Det kontroversiella celibatet

– Förvånansvärt få debattörer gör en seriös ansträngning att undersöka hur celibatet fungerar i verkligheten.

Frågan om prästcelibatets vara eller icke-vara har under senare tid åter blivit föremål för debatt, ja viss polemik. Frågan har aktualiserats främst i tysktalande länder genom flera upprop som, bland andra kyrkliga reformer, kräver det obligatoriska prästcelibatets avskaffande.

Diskussionen är nödvändig. Men det stora engagemang som frågan väcker samt debattens emotionella ljudnivå förhindrar snarare ett sakligt samtal om celibatets pro et contra. När man följer debatten blir man förbluffad över hur motståndare till celibatet kan påstå att katolska kyrkans framtid hänger på att livsformen avskaffas, samtidigt som de inte förmår förklara på vilket sätt avskaffandet skulle hjälpa kyrkan att lösa sina nuvarande problem, något som även Hermann J. Pottmeyer kritiskt anmärker i sin artikel om de tyska teologernas memorandum (Signum 6/2011). På samma sätt hör man sällan riktigt övertygande argument från den andra sidan som förtydligar varför denna livsform skulle vara så viktig för kyrkan att man också i fortsättningen vill hålla fast vid att prästerna ska vara förpliktigade att vara ogifta och betala det höga pris som detta liv innebär för många.

Trots att frågan är mycket konkret förs debatten för det mesta på en alltför hög abstraktionsnivå. Medan celibatets försvarare för det mesta nöjer sig med att kasta bibelcitat omkring sig består många celibatmotståndares insats i att predika obevisade antaganden som hårda fakta. Påståenden som att celibatets avskaffande skulle förhindra pedofili eller att prästbristen skulle upphöra och västvärldens andliga kris bemästras framstår som rena gissningar, föga överensstämmande med kända fakta – kända även för många av debattörerna. En hastig blick över de ekumeniska staketen in i våra kristna grannars trädgårdar kan räcka och leda till insikten att knappast något enda konkret problem skulle försvinna om celibatet gick i graven, men att det skulle tillkomma några inte alls oviktiga, beaktansvärda nya.

Förvånansvärt få debattörer gör en seriös ansträngning att undersöka hur celibatet fungerar i verkligheten. I stället nöjer man sig antingen med dunkla antydningar av anekdotisk natur som ska bevisa att ingen präst faktiskt lever sitt celibat, eller så hävdar man att denna livsform är så oproblematisk att det överhuvudtaget inte finns något att diskutera. Men flera hundra års erfarenhet av en mer eller mindre konsekvent praktiserad livsform i den katols­ka kyrkan med drygt en miljard medlemmar, samt de ortodoxa och reformerta kyrkornas samlade erfarenhet av hur samfund som inte har denna livsform fungerar, borde duga som underlag för en analys, grundad på fakta i stället för på obevisade påståenden.

Ett exempel på ett föga reflekterat men ofta upprepat påstående är att celibatära präster sägs vara olyckliga i sin påtvingade avhållsamhet och bara väntar på den dag då den förment människofientliga livsformen avskaffas. Varför inte fråga prästerna själva hur de mår? Av undersökningar som har gjorts i USA framgår att 92,4 procent av prästerna är lyckliga i sin kallelse och sitt arbete. Det vore intressant att göra liknande studier i Europa. Ett annat påstående som skulle må bra av djupare empiriska efterforskningar är att gifta präster visar bättre förståelse för gifta människors livssituation. Det innebär i förlängningen att gifta präster fungerar bättre som själasörjare för människor som lever i en parrelation än vad ogifta präster gör. Påståendet verkar övertygande men behöver inte vara sant. En person som har rest mycket är inte nödvändigtvis en bra guide och egna erfarenheter kan vara den mest effektiva blockeringen för en människa att ta till sig andras erfarenheter. En enkel undersökning bland par som tar själasörjande tjänster i anspråk skulle kunna ge upplysande svar, och vi skulle kunna slippa ideologiska låsningar.

Men även den andra sidan – celibatets försvarare – skulle må bra av lite mer faktaunderlag och inte minst ärlighet gentemot de sanna motiven för sin hållning. För den katolska kyrkan är celibatet en ekonomiskt mycket gynnsam uppfinning. Varför inte medge detta? Katolska präster är billiga i drift och lätta att förflytta. Lojaliteten mot kyrkan är hög och utbildningen för det mesta lång och gedigen. Allt detta är en direkt eller indirekt följd av prästernas livsform. Tydligast blir det ogifta livets potential när man ser på de religiösa ordnarna. Deras manliga medlemmar utgör en tredjedel av den katolska kyrkans prästerskap. De har frivilligt avlagt ett kyskhetslöfte som gör att de de facto lever i celibat utan att de formellt faller under kyrkans celibatsförpliktelse för präster (ett enkelt faktum som på ett häpnadsväckande sätt förbises i debatten). Ta bort de manliga och kvinnliga ordnarnas insatser genom kyrkohistorien som missionärer, lärare, forskare etcetera, och det som skulle bli kvar av den katolska kyrkan skulle vara ett ganska mediokert samfund med en spridning över ett antal Medelhavsländer.

Men att kyskheten är en viktig ingrediens i kyrkans framgångsrecept gäller inte bara för ordnarna utan med viss modifikation också för det celibatära prästerskapet. Den katolska kyrkan i Sverige, till exempel, skulle knappast finnas utan celibatet. Även nu – då kyrkan ekonomiskt någorlunda står på egna ben – är det finansiella läget fortfarande ansträngt. Den lön som kyrkan kan betala sina präster ligger på mindre än en fjärdedel av de summor som de statsfinansierade teologer och präster som undertecknade de tyska och österrikiska memorandum tar in. Skulle lönen i stället ligga på den nivå som krävs för att substantiellt kunna bidra till en familjs försörjning så skulle det i Sverige inte finnas några katolska präster utanför storstäderna.

En annan praktisk fördel med celibatet som kyrkans ledare ofta förtiger är alla de trovärdighetsproblem som de slipper. När prästerna inte behöver navigera i familjelivets och parrelationernas moraliskt av kyrkan så hårt reglerade farvatten blir också utövandet av kyrkligt ledarskap mycket enklare. Allt från preventivmedelsanvändning till skilsmässor förblir för präster ett problem hos ”de andra”. Den celibatära distansen här kan vara en fördel men den kan visserligen också, vilket bör sägas, leda till en känsla av överlägsenhet och en ”ledarstil präglad av klerikal paternalism” (Pottmeyer, ibid.).

Problemet med celibatsdebatten är att den har blivit ”religiös” i ordets negativa, det vill säga i dess emotionella och realitetsfrånvända bemärkelse. Så länge celibatets motståndare behandlar frågan med större känslomässigt engagemang än frågan om Guds existens kommer debatten även i framtiden att leda till föga mer än pajkastning. Och så länge kyrkans företrädare är lika restriktiva som hittills med att tillåta undantag från celibatsregeln, undantag som ofta mycket väl kunde motiveras även med den befintliga kyrkorätten, kommer intrycket att kvarstå att livsformen är viktigare än det prästerliga uppdraget i vars tjänst denna regel står.

Detta dödläge är skadligt för både kyrkan och de andliga värden hon vill förmedla. Kyrkan behöver en celibatsdebatt – men inte den som vi har nu.

Klaus Misgeld och Philip Geister