dagliga livet, endast avse att bibringa förståndet skärpa, att rikta viljan till en verksamhet, vars frukter inte är stundens och med den förgår, samt att odla känslan för det sköna, smaken.”

På 1800-talet blev så ”allmänbildning” ett privilegium för dem som strävade uppåt i den statliga befordringsgången, en borgerlig statussymbol (där herrarna med samma skolbakgrund kunde antyda ett klassiskt citat och räkna med att åhörarna kunde recitera fortsättningen, i en behaglig känsla av elitär gemenskap). Enligt grekprofessorn Nietzsche var detta ett förstadium till barbariet. Han tecknade en egen aristokratisk elitär motbild: en man som bildar sig själv med hela sin passionerade mänsklighet och är beredd på ”det vardande och det kommande”, inte en förvaltare av ett föråldrat och kraftlöst tankegods. Detta blev förspelet till futurismen, som ville kasta hela bildningslasten överbord och dyrka den råa handlingskraften.

Betoningen av den klassiska formalbildningen var alltså inte oemotsagd. Många ropade på praktisk utbildning och moderna språk och naturvetenskap. Denna dialektik har sedan dess upprätthållits. Balansen mellan generell bildning och yrkesinriktning har diskuterats i drygt tvåhundra år. Å ena sidan ropas på ”bildning och inte bara utbildning”, å andra sidan hävdas att begreppet är exkluderande. Ett exempel i vårt eget land var striden om ”latinherraväldet”. Latinet var ännu på 1800-talet i hela Europa det viktigaste skolämnet för eliten, inte längre de lärdes lingua franca men fortfarande ett klassmärke hos dem som gått i läroverket. Den latinska grammatikens regelfasta och välordnade system skärpte sinnet för logik och bidrog till arbetslusten, tänkte man (inte helt utan skäl). I Sverige deltog Strindberg och Adolf Hedin i kampen mot latinplugget i gymnasiet, som omgav eleverna med ”en kinesisk mur med utsikt endast åt gården”, som Hedin skrev. I Strindbergs kammarspel Påsk kommer den lille Elis förtvivlad hem efter en latinskrivning och säger: ”Jag skrev ut med indikativus fast jag visste att det skulle vara konjunktivus!” och hans bror utbrister: ”Men då är du förlorad!” Fram till 1904 måste alla studenter pröva in på universitetet med ett översättningsprov i latin, något som mer och mer framstod i sin orimlighet (särskilt för latinprofessorerna, som rättade proven). Men det visar att bildning och latinbehärskning var synonymer i Västeuropa under mer än tusen år, från Karl den store till in på 1900-talet – tänk på Bergmans film Hets, inspelad på Norra Latin, med latinsk grammatik som tortyrinstrument.

Association of American Universities and Colleges sände för några år sedan ut en appell till de amerikanska universiteten, i skuggan av nine-eleven: man ville satsa på studentens intellektuella och etiska omdöme, bredda horisonterna, värna om demokrati och internationalism. Också i andra länder har liknande initiativ tagits för att komplettera teknik, naturvetenskap och medicin med humanistiska infallsvinklar. Högskoleverket valde bildning som tema för särskilda insatser, med denna definition: breda kunskaper, kritiskt förhållningssätt, analytisk förmåga, omvärldsorientering. I denna katalog av honnörsord saknas personlighetsdaningen. Maria Schottenius höjde ett varnande finger: ”Blir man en bättre människa av att vara bildad? Nej, det kan otaliga professorsstrider vittna om. Man får bara vassare verktyg för sin elakhet.”

