Håller ortodoxins väv på att repas upp?

Efter 50 års förberedelser föll det pan-ortodoxa konciliet sönder i sista minuten. Många skyller på Moskva, men det är alltför förenklat, skriver fader Mark Drew i brittiska Catholic Herald.

I söndags firade de ortodoxa över hela världen pingst. I öst betraktar man denna fest som ett firande av den heliga Treenigheten, medan Annandag pingst ägnas åt den helige Ande själv. Ortodox teologi betonar att Treenighetens mysterium både är källan till och förebilden för kyrkans enhet. Det är Anden snarare än någon mänsklig institution eller auktoritet som skall samla de troende till en union. […]

Som i alla kyrkor är emellertid verkligheten sådan att den inte alltid lever upp till den teologiska visionen. Händelser under den senaste veckan och inför världen har ådagalagt en bild av splittring och käbbel som mera påminner om världslig politik än överläggningar mellan gudsmän.

Synoden på Kreta öppnade under förvirring och ömsesidiga beskyllningar och det såg nästan ut som om hela väven skulle repas upp. Att konciliet kallade sig ”Pan-ortodoxt” ifrågasattes och blev senare synbarligen meningslöst sedan fem av de 14 officiella eller ”kanoniska” jurisdiktionerna, en efter en, under dagarna före konciliets öppnande meddelade att de skulle utebli.

Det är svårt även för erfarna observatörer att skapa sig en klar bild. De första att dra sig ur var bulgarerna. Många misstänkte omedelbart att de fungerade som ombud för ryssarna och satte en boll i rullning som skulle göra det möjligt för de senare att hoppa av utan att bli beskyllda för att vara först. Som väntat motiverade ryssarna sitt icke-deltagande med att konciliet inte längre kunde anses vara pan-ortodoxt, då ju andra dragit sig ur och dess beslut inte kunde vara bindande för alla kyrkor. […]

Moskva är således den primärt misstänkte. Talesmän för den ekumeniske patriarken Bartholomaios I har haft svårt att dölja sin förbittring i sin övertygelse att ryssarna försökt undergräva konciliet. Men man måste akta sig för överförenkling. Binära åsiktsmotsättningar gör sällan rättvisa åt komplicerade konflikter, vare sig i världen som helhet eller i kyrkan. Och det här är inget undantag. […]

Man måste leta efter faktorer bortom rivaliteten mellan Moskva och Konstantinopel för att förstå varför konciliet inte skulle gå som smort. Opposition mot Konstantinopels försök att behålla sin prestige beror inte nödvändigtvis på pro-ryska känslor. Det är värt att komma ihåg att det i många ortodoxa länder råder historisk ovilja mot grekerna ända sedan den osmanska tiden då turkarna gav dem hellensk och språklig hegemoni över den kristna befolkningen. Minnena lever kvar i Bulgarien och Rumänien. I den arabiskspråkliga ortodoxin förblir det ett problem då det inhemska prästerskapet motsätter sig dominansen av grekiska och cypriotiska prelater som ”dimper ned som med fallskärm”. […]

Oro för att synoden kommer att bli alltför tillmötesgående mot moderna tendenser förekommer i alla grenar av ortodoxin, särskilt i kretsar dominerade av konvertiter, ofta skämtsamt benämnda ”hyperdoxa”, och är högljutt aktiva på Internet. Kyrkan i Grekland innehåller också en tongivande ultrakonservativ flygel som leds av munkarna på berget Athos, varför Konstantinopel inte ens villkorslöst kan förlita sig på dem som historiskt sett borde ge sitt stöd.

Konservativa kretsar oroade sig för att synoden skulle inleda en moderniseringsprocess över vilken man riskerade förlora kontrollen. Man har framhållit våra erfarenheter av Andra Vatikankonciliet och dess efterverkningar som ett varnande exempel. […]

Kardinal Kurt Koch, Vatikanens representant, hoppas sannolikt att så mycket som möjligt av Konstantinopels agenda skall räddas. Bartholomaios I är inte bara en bättre strategisk partner i och med att han är mera öppen för dialog, utan för att hans teologiska vision är rotad i de kyrkliga traditionerna under det första årtusendet och förhoppningarna om en framtida enhet beror i stor utsträckning på om man kan återupptäcka detta gemensamma arv.

Catholic Herald, 2016-06-23