Ett lyckligt slut

Gästkrönikör: ANNA DUNÉR

Barnböcker har till skillnad från många ungdoms- och vuxenböcker lyckliga slut. Från sagor och böcker lär sig barnet att se mening, struktur, hopp och goda slut även i verkligheten. Detta ser jag som ett av skälen till att det är så viktigt för barn att höra och läsa berättelser.

En liten kyckling blir tufsig, våt och moloken när han trillar i dammen – men hönan värmer och tröstar och snart är han ”alldeles torr och rund och gul och dunig igen”, som Mirra Ginsburg skriver i sin Gomorron lilla kyckling.

Det glada blå loket uppmuntrar sig själv för varje ångpust när det försöker ta sig över berget: ”Det ska gå … det ska gå … det ska gå …” (Watty Piper: Det glada blå loket). Och visst går det!

Snövit har problem med sin styvmor och det ser onekligen illa ut där hon ligger i sin glaskista, men hon väcks upp och går en ljus framtid till mötes.

I serien om Harry Potter av J. K. Rowling upplever de unga hjältarna strider, ondska och våldsam död, men seriens sista ord är: ”Allt var väl.” Det som huvudpersonerna gått igenom (och läsaren med dem) var inte förgäves!

Tyvärr slutar tv-serier för ungdomar numera inte sällan med cliffhangers såväl i varje avsnitt som i slutet av säsongen – för att få tittarna att kräva en fortsättning? Jag tror inte att det är särskilt bra för tonåringarna att få ett ”slut” som är deprimerande eller skräckfyllt och sedan behöva vänta ett år på upplösningen – och i värsta fall visar det sig att det inte blir någon ny säsong! Då är man lurad på slutet – för hur det nu är verkar de flesta vara överens om att ett slut ska vara gott.

Det finns ett citat tillskrivet John Lennon, som lyder: Everything will be okay in the end. If it’s not okay, it’s not the end. Visst är det så! Det gäller både mänskligt/vardagligt och religiöst/eskatologiskt. Jämvikt och harmoni rubbas ständigt men efter konflikter uppstår förhoppningsvis en ny balans. Svårigheter kan leda till något gott.

Och om det dåliga permanentas är hoppet om en vändning eller en lösning ännu mer nödvändig. Utan att åtminstone ha ett hopp om att något ska bli bra är det svårt att leva. I boken Hallå världen! av den åttaåriga muslimska flickan Bana Alabed, som skildrar kriget i Syrien, citeras inledningsvis Anne Frank, som under ett annat alltför utdraget krig i sin dagbok skrev: ”Där det finns hopp finns det liv.”

Banas mamma skriver i boken: ”För mig var optimismen ett vapen mot rädslan och förtvivlan. Från den stunden vakade jag över mitt hopp som om det var en eld som jag inte fick låta slockna.”

Det är nog ingen slump att två av de predikningar som jag ännu minns, många år efter att jag hört dem, slutade på liknande sätt. Den ena handlade om relationer samt mål i 91:a minuten: ”Man ska aldrig, aldrig, aldrig ge upp hoppet!” Den andra handlade om himlen: ”Slutet kommer att bli bra!”

Ja, det hoppet har vi som troende. Det är mer än ett hopp! Det är lika säkert som att en barnbok har ett lyckligt slut.

 

Anna Dunér är litteraturvetare, barnboksförfattare och bibliotekarie, Sollentuna.