Alltså: formell bildning är inget värn mot barbari. Den måste innefatta personlighetsdaningen. Där kan man anknyta till den klassiska humanismens ideal, Greklands och Roms. Man visste att människan är polyvalent och kan utvecklas i vilken riktning som helst. Man kan vara högt bildad och gilla diktatorer. Vem som blir medlöpare och vem som blir martyr i ett totalitärt samhälle avgörs inte av skolgången. Många av tredje rikets makthavare kunde citera Homeros och Horatius och kalla sig bildade männi­skor i Humboldts mening, utan att det hjälpte dem det minsta att utveckla det kritiska förhållningssättet, den analytiska förmågan och omvärldsorienteringen. I ond tro hade de anammat den rumsrena rasideologin och menade sig på allvar bidra till en bättre framtid genom ogräsrensning av mindervärdiga element i folkmaterialet och främjande av den germanska rasens renhet. Marxismen, skapad av en kammarlärd som behärskade latin och tillbringade större delen av sitt liv i British Museums läsesal, reagerade med rätta mot kapitalismens rovdrift av det industriella proletariatet och lade samtidigt grunden för ett förtryckarsystem som förslavade kontinenter.

Vad räddar oss från att på nytt fångas i sådana nät? Inte internet i vart fall. Otaliga databaser hjälper inte, själva mängden information förlamar. Man står inför en omätlig ocean av uppgifter, pålitliga eller förrädiska. Hur filtrera och sortera detta till ett meningsfullt mönster? Bildning blir då rimligtvis förmåga att skilja sant och falsk, äkta och bedrägligt, varaktigt och flyktigt. Den obildade har ju inget att jämföra med, känner inte historiens analogier. Allt blir singulariteter, om man inte har bakgrunden av texter och erfarenheter som visar på de många möjliga men motstridiga tolkningarna av samma realiteter.

Alltså: inte bara vetskap och vetenskap vill till utan också vishet. ”Den vise”, säger Aristoteles, ”vet allt som går att veta utan att känna till detaljerna”. Il faut savoir peu de tout … cette universalité est la plus belle, säger Pascal. Det betyder: den nödvändiga överblicken. Ett universitet, som förvaltar samhällets kunskapsbank, kan inte vara en informationsfabrik, det måste också tradera erfarenhet och sammanhang, ge förutsättningarna att praktisera yrket människa. Bildning ska forma en bild.

Man kan inte extrahera någon männi­skosyn ur naturvetenskapen. Naturvetenskapen är basen. Vi har till nittionio procent vår genuppsättning gemensam med de högst utvecklade aporna. Våra instinkter styrs av hormonduschar som vi har gemensamma med primaterna. Biologin lär oss det. Det förklarar anfalls- och flyktimpulser, att vi söker en partner som bäst kan föra våra gener vidare, att män jobbar hårdare när de blir pappor, att vi känner instinktivt obehag när en främling korsar vår gräsmatta. Men biologin hjälper inte när vi konfronteras med ondskan. Insikter om ansvarighet och skuld måste hämtas någon annanstans ifrån. Man kan inte göra etik och ideologi av naturvetenskap utan att göra ett metodologiskt språng, utan att ta vägen över en metavetenskaplig teori som inte hämtar sina argument från vetenskapen. Det existerar materialistiska, reduktionistiska och spiritualistiska läsningar av samma biologiska fakta. Fakta är mångtydiga, de måste tydas genom ett filosofiskt och teologiskt resonemang. Evolutionen har i människan hunnit upp sig själv och tvingat fram frågor som inte besvärar något djur. Människans speciella kännemärke, att vara person, kan inte adekvat beskrivas bara som hjärna och medvetande, lika lite som en dikt kan beskrivas som en bokstavssekvens.

Bildning kunde, tror jag, beskrivas som den klassiska humanismens ideal: att gentemot provinsialism och slutna system, genom umgänget med världslitteraturens, trons och filosofins stora texter (helst på originalspråken) berika sitt eget språk och bli hemma i världen. Bildning är alltså personlighetsdaning, med ett urmodigt men adekvat uttryck, i anknytning till kardinaldygderna rättskänsla, klokhet, mod och måtta. Bildning är att inte sluta sig för någon mänsklig erfarenhet, vem som än gjort den, eller någon sanning, vem som än formulerat den. Varje tid är egendomligt blind för vissa sanningar, och först följande generationer upptäcker dessa blinda fläckar – och tappar i gengäld bort något annat på vägen. Bildning är att inte försumma någon viktig historisk erfarenhet, att veta hur olika samma saker kan tolkas, och hur annorlunda man har inrättat sig i samma biologiska verklighet. Att ansluta sig till pyrrhonikernas epoché: att vänta med slutomdömet tills man har tillräckligt underlag. Att inte sluta sig för det främmande och störande, inte vara rädd för att bli motsagd, inte förskansa sig i den trygga enfalden. Att bege sig dit där den sunda satiren har sin hemvist, också ett humanistiskt arv att förvalta.

