Hiv-smittade barn på påvlig agenda

I västvärlden är idag antalet barn som smittas med hiv mycket litet, vilket innebär att incitamenten är minimala för läkemedelsutvecklare att finna mer barnvänliga antiretrovirala mediciner. I fattigare länder infekteras barn, däremot, men det är svårt att få avkastning på medicinförmedling i dessa områden.

Detta fick påven Franciskus att 2016 samla kyrkoledare, internationellt ansvariga för arbete med hälsa, samt ledare för en rad av de största läkemedelsföretagen i ett litet rum hos Påvliga vetenskapsakademin. Det var det första mötet av en lång serie möten som fortfarande hålls, och där ansvariga för läkemedelsutveckling och hälsofrämjande ställs till svars, får redogöra för vilka åtgärder som vidtas och, bildligt, får smäll på fingrarna för sådant som inte gjorts.

Sandra Thurman är strategichef för The Presidents Emergency Plan for AIDS Relief, USA:s officiella program för åtgärder mot aids. Hon liknar mötena med att ”bli kallad till rektorns kontor”. ”Alla måste dyka upp stå inför kardinal Turkson och fader Bob.” Fader Bob är monsignore Robert Vitillo, generalsekreterare för International Catholic Migration Commission. ”Någon står framför dig och ser på dig med auktoritet och säger ’Det här är det moraliska att göra, det här är det etiskt riktiga. Och ni, företag X och organisation Y, ni gör rätt när ni ser till att barn kan få behandling.”

En av Kyrkornas världsråds rådgivare i hiv-frågor, Stuart Kean, stödjer det katolska initiativet. ”Det är svårt att få upp barnen på agendan, för de är inte fysiskt närvarande och låter inte. Så någon annan måste tala för dem”, säger han. ”Till slut lyckas vi faktiskt samla alla de viktigaste aktörerna i samma rum.”

Robert Vitillo säger att det första målet för mötena var att få medicinering som fungerar för barn till såväl form som dos. Idag finns det, men de måste fortfarande kylas vilket är svårt i områden med varierande tillgång till elektricitet, och många smakar hemskt vilket gör att barn helt enkelt vägrar ta dem. Därför finns nu en utveckling av en form av granulat som kan blandas med exempelvis gröt. ”Vi behöver mer sådant”, säger Vitillo, som också konstaterar att det numera finns betydligt snabbare diagnosmetoder som tillgängliggjorts även i fattigare områden. Från att det kunnat ta nära två månader att få provsvar, går det nu på en och en halv timme, vilket gör att smittade kan få med sig mediciner samma dag som de sökt vård, istället för att behöva återvända flera gånger.

Mötena har inte bara inneburit kontakter mellan läkemedelstillverkare och organisationer som kan förmedla medicinsk hjälp, utan också inneburit incitament för kyrkan att arbeta hårdare för att upphäva stigmatiseringen kring hiv-smitta och därmed göra det lättare för människor att våga söka hjälp. Diskriminering av hiv-sjuka är minst lika dödlig som medicinbrist, men när kyrkliga ledare vågar tala om hiv minskar stigmat.

I november antogs en ”Rome Action Plan”, en handlingsplan med specifika delmål för företag och internationella organisationer. Planen ses över varje månad. Gottfried Otto Hirnschall på världshälsoorganisationen WHO säger ”vi bockar hela tiden av punkter och följer utvecklingen.”

”Styrkan med det här är att vi kan peka på löften och säga ’ni har gjort det här, men inte det här’. Nästa möte i Rom trycker vi lite hårdare. Vi låser in folk i det här fantastiskt vackra rummet och ställer dem till svars”, säger han. ”Det här handlar inte om att komma samman och ge vackra löften. Det handlar om ansvar. Det är den mekanism kyrkan har skapat.”

Red 2018-08-10

Källa Catholic News Service, Crux