Ett nytt hopp för Frankrike och för Europa

av VERONIKA WAND-DANIELSSON

Emmanuel Macron har svurits in som Frankrikes åttonde president under den femte republiken, efter en rent av galen valkampanj, kantad av skandaler av sällan skådat slag.

För att förstå Emmanuel Macrons valseger krävs det en kort tillbakablick på François Hollandes presidentskap. Hollande tillträdde 2012 i efterdyningarna av finanskrisen. Hans initiala försök att bemöta lågkonjunkturen med bland annat en chockhöjning av skatterna ledde till en omfattande kapitalflykt. En kursändring gjordes 2014. Med Manuel Valls som ny premiärminister och Emmanuel Macron som näringsminister hoppades Hollande kunna genomföra nödvändiga reformer. Det mesta uteblev. Reformförslagen var dåligt förankrade hos fackförbunden, ledde till massdemonstrationer, omförhandlades och urvattnades till stor del. Reformen med söndagsöppet, liksom privatiseringen av busstrafiken utfärdades per dekret när motståndet, även från delar av det egna partiet, blev för stort. Utlovade besparingar sköts på framtiden.

Det är på det utrikespolitiska området som Hollande har haft framgångar: den historiska klimatöverenskommelsen 2015, insatsen för att stävja terrorism och sönderfall i Mali, liksom hanteringen av Ryssland–Ukrainakrisen. Den största politiska utmaningen för Hollande blev emellertid de fruktansvärda terrordåden, från attacken mot Charlie Hebdo till Nicemassakern förra sommaren. Han hanterade dessa på ett föredömligt sätt. Vi är många som minns de nästan 4 miljoner människor som deltog i ”La Marche Républicaine” runt om i hela Frankrike, i januari 2015. Samtidigt nådde hans personliga popularitet bottennivåer. Hans turbulenta privatliv och oförmåga att driva igenom den politik som han gick till val på, att bygga samförstånd och att hålla samman socialistpartiet, försvagade honom så till den grad att han inte längre hade några realistiska förutsättningar att kunna bli omvald.

Den unge nytänkande franske presidenten Emmanuel Macron har höga förväntningar på sig. Han jämförs redan med John F. Kennedy, Tony Blair och Barack Obama. Macron och hans rörelse La Republique En Marche lägger framför allt tonvikten på modernisering och transparens inom stat och administration och på en reformerad ekonomi med en flexiblare arbetsmarknad, liksom på ett socialt mer rättvist utbildningssystem.

Till skillnad från sin företrädare är Macron en stor Europavän. ”EU är lösningen och inte problemet för många av de utmaningar Frankrike brottas med”, framhåller han. Genom en ny förtroenderelation med Tyskland hoppas han på en fördjupning av eurozonen och ett förstärkt försvarssamarbete inom EU.

Han har Sverige som förebild när han talar om behovet att reformera det ålderdomliga pensionssystemet. Han pekar också gärna på svenska erfarenheter, när han talar om vikten av att angripa utanförskapet på arbetsmarknaden och att premiera arbetslinjen framför bidrag. Sverige är också riktmärke när Macron talar om en mer solidarisk flyktingpolitik.

Vad vi upplever i dag är framför allt ett hoppingivande generationsskifte i fransk politik. Många unga fransmän, som är uppvuxna med Europaprojektet och Erasmusprogrammet, minns varken Algeriet eller den franska kolonialtiden, talar engelska, är ”digitala” och positivt inställda till de många möjligheter som globaliseringen erbjuder. Emmanuel Macron är en av dessa ”nya” fransmän, med en positiv syn på Europa och förhoppningsvis också på ett framtida fördjupat svenskt-franskt samarbete.

Veronika Wand-Danielsson är Sveriges ambassadör i Paris.