Folkbildning även för folkvalda

Krönika

av ULRIKA KNUTSON

Folkbildning är ett begrepp med stark och positiv laddning i Skandinavien. Den danske lärdomsgiganten Grundt­vig (1783–1872) diktade psalmer och grundade folkhögskolor med nit och fermitet. I skuggan av alla förlorade krig skulle folkbildningen bygga nationen på nytt. Grundt­vig inspirerade det förra sekelskiftets folkrörelser bland arbetare, frikyrkor och nykterhetskämpar i hela Norden. Ur mörkret marscherade massorna mot ljuset, i folkbildningens fackelsken.

I Sverige är det länge sedan folkbildningen bars av något parti- eller samfundsskiljande patos. På sextiotalet ifrågasattes visserligen överhetens bildningsideal och folkbildningens patriarkala rötter. Men folkbildning har fortfarande en vacker klang, oavsett i vems regi den bedrivs.

Att bena upp innehållet i svensk folkbildning leder långt. Där samsas kristet, nationellt och universellt kulturgods, estetiska och demokratiska ideal, mänskliga rättigheter, ”stamlitteratur”, främmande språkundervisning och porslinsmålning. Folkbildningen ger oss både gemensamma normer och meningsfullt fritidsinnehåll. Även våra folkvalda värderar folkbildningen högt och stödjer den via statskassan med miljardbelopp.

Men att våra folkvalda och deras assistenter värderar folkbildningen högt behöver inte betyda att de omfattar folkbildningen i praktiken. Kort sagt, det är inte alltid de vet vad folkbildningen sysslar med.

Just hösten 2014 öppnades våra ögon i detta ämne. Både den rödgröna regeringen och alliansen föreslog i sin respektive budget neddragningar på kulturens område. Förslagen berörde de så kallade Medelhavsinstituten i Rom, Aten och Istanbul samt stödet till de svenska lektorerna i utlandet. Alliansen ville kraftigt banta anslagen till kulturtidskrifter. Alltsammans verksamheter med bäring inom både akademins och folkbildningens fält. I samtliga fall handlade det också om ganska små penningposter, men om viktigt symboliskt kapital på bildningens område.

Förslagen var inte förberedda, alla intressenter togs på sängen. Det visade sig också att berörda ministrar och riksdagsmän hade högst dimmiga begrepp om verksamheternas innehåll.

Förslagen väckte starka protester och har nu dragits tillbaka. Då borde väl allt vara gott och väl? Men frågan kvarstår varför de alls väcktes? Misstanken att varken folkvalda eller handläggare begrep sig på vilken sorts materia de sysslar med dröjer kvar. Det finns ett kraftigt bildningsunderskott hos den beslutsfattande eliten. Kanske är det rentav eliten som behöver folkbildas?

Denna höst har också Sverigedemokraterna i en motion lagt fram en egen syn på folkbildning, som radikalt skiljer sig från alla andra riksdagspartiers. SD kräver att all folkbildning som uppbär statliga anslag ska ha som uttalat syfte att stärka den nationella gemenskapen. Stöd till ”mångkulturalism” bör dras in.

Detta är att tolka Grundtvig som F-n läser bibeln! Varken Dansk Folkeparti eller SD bör få stå oemotsagda här. Grundtvig hyllade också friheten, det personliga ansvaret och det kristna kärleksbudet, i både lärande och medborgaranda.

Sverigedemokraternas ideologiska offensiv på kulturpolitikens område är något nytt, som kräver en skärpning av alla partier som säger sig verka för en demokratisk kulturpolitik. Den vaghet, okunnighet och vårdslöshet som präglat de kulturpolitiska utspelen i höst bådar inte gott. Om andra partier vill ge Sverigedemokraternas kultursyn det kritiska motstånd som behövs, måste de fortbilda och folkbilda sig grundligt.

 

Ulrika Knutson är frilansjournalist och tidigare ordförande för Publicistklubben.