av ANDERS PILTZ
Under hösten 2018 kommer relikerna av ett av de mest populära katolska helgonen från modern tid, den heliga Thérèse av Jesusbarnet (Thérèse Martin, död 1897, helgonförklarad 1925) och hennes föräldrar Louis och Zélie (kanoniserade 2015) att ställas ut för de troendes vördnad i olika katolska kyrkor över hela Norden.
Saken kräver en förklaring, särskilt i en nordisk miljö som i sekler varit präglad av den lutherska kristendomstypen och dess nedärvda skepsis mot folkfromhetens längtan efter det konkreta, att kunna se och beröra, med den därmed förenade risken för att tron förytligas till yttre beteenden, vidskepelse och sensationslystnad. Själva ämnet reliker kan uppfattas som bisarrt eller makabert, men saken är dock djupt förankrad i kristendomens historia, ja i mänsklighetens andliga utveckling över huvud, vilket lätt kan verifieras av alla: vi bevarar föremål (t. ex. hårlockar) som påminner om älskade människor eller om platser som betytt mycket för oss. Också de som finner reliker vara något egendomligt eller motbjudande tar kanske med sig en sten eller en blomma från det heliga landet, som påminnelse om de platser där Jesus har vandrat. Sådana minnessaker påminner om något viktigt eller omistligt.
Vad är reliker? Ordet relik kommer av latinets reliquiæ, ’kvarlevor, återstoder’. Vördnaden för reliker motsvarar ett mänskligt grundbehov. I antikens Aten vördade man det som antogs vara kvarlevor av Oedipus och Theseus. Buddhas reliker fördelades tämligen omedelbart efter hans död. Inom islam vördas vad som sägs vara Muhammeds fältstandar, mantel, skägg, en tand och ett fotavtryck.
Reliker av de heliga och underverk i samband med dem är heller ingenting främmande för Bibelns värld: Elias mantel delade Jordanfloden itu (2 Kung 2:14), kontakten med Elishas döda kropp uppväckte en död (2 Kung 13:21), beröringen av tofsen på Jesu mantel utverkade ett helande (Matt 9:20 ff.), skuggan av Petrus helade några sjuka (Apg 5:15), och dukar och plagg som varit i berörings med Paulus kropp botade sjuka och drev ut onda andar (Apg 19:11–12).
I katolsk praxis har man senare gjort en uppdelning av reliker i olika klasser: primärreliker är kroppsliga kvarlevor, sekundärreliker är föremål som spelat en roll i helgonens liv: kläder, eller för martyrer tortyrinstrument eller vapen, och reliker av tredje klassen består av föremål som varit i kontakt med primärreliker, i fornkyrkan ofta tygstycken, brándea, som lagts i en helgongrav och sedan togs med hem av pilgrimerna.
Inom kristendomen sammanfaller vördnaden för reliker med helgonkultens historia. Det första tydliga fallet är skildringen av den helige Polykarpos död (ca 156) i Smyrna. Sedan denne lärjunge till aposteln Johannes blivit bränd på bål samlade man ihop hans ben, ”värdefullare än ädelstenar och fint guld, och lade dem på ett särskilt ställe”, där man senare kom samman för att fira årsdagen av hans martyrium – alltså början till helgonkalendern, där martyrernas årsdagar utgör ett äldre skikt än de bibliska gestalternas minnesdagar. Underverk rapporterades i fornkyrkan från martyrernas gravar, och ingen av de stora kyrkofäderna försökte bekämpa denna föreställning, som snarare togs för given. Hieronymus (d. 420) säger: ”Vi dyrkar inte, vi tillber inte … utan vördar martyrernas kvarlevor för att bättre kunna tillbe Honom om vilken de avgav sitt vittnesbörd” (Adv. Iulianum, PL 22, 907). Kyrillos av Jerusalem berättar att fragment av det heliga korset, som hade återfunnits 318, distribuerades över den kristna världen. Gregorios av Nyssa säger i en predikan över fyrtio martyrer att han i sina föräldrars grav har lagt askan efter dessa heliga för att alla gemensamt skulle stå upp på den yttersta dagen. ”Om pappas kläder och ring är desto dyrbarare för de efterlevande ju större tillgivenhet de hyste för honom, då får inte kropparna föraktas, som vi ju bär som något långt mer personligt och oskiljaktigt än några kläder. De är ju inte yttre prydnader eller verktyg utan hör till människans natur”, säger Augustinus på tal om vördnaden för de avlidnas kroppar, som är så mycket större hos kristna på grund av tron på köttets uppståndelse. Helgonens reliker var också enligt honom ”verktyg och kärl som den helige Ande använt till alla slags goda gärningar”.
Alltifrån 400-talet och in i medeltiden tilltog på detta sätt relikkulten i intensitet. Det gällde nu inte bara martyrernas kvarlevor utan också eremiternas och bekännarnas, de heliga som åtnjöt helgonrykte fast utan att ha lidit en våldsam död för sin tros skull. I varje altare inneslöts (så som traditionen och kyrkolagen bjuder än i dag) ett fragment av ett helgons kropp, och olika kyrkor utövade sin dragningskraft på pilgrimer genom att hysa reliker av berömda heliga.
