Djupet går förlorat i skrikig Tartuffe

av FREDRIK HEIDING
Häromdagen var jag med några vänner på Dramaten i Stockholm och såg Tartuffe av Molière från 1664. Möjligheten att få se en klassisk pjäs lockade och för oss jesuiter har det också viss relevans att Molière studerade vid jesuiternas skola Collége de Clermont i Paris – med teater på schemat.

En behållning från regissören Staffan Valdemar Holms uppsättning av pjäsen är att den franska originaltexten har överförts med rim på svenska. Tack vare översättningen är föreställningen därför vacker och bitvis underhållande rent språkligt. Dess tänkbara budskap går dock inte riktigt hem, anser jag, delvis därför att allt är så överdrivet vad stilen beträffar.

Skådespelarna gör en bra insats, det är inte det. Min poäng är i stället att det blir ansträngande – för publiken – med skådespelare som stup i kvarten springer kors och tvärs över scenen med yviga gester. Och varför måste man skrika (nästan) hela tiden? Jo, det finns undantag. Magnus Ehrner som spelar Tartuffe har oftast en lugn samtalston. Helhetsintrycket är dock att man skriker och gormar i ett. Frustration och besvikelse som intrigerna i teaterstycket utlöser är begripliga och behöver uttryckas. Men varför måste man ständigt ta till brösttoner? Som teaterbesökare associerar man till ett exempel inom retorikläran. I en marginalanteckning till en talares manus kunde man läsa: ”Obs! Svag argumentation, höj rösten!”Kan det vara så, att övertygande budskap från denna komedi är svåra att förmedla i vår tid? Det faktum att ganska få i salongen skrattade under föreställningen visar att mycket passerade förbi utan reaktion. Ett givet ämne är behovet av en äkta religiositet i motsats till skenhelighet och hyckleri (som tartuffe betyder på franska). Men om kritik mot bigotteri kan ha varit viktigt i Frankrike på 1600-talet, så är det inte riktigt fallet i Sverige 2018. Att göra narr av skenhelighet förutsätter ju att religion är något mycket angeläget och som angår många.

Uppsättningen på Dramaten har annars en social grundton. Tiggaren Tartuffe och andra socialt utslagna intar den välbärgade familjens hus i ett slags social revolution, något som faktiskt sker på Orgons (husets herre) inbjudan. Möjligen säger detta oss något också i dag. Men det som förmodligen är mest aktuellt med Tartuffe är dess uppgörelse med ytlighet. Skörheten med ett liv på ytan har flera recensenter mycket riktigt tagit fasta på. Indirekt pläderar Molières komedi i så fall för ett liv på djupet.

Längtan efter existentiell mening och andlig orientering verkar finnas där om man får tro teaterchefen Eirik Stubøs ord på omslaget till Dramatens programhäfte 2017/2018: ”Om andlighet, ondska, sökande, gudar, uppenbarelser, blasfemi, offer… Nämnde jag änglar?”

Men för att ett budskap om behovet av djupare dimensioner ska gå hem i vår tid måste ytligheten inte nödvändigtvis skildras så extremt uppenbart, medan kontrasten däremot behöver få tydligare gestalt. Det djup som Tartuffe i dag skulle kunna inspirera till försvinner i hysterin. Vad livet på ytan ska ersättas med behöver komma till tals genom uttryck för andlighet respektive religion, gärna redan i själva teateruppsättningen. Helt klart är i alla fall, utifrån Gamla testamentets psaltarpsalmer, att människan förvisso kan åkalla Gud med viss tyngd: ”Djup ropar till djup.” (Ps 42:8). Efter att ha sett Tartuffe på Dramaten vill man tillägga: Hon ropar, men skriker inte.

Fredrik Heiding 2018-01-21