Men för att upprätthålla så höga ideal räcker inte alltid den filosofiska övertygelsen: för att få motivation till heroiskt motstånd mot övermakten krävs det också lydnad för ett transcendent diktat i samvetet, som har högre dignitet än hälsa och liv. ”Tro att det värsta av brott är att sälja hedern för livet / och för livhankens skull gå miste om skälen att leva”, diktade satirikern Juvenalis (d. ca 130 e. Kr.), nästan som om han hade hört Jesus: man kan vinna hela världen men mista sin själ.

Samtalet

Detta om bildningen, nu över till samtalet, förutsättningen för bildningen och för en dräglig mänsklig samvaro.

Låt oss återvända till grottstadiet: samvaron kring elden på kvällarna, när de fysiska behoven blivit tillfredsställda och det kollektiva minnet vårdades. Där föddes dia­logen. I västerländsk litteraturhistoria förknippas genren dialog främst med Platon. Kritiska frågor ställs till vissa påståenden, deltagarna företräder motsatta synpunkter. Den sokratiska dialogen bygger på ifrågasättandet som metod, för att stimulera kritiskt tänkande och bli varse sina egna omedvetna grundantaganden. Hjälten i de platonska dialogerna är oftast Sokrates, som själv påstod att han var okunnig men till skillnad från andra visste om sin okunnighet. Han liknade sig vid en barnmorska, som hjälpte andra att föda fram klarare begrepp om sina egna uppfattningar, att småningom eliminera hypoteser som leder till motsägelser, att i stället hitta bättre hypoteser, att röja undan ovidkommande synpunkter. Platons mästerverk är dialogen Symposion, [Gästabudet], som på grekiskt vis förbinder sinnlighet och spiritualitet, abstraktion och entusiasm, skarpsinne och livsglädje. Här berättas myten om männi­skans natur: hur hon från början var klotrund, med fyra armar och fyra ben och två ansikten. Denna urmänniska straffades av gudarna för sitt högmod med att delas itu, och bara Eros, den store läkaren, kan hela henne genom att de hälfter som hör samman återigen förenas i kärlek och finner sig själva och varandra. Den goda Eros är ordningsprincipen som håller allt i jämvikt, en harmoni mellan ytterligheterna, vare sig det gäller jordbruket, musiken eller årstidernas växlingar. Bara bland vänner som kompletterar varandra finner man tillsammans sanningen. Symposion, samdrickandet under bildat samtal, är den högsta formen av mänskligt liv.

I Rom övertog Cicero dialoggenren för att popularisera sina filosofiska åsikter. Genom ett systematiskt bemötande av vanföreställningar framför han sina egna tankar, tänkta som tröst. Två samtal, om ålderdomen och om vänskapen, kan anföras som exempel. Dialogen om ålderdomen förs mellan Cato den äldre, soldat, statsman, talare och författare (han som ansåg att Karthago borde förstöras) och två yngre män, Scipio Africanus och Laelius, som besöker den gamle Cato och förundras över att han tar sin ålderdom så lätt.

Alla vill bli gamla, men när de väl blivit det gnäller de över att de blivit gamla. Det kom så plötsligt, säger de, men vem har inbillat dem att det skulle gå långsammare? Man klagar på fyra saker: sysslolöshet, krämpor, avtagande lust och närheten till döden. Finns det då inga sysslor lämpliga en gammal man? Räknas bara muskler och snabbhet? Den gamle har större erfarenhet, auktoritet och omdöme. Ska man sörja sin förlorade ungdom, då ska tjugoåringar sörja sin förlorade pubertet och tonåringarna sin barndom. Är man på något sätt livsdugligare i ungdomen?

