Feminist och katolik – Anna Lenah Elgström i nytryck

av LOVISA BERGDAHL

Om en författare som belyser kvinnors till synes eviga dragkamp mellan familj och yrkesliv och som skarpt kritiserar sin samtids kulturella och politiska utarmning.

När Lo Söllgårds Förlag i våras ville återuppliva Anna Lenah Elgströms författarskap och gav ut den första delen av romancykeln om Elsa i nytryck uteblev recensionerna. I juni gav förlaget ut den andra delen av trilogin och nu i september kom den tredje delen. Till dags dato har ett par recensioner skrivits, men någon större uppmärksamhet har romanerna fortfarande inte fått. Anna Lenah Elgström (1884–1968) är i dag ett näst intill bortglömt namn i svensk kulturdebatt. Inte ens inom den feministiska rörelsen, som i övrigt tycks växa sig stark i vårt land just nu, verkar man ha någon aning om hennes liv och gärning. Detta är anmärkningsvärt eftersom Elgströms liv är ett intressant stycke svensk kvinnohistoria. Hon var ideologisk arvtagerska till Ellen Key och samtida med Elin Wägner och den övriga Fogelstadgruppen, och hon var en av de ledande rösterna i kampen för kvinnors rösträtt under den första vågens feminism under 1910- och 20-talen.

Hennes liv går inte att på något enkelt sätt sammanfatta. Hon var en kulturell tungviktare i svenskt samhällsliv under 1900-talets första hälft. Hon studerade konst i både Stockholm och Paris men hon valde författarskapet efter den kritikerrosade debuten med Gäster och främlingar år 1911. Hon skrev över trettio romaner och utöver detta novellsamlingar, essäsamlingar och reseböcker. I Elgström-Collijns samling på Kungliga biblioteket i Stockholm återfinns dessutom över tio tusen brev och dokument. I nästan trettio år arbetade hon för en mängd olika tidningar och tidskrifter, däribland Morgontidningen, Social-Demokraten, och Idun. Som författare var hon en av de första att introducera expressionismen i svensk prosa och som journalist var hon en livlig samhällsdebattör.

Anna Lenah Elgström gifte sig 1912 med Gustaf Collijn, chef för Intima Teatern, och fick tillsammans med honom dottern Ragnhild. Hon var trots sin borgerliga förankring radikal och socialdemokrat. Socialismen, kvinnofrågan och fredsfrågan låg henne varmt om hjärtat. Dock var hon i grunden individualist och ställde sig kritisk till en alltför långt gången kollektivism inom den socialistiska ideologin. Hon reste till Spanien 1938 för att upprätta en svensk kvinnokommitté för kvinnor och barn på båda sidor om fronten och hon var en av initiativtagarna till Rädda Barnen i Sverige. Efter sitt deltagande i kvinnornas internationella fredskongress i Haag 1915 blev hon den drivande kraften i den svenska kvinno- och fredsrörelsen.

Religionen var ett återkommande inslag i hennes författarskap. Hon växte upp i en miljö där faderns släkt kom från pietistiska väckelsekristna kretsar och där mormodern hade funnits med i kretsen kring Rosenius och var släkt med Lina Sandell. Hon konverterade till den katolska kyrkan 1948 och under de senare åren av sitt liv var hon skribent i tidskriften Credo, föregångaren till Signum.

Elsa-böckerna

Romantrilogin om Elsa är både en roman om framväxten av det moderna samhället i början av 1900-talet och om en ung flic­kas väg mot vuxenblivande. Den kloka Elsa, som publicerades 1928, utspelar sig i ett litet brukssamhälle i Småland och huvudpersonen är Elsa Holm, dotter till kamreren Svenning Holm och hans hustru Helena – en lite sjuklig, fantasifull och intelligent flicka som inte lever upp till tidens ideal. När romanen inleds väntar Elsa i sin säng på att fadern ska komma hem från sitt arbete men han kommer inte. Svenning har försnillat företagets dagskassa och på sin hustrus inrådan flyr han till USA. Helena lämnas ensam med de tre barnen som hon försörjer genom pianolektioner. I centrum av handlingen står relationen mellan mor och dotter, en komplicerad relation som utspelar sig i faderns frånvaro. Helena favoriserar de två yngre barnen och förhållandet mellan henne och Elsa är spänt och distanserat. I takt med att faderns brev uteblir blir Helenas utspel mot Elsa alltmer aggressiva. Hemmet är frireli­giöst, och med det följer också en viss existentiell oro. Ett starkt syndamedvetande plågar Elsa och hon finner sin tillflykt i skönlitteraturen och i hushållerskan Emma Karlsson som, efter att Elsa hamnat på barnhem som konsekvens av moderns sammanbrott, tar henne med till sitt eget hem.