Medan man ursprungligen strikt iakttog griftefriden, gravens helgd, började man senare förflytta helgonreliker till vad man ansåg vara värdigare platser (s.k. translation) och fördela fragment av dem över kristenheten. Det andra konciliet i Nicaea 787 (som också godkände och främjade ikonkulten) föreskrev reliker som obligatoriska i varje kyrka. I Rom flyttades martyrernas ben på 600-talet från katakomberna till basilikor inom stadsmurarna, och härifrån tillfredsställdes också de nyomvända nordeuropeiska folkens behov av det påtagliga genom en ström norrut av äkta och oäkta reliker. Den norske kungen Håkon V mottog 1304 av sin franske kollega en tagg ur Kristi törnekrona i ett praktfullt skrin från la Sainte-Chapelle i Paris, och en bit av denna tagg gavs vidare till biskop Brynolf av Skara, som anses som författare till en poetisk tidegärd för Törntaggens festdag den 2 september, ett av den svenska medeltidsdiktningens förnämsta verk.
Det ligger i sakens natur att relikkulten inbjöd till bedrägerier. Kvarlevor av berömda helgon bidrog till en kyrkas attraktivitet, och det var självfallet omöjligt att garantera autenticiteten av kroppsliga kvarlevor. Fjärde Laterankonciliet 1215 varnade för falsarier och krävde biskopliga äkthetsintyg. Redan Augustinus hade brännmärkt skojare som drog omkring i munkkläder och sålde något som påstås vara helgonben. I början av 800-talet hade exporten av skelettdelar från Rom antagit affärsmässiga proportioner. Denna utveckling skulle accelerera. Bland otaliga exempel kan nämnas den lista från 1474 med reliker av 417 helgon i Lunds domkyrka, där man den 11 juli varje år firade en relikfest under tillströmning av pilgrimer från Skånelanden, och där alla dessa heliga föremål ställdes ut.
Relikkulten var en tacksam måltavla för de protestantiska reformatorerna. Det var ju i samband med den sachsiske kurfursten Fredrik den vises utställning av en väldig samling reliker i slottskyrkan i Wittenberg som Luther publicerade sina 95 teser om avlaten 1517. Luther var inte den förste. Kritiken mot handel med reliker och religiöst lurendrejeri och sammanblandningen av religion och pengar var en etablerad litterär genre genom hela medeltiden, med otaliga exponenter. Ärkehumanisten och katoliken Erasmus av Rotterdam, Luthers samtida, drev med folk som lämnade hus och hem för att ta sig till avlägsna pilgrimsmål till höga kostnader för att vörda helgonben i stället för att lära känna Kristus i evangeliet och ta hand om de fattiga på nära håll. Men Erasmus lärda och ironiska kritik var en mild västanfläkt jämfört med reformatorernas stormangrepp.
Det katolska reformkonciliet i Trento bekräftade 1563 relikvördnaden: de heligas döda kroppar har varit levande lemmar i Kristus och den helige Andes tempel, och dessa ben skall återuppväckas till evigt liv. Dock måste, inskärpte konciliet, all vidskepelse i samband med kulten av reliker och heliga bilder utrotas, och deras autenticitet måste vara säkerställd av de kyrkliga myndigheterna.
I nutida kyrklig lagstiftning sägs att det är strängt förbjudet att sälja reliker eller att förflytta berömda reliker utan Heliga stolens bemyndigande (CIC, can. 1190).
Man kan i förväg bara spekulera om vad denna relikturné i Norden kan komma att ha för betydelse. För de fromma katolikerna som har ett etablerat förhållande till den ”lilla” Thérèse av Jesusbarnet blir detta en välkommen stimulans för det andliga livet. Andra kommer att se med förundran på det som händer. Den tyske katolske liturgiforskaren Rupert Berger sade (1969) att det som för det plastiska symboltänkandet i medelhavskulturen är självklara uppenbarelseformer, det blir i den ”germanska kulturen” norr om Alperna lätt till magi, till ”amulett”. Sedan upplysningstiden spelar därför relikvördnad inte längre någon roll i vår nordeuropeiska kulturkrets, konstaterade han.
Men vi lever nu, 50 år senare, i en annan tid och en annan kulturell situation, också här i de nordiska länderna, som ingalunda längre utgör någon entydig ”germansk” eller luthersk miljö. När den länge självklara respekten för den döda kroppen numera är på väg att försvagas eller försvinna, och det som med en makaber term kallas direktkremation – alltså att den döda kroppen förvandlas till aska för anonym spridning i naturen, utan alla ceremonier, det billigaste alternativet att ta farväl eller att låta bli att ta farväl – kan möjligen den kristna kroppsvördnaden få en förnyad aktualitet.
Kanske rent av genom chockverkan: genom den heliga familjen Martins besök i våra länder.
Anders Piltz professor emeritus i latin vid Lunds universitet, präst i Dominikanorden.