Men minnet försvagas! Bara om man inte övar det. Ingen har blivit så gammal att han glömt vem som är skyldig honom pengar.

Men man blir sjuk! Det blir man i barndomen också, och värre.

Men krafterna avtar! Men den intellektuella förmågan är betydligt högre.

Men gamlingar blir kverulanter, oroliga, argsinta och besvärliga, kanske rent av snåla! Men det är inte ålderdomens fel, utan karaktärens. En del blir ilsknare, andra vänligare. Det är som med vin. Inte alla surnar med tiden, en del blir bara ädlare.

Men njutningarna klingar av! Men detta är ålderdomens ovanskliga ära: den eliminerar det som man i ungdomen måste skämmas för allra mest. Brotten begås i ungdomen, då härskar lustarna. När man blir gammal avtar lockelsens kittlingar, likaså ärelystnaden, stridslusten och behovet att skaffa ovänner. Kan man inte behärska sina impulser med förnuftet får man vara tacksam mot ålderdomen som berövar en förmågan att leva ut dem. Och vad förbjuder den gamle att njuta måttliga nöjen på rätt plats? Nej, skaffa ett nytt projekt! En lång rad män har först som pensionärer gjort sådant som de blivit ihågkomna för.

Men snart ska man dö! Men småbarn lever också nära döden, och deras sjukdomar är allvarligare. Stackars den gubbe som inte förstår att döden är föraktlig! Antingen släcks medvetandet, och vad finns då att oroa sig för? Eller också får man evigt liv. Så varför klaga?

På liknande sätt får Laelius, militär och vältalare, för sina vänner Scaevola och Fannius utreda vänskapens väsen. Vänskap är att två människor är överens om vad som är värdefullt och vad som ska undvikas. Livet är skört och vänskap är det viktigaste, nödvändig i framgång och motgång: den gör framgången mer lysande och motgången lättare att fördra. Vänskap kan bara existera mellan människor med integritet. Verklig vänskap kan bara finnas mellan två eller några få. Därför ska man inte inleda vänskaper alltför brådstörtat (säg det på Facebook). Vänskapens fiender är girighet och ärelystnad. Äkta vänskap rostar inte. Vänner emellan kan man vara uppriktig och kritisk. I nöden prövas vännen: amicus certus in re incerta cernitur, hade gamle Ennius sagt.

Vi får inte glömma den judiska traditionen av skrifttolkning i olika skolor och riktningar. Kanoniska texter är aldrig så klara som den troende kunde önska sig. I talmud, tolkningstraditionen, finns de skriftlärdas diskussioner och åsikter redovisade. In i denna diskussionstradition föddes Jesus. En stor del av hans undervisning sker i dia­logens form, inte minst i Johannesevangeliet, där de enfaldiga, endimensionella frågorna ger mästaren tillfälle att fördjupa. (Det vore en intressant forskningsuppgift att räkna frågetecknen i evangelierna.) Den medeltida filosofen Pierre Abélard hänvisade till Jesus: att han genom att ställa frågor som tolvåring föregick med gott exempel innan han själv trädde fram som auktoritet. Innan man kommer med svaren måste man veta hur frågorna lyder.

Långt senare blev David Hume berömd för sina Dialogues Concerning Natural Religion, och ännu senare odlades genren av författare som Edith Stein (i en dialog mellan Eduard Husserl och Thomas av Aquino) och Iris Murdoch (Acastos. Two Platonic Dialogues 1986). Umberto Eco förde dialoger med en rad intellektuella, inklusive Carlo Maria Martini, jesuit, exeget och papabel kardinal i Milano. En sant platonsk dialog har publicerats i Credo (1971/3). Filosofen Lechard Johannesson återger i sin essä ”Uppbrott och ankomst” ett nyfunnet handskriftsfragment, en okänd trialog i Aten 529, året då Platons akademi stängdes och Benedictus kloster på Monte Cassino öppnades. En av de samtalande hade hört till akademien och skulle nu i stället ansluta sig till klostret, och de tre männen (som förenades av vänskap, trots skilda meningar och livsinriktningar, i ett högeligen bildande samtal) får företräda det platonska, det aristoteliska och det kristna – kort sagt, det västerländska arvet.