I den andra delen av trilogin, Elsa och kärleken (1932), har modern gift om sig och familjen etablerat sig i brukssamhället Måheda. Elsa är 16 år och drömmer om att bli konstnär, detta i en tid då kvinnor inte ansågs behöva vare sig utbildning eller arbete. Modern lever en tillbakadragen och livlös tillvaro och i centrum av handlingen står nu relationen mellan far och dotter (vilket ursprungligen också var undertiteln på den andra delen av trilogin). Elsa hittar inga kvinnliga förebilder. Hennes kvinnoidentifikation sker i stället i relation till styvfadern som, i kontrast till den konstnärligt och emotionellt lagde biologiska fadern, porträtteras som stabil, omtänksam och trygg. Elsa finner ett slags skydd mot omgivningens oförstående blickar i styvfaderns status men hon stöts bort av hans oförmåga att visa sympati för de svaga i samhället. Hon drivs av en vilja att återupprätta sin biologiske far som hon under årens lopp har korresponderat med i hemlighet.

När så Svenning dyker upp efter många års bortavaro bryter hon med hemmet och flyttar med honom till den lilla orten Uddebo. Elsa är inledningsvis beredd att offra sina framtidsplaner för att ta hand om sin far men i takt med att hon blir varse hans oförmåga både att ta hand om sig själv och att måna om henne, växer hennes förakt och frustration. När hon slutligen tar tåget mot Stockholm anar vi att hennes liv tar en ny vändning. Den avslutande och tredje delen, Elsa i männens värld (1936), skildrar Elsas liv som konststuderande i Stockholm. Den belyser den unga kvinnans utsatthet i storstaden och problematiserar kampen mellan kärleken och självständigheten, eller, om man så vill, frågan om huruvida en kvinna måste välja mellan kärleken till en man och kärleken till att bli självförsörjande.

Romanerna om Elsa bär vissa likheter med Anna Lenah Elgströms eget liv (något som påtalades redan när de först gavs ut), men Elgström förnekar bestämt att de skulle vara självbiografiska. De som under våren recenserat nyutgåvan av romanerna ser böckernas förtjänster i deras miljö- och naturskildringar och de nämner särskilt den inblick de erbjuder i frikyrklighetens, nykterhetsrörelsens och arbetarrörelsens framväxt vid 1900-talets början. Till formen anser de böckerna vara ”tråkiga”, ”sakna intrig” och vara ”språkligt svårtillgängliga”. Jag är beredd att hålla med ovanstående recensenter om både förtjänsterna och, delvis, den språkliga svårtillgängligheten, men vad som fortsätter att förbrylla mig är en annan fråga: varför har Anna Lenah Elgströms författarskap fått en så undanskymd plats i den svenska litteraturhistorien?

Två avhandlingar har publicerats om hennes författargärning, Catrine Brödjes Ett annat tiotal: En studie i Anna Lenah Elgströms tiotalsprosa (1998) och Sofi Qvarnströms Motståndets berättelser (2009).1 Båda uppehåller sig vid denna fråga och enligt Brödje är det Elgströms radikala feministiska och pacifistiska övertygelser, i kombination med hennes experimentella stil, som får tidens kritiker att avfärda henne. Efter den rosade debuten och den hyllade Elsa-trilogin avfärdas hon som ”obegriplig, hysterisk, extatisk” men också alltför proklamerande i politiska frågor. På de sista sidorna av sin avhandling påstår emellertid Brödje att även den religiösa tematiken kan ha spelat en avgörande roll för Elgströms successiva marginalisering. Hon låter antyda att det vid den här tiden – proletärernas och realisternas tid – räckte med ytterst lite religiös tematik för att det skulle ställas en mycket nedslående diagnos om författarskapet. Oavsett hur det är med religionen som skäl till kritiken så är det i alla fall klart att Elgström publicerade sin sista roman samma år som hon konverterade till den katolska kyrkan.