För Andra Vatikankonciliet blev ”dialog” ett nyckelord: kyrkan ska föra en dialog med andra kristna, med det moderna samhället och med de politiska myndigheterna och kan inte nöja sig med att formulera sanningar och ställa krav på att de ska anammas utan diskussion. Från fyrbåk till ficklampa, som påven Franciskus sammanfattar uppgiften: problemet med fyrbåken är att folk trevar sig fram i mörkret någon helt annanstans.

Platon formulerade alltså reglerna för dialektiken, konsten att tillsammans söka sanningen genom att uppställa påståenden som sedan utsattes för invändningar. Utgångspunkten är en aporía, ett ord som betyder ’väglöst land, rådvillhet, fråga utan givna svar’, där sakkunskapen inte är enig, där man småningom ’banar sig väg’ och når en personlig uppfattning om en tillfredsställande lösning (euporía). Metoden ställer höga krav på deltagarna: det gäller att inte bara känna och tycka, man måste tänka och tala klart och utan självmotsägelser, kunna definiera vad man själv menar och återge andras åsikter korrekt. Platons lärjunge Aristoteles uppställde ett program för forskning, politik och för ett liv när han sade: ”Det är välgörande att ställa sig frågande inför varje detalj.” I samhällslivet innebär detta ett klimat av respekt, där det är tillåtet att anmäla avvikande åsikt utan att häcklas för att tillhöra fel läger, ha en skum agenda eller vara idiot. Ingen instans får stå över kritisk prövning. Konspirationsteorier, fanatism och fundamentalism göre sig icke besvär.

Enda effektiva spärr mot fanatismen är humorn, påpekade Cicero. Ordet humor uppfanns visserligen i nuvarande betydelse först 1565, men saken fanns lyckligtvis redan tidigare. Humor var en icke oväsentlig del av det romerska humanitas-idealet. Senatorn Crassus ägde en sådan humanitas att hans skämtlynne genast skingrade det intensiva obehag som ruvar kring varje politiker; sammanträden i senaten blev behagliga som lantliga middagar när han var med. Quintilianus, retorikprofessorn (d. 95 e. Kr.), har en hel liten avhandling om humorns plats i en talekonst som vill nå sitt syfte. Han kallar den urbanitas men understryker hur svårt det är att teoretisera om den: den måste rätta sig efter person och situation. Det som är elegant i den enes mun blir bara pinsamt i den andres.

Ifrågasättande och debatt är alltså kärnan i det sokratiska idealet, och Aristoteles uppställde reglerna för den dialektiska dispyten. Det är svårare att hitta de rätta frågorna än att hitta de rätta svaren. En öppen fråga framkastas (det är vad ordet problem betyder) förutsättningslöst, med argument för och emot, utan givet facit. Tidigare lösningsförsök redovisas, om sådana finns, innan man framför sina egna argument, inklusive de invändningar som kan riktas mot dem. Detta avväpnar motståndaren, som då förstår att man tänker föra en renhårig diskussion. En hypotes ska inte accepteras förrän dess motargument är vederlagda. När man inte förstår den andre ska man påpeka det. Om termer är flertydiga ska detta först utredas. Högmedeltidens mest kända exempel på den dialektiska metoden är Thomas av Aquino, som i sin Summa theologiæ formulerar allt som frågor, cirka tiotusen, i form av en fiktiv disputation. På detta sätt prövas många underförstådda självklarheter med frågan: kan det möjligen förhålla sig tvärtom? Denna disputationskonst fann sina former i Paris på 1200-talet, med samma förutsättningar som en gång i antikens Aten: en kreativ närvaro av många utlänningar med många bakgrunder men med ett gemensamt språk och en gemensam institutionell ram.

Ett ideal, utomordentligt svårt att upprätthålla i en politisk debatt, som utgår från partilinjer och prestige, där det gäller att till varje pris få rätt. Där måste man som åhörare alltid göra den skolastiska distinktionen mellan finis operis och finis operantis: debatten gäller både själva saken, och hur man ska vinna valet. I valdebattens hetta är det extra svårt att visa metriótês, måtta, moderation, besinning, ja vänskap; att man från början är villig att låta sig övertygas av goda skäl, att se nackdelar med sina egna argument, ja till och med att ändra åsikt. Utgår man från partiprogrammet blir allt detta omöjligt. Men tack och lov är inte alla samtal valdebatter.

Vid den arbetsplats som jag har förmånen att arbeta vid, klassiska institutionen vid Lunds universitet, infördes från Tyskland år 1866 en ny undervisningsmodell: seminariet. Ordet betyder ’plantskola’. Två gånger i veckan skulle studenterna drillas i textkritik, varannan vecka lägga fram en egen uppsats för diskussion. Textkritik försöker räkna ut vad en författare för tusentals år sedan faktiskt menade, bortom avskrifter, felskrivningar och senare missuppfattningar i många led. Uppsatserna skulle innehålla ett påstående som man kunde stödja eller avvisa, med strikt argumentation. Alla politiker, förkunnare och reklammakare borde tvingas att sitta i ett sådant seminarium, där alla påståenden läggs under lupp. Motargument får inte betraktas som illojala, utan som medicin mot förenklingar, illusioner och egna fantasier. Meningen med plantskolan är att man ska bli motsagd av sina vänner. Det är inte roligt, det sänker självkänslan, men man borde vara tacksam. Det är nödvändigt att bli motsagd, för ens egen tillväxt. Det är ingen kränkning, utan en hjälp. Men plantskolan förutsätter vänskap, för att inte urarta till ett akademiskt slagsmål, ett tillstånd som kan bli mer elakartat och mer permanent än vanliga uppgörelser i fyllan och villan. (Evolutionsbiologer kan förklara varför.)

Och numera går det alltför lätt att med ett twittrande i gryningen häva ur sig något som man sedan måste eller borde ångra i decennier. Sådant kräver ingen bildning alls. Lydia Wålsten skrev (Svenska Dagbladet 8/2 2020): ”Det är som om hela den samlade tyckarkåren i Sverige skulle behöva gå om universitetens grundkurs i metod … Men vem bryr sig om logiskt riktiga resonemang när man kan ha en känsla? … [L]ösningen kanske finns i stoicismen, filosofins motsvarighet till KBT-terapi … Tala utan att döma, och håll dig till fakta. Besvara påhopp med humor … Om du blir förbannad, ta en minut.” Och hennes kollega Maria Ludvigsson spär på (Svenska Dagbladet 22/2 2020): ”Utan övning i att uttrycka vår mening eller underbygga en ståndpunkt blir vi snarstuckna och egocentrerade. Resultatet blir en politisk debatt befolkad av småglin som inte kan förklara varför motståndaren har fel, men kan hitta på tio nya invektiv att kasta på antagonisten.”

Men bildning är som sagt inget vaccin mot primitivitet. Stefan Zweig skrev på 1930-talet, när skuggorna tätnade över Europa, en bok om ärkehumanisten Erasmus av Rotterdam, där ett profetiskt kapitel heter ”Humanismens storhet och begränsning”. Zweig säger: ”Den bildade, den civiliserade människan – här ligger humanismens tragiska felslut – förmår inte längre begagna sig av grovt våld, och [tror att] om de bildade, de kultiverade och civiliserade vunne överhand, så skulle de kaotiska och bestialiska försvinna av sig själv – krig och andliga förföljelser skulle bli anakronismer. […] Folket fanns inte för [Erasmus], han tyckte det var ofint och ovärdigt en bildad människa att intressera sig för att vinna massornas gunst eller överhuvud inlåta sig med obildade och ’barbarer’. Därför kom humanismen att existera endast för the happy few, och dess platonska mänsklighetsideal blev i sista hand en dröm i molnen” (Triumph und Tragik des Erasmus von Rotterdam, 1934).