Varför katolik?

Varför blev då Elgström katolik?2 Om första världskriget blev avgörande för att hon skulle engagera sig i kvinnofrågan, så blev spanska inbördeskriget avgörande för hennes konversion. Som tidigare nämnts bistod hon nödställda under det spanska inbördeskriget och mitt i det lidande och våld som mötte henne på båda sidor om fronten mötte hon också katolska präster och ordensfolk som gjorde starkt intryck på henne. Prästerna led svårt under den antireligiösa förföljelsen i Spanien vid den här tiden, men trots det, skriver hon, ”varken ljög, hatade eller hämnades de”. Och ordensfolket, som hade vigt sina liv åt klausur, bad och arbetade ”blint ut i mörkret!” ”Hur kunde man leva så?” utan att veta om det man levde för var en chimär? Hon började ifrågasätta sin egen stoiska strävan efter ett hjärta ”höjt ovan tidens växlingar”. Hon inser då, skriver hon, att deras sårbarhet och mod var större änhennes och att hennes upphöjdhet egentligen bara var ”feghet och egoism”.

Den katolska socialläran var en andra bidragande orsak till hennes konversion, särskilt de påvliga encyklikorna i arbetarfrågor.3 Trots studier i sociologi fann hon i dessa, till sin häpnad, en mer revolutionär och antiegoistisk inställning till ägandets problem än hon hade funnit någon annanstans. Samtidigt reagerar hon våldsamt mot vad hon ser som den katolska trons krav på undergivenhet och lydnad och hon blev, skriver hon, ”fullkomligt matt inför arrogansen av katolicismen, då den proklamerade sig som den enda sanna religionen!”. Det tredje skälet till konversionen är Thomas a Kempis bok Om Kristi efterföljelse som Anna Lenah Elgström, i likhet med den unga Elsa, läste redan som elvaåring. Liksom a Kempis kunde avbryta sina samtal med orden ”Jag måste gå, någon väntar mig i min cell” så hade samme någon i hela hennes liv, skriver hon, väntat i hennes själs cell på att hon skulle vända tillbaka från sina strövtåg. Kampen för ett fritt och rent hjärta hade varit hennes ledstjärna, men det var inte förrän nu som hon begrep ”till vad det var” hon skulle ha sitt hjärta fritt. ”Så är då det tomma hjärta, om vars stoiska frid jag hela livet igenom varit så rädd och angelägen, inte längre tomt. Men inte heller längre mitt.”

Anna-Lenah Elgström dog 1968, samma år som den andra vågens feminism slog in över Sverige. Att dagens feminister skulle damma av henne är inte troligt. Inte bara skulle hennes syn på kvinnans särskilda betydelse för samhällslivet i form av att vara en ”samhällsmoder” uppfattas som otidsenligt gynocentrisk. Också den religiösa tematiken skulle troligtvis bringa alltför mycket oreda i en samtidsdebatt som bestämt sig för en motsättning mellan religion och feminism.

Den katolska kyrkan är inte främst känd för sina bidrag till kvinnors frigörelse. Därför är det särskilt intressant, anser jag, att försöka förstå vad i den katolska tron som attraherade en person som Elgström. Några av svaren på den frågan har berörts ovan, men det finns säkerligen ytterligare skäl och dessa kan vi bara gissa oss till. Personligen anser jag att Anna Lenah Elgström är en högintressant författare och samtidsdebattör även för vår tid. Den tematik hon som författare lyfter fram i Elsa-trilogin när det gäller kvinnors livssituation väcker igenkänning – jag tänker då särskilt på hur kvinnor oftare än män fortfarande tycks slitas mellan familj och yrkesliv – och som samhällsdebattör skärper hon tonen både kring sin samtids kulturella utarmning och dess krigiska politiska retorik. Det finns mycket mer att säga om Anna Lenah Elgström, både som feminist, författare, samhällsdebattör och katolik och det ska nu bli intressant att nyläsa även den avslutande delen i hennes trilogi. Jag hoppas att många med mig plockar fram hennes texter.

Lovisa Bergdahl är fil. dr i pedagogik, lektor vid Södertörns högskola.