Bildningen måste följaktligen, när så är påkallat, förenas med den profetiska traditionens protest mot förtryck och dumhet. Det ständiga uppskjutandet av omdömet, det stilla humanistiska vemodsleendet och lågaffektivt bemötande duger inte inför barbari. Chamberlain och Churchill hade samma bildningsbakgrund från Eton, men den ene ville ha samförstånd, den andre motstånd. Det blir livsfarligt och ett ”brott att tiga” på den offentliga scenen, när anständigheten måste säga ifrån, individuellt och kollektivt, om den andliga samhällshygienen ska räddas. Se där en av de stora frågorna i vår tid, vid sidan av klimatet och coronaviruset. Den oförlikneliga Magdalena Ribbing, expert på hut och vett, fick en gång frågan hur man hanterar arbetskamrater som häver ur sig rasistiska haranger över fikabordet. I en intervju i Dagens Nyheter 2015 klargör hon att man har en plikt att säga ifrån: ”Annars kommer ens moral att gröpas ur, och då kommer någon till slut att säga att jag skiter väl i om de här syrierna slåss, det är inte mitt problem. Säger man inte ifrån förtvinar man till slut i sitt bristande mod.”

Det bildande samtalet, som man med Platon kan kalla den högsta formen av mänskligt liv, förutsätter vänskap och prestigelöshet. Det bygger på egna erfarenheter som man skaffat genom att ta del av andras, inte bara i närmiljön, utan i litteraturen och vetenskapen. Det förutsätter beredskap att bli ifrågasatt, en vilja att tänka om. Det förutsätter vilja till vishet, inte bara kunskap, och vilja till växande. ”Mänskligheten delas in i två slags varelser: de som ställer stora krav på sig själva, som tar på sig plikter och svårigheter; och de som inte begär något särskilt av sig själva, och för vilka livet bara handlar om att i varje ögonblick vara det de redan är” (José Ortega y Gasset, d. 1955).

Det bildande samtalet bör föras på så många språk som möjligt. Vi måste också lyssna till de döda, inte för snabbt avfärda dem eller göra dem till våra bundsförvanter genom ett urval av citat som bäst stöder våra agendor. Vi ska respektera att det förflutna är annorlunda och komplext och kan vara oroande och obekvämt. Men detta annorlunda kan vara den viktigaste och mest relevanta hälsningen till nuet. Det ingår i den intellektuella friskvården att låta sig ifrågasättas, också av dem som gått före.

Och till slut måste man, tills motsatsen är bevisad, i det längsta insistera på den behärskade, icke-aggressiva respekten för den andres avvikande mening. Detta är en utmaning mot de lägre instinkterna. Stina Oscarsson kallar sig samtalsfundamentalist, hon menar att samtalet måste pågå, också med idioter och extremister och sådana som vi uppfattar som allmänfarliga.

Eli Saslows bok Rising out of Hatred (2018) skildrar hur en ung vit-makt-rasist från Ku Klux Klan-miljö blir omvänd genom att inte mobbas ut och avvisas från det universitet där han studerade. Han tackar dem ”som när jag talade om mina övertygelser var tydliga med att de tyckte att jag hade fel och tog sig tid att förse mig med argument och bevis”. Detta kan ses som en variant av de retoriska råd som ges i den heliga Skrift, i Jakobs brev (1:19): ”Varje människa skall vara snar att höra, sen att tala, sen till vrede, ty en människas vrede åstadkommer inte det som är rättfärdigt.”

Med detta sagt bör man respektera ett annat retoriskt råd, denna gång av Jesus själv (Matt 12:36): ”Varje onyttigt ord som människorna yttrar skall de få svara för på domens dag.”

Dixi, et scripsi.

Denna artikel utgörs av den föreläsning som författaren höll i samband med Credo-Signums 100-årsjubileum på Norra Latin i Stockholm den 7 mars 2020.

Anders Piltz är professor emeritus i latin vid Lunds universitet, präst i Dominikanorden.