Hur gammal är Svenska kyrkan?

PHILIP GEISTER

I Uppsala domkyrka finns en detalj som nog bara få besökare observerar. På två pelare i ett sidokapell finns två stentavlor med Svenska kyrkans samtliga ärkebiskopar och domprostar. Tavlorna ger inte något uppenbart intryck av att reformationen har ägt rum. Bara ett något större utrymme mellan namnet på den siste förreformatoriske ärkebiskopen respektive domprosten och den förste ämbetsinnehavaren efter reformationen ger en antydan om att något faktiskt har inträffat. Har stenhuggaren kanske bara av misstag hoppat över en rad?

Dick Harrissons tankar (på Svenska Dagbladets historieblogg) kring svenska ärkebiskopar rör sig i samma linje som det knappt skönjbara radavståndet mellan stentavlorna i Uppsala domkyrka. Egentligen är det samma kyrka som kom med den helige Ansgar till Sverige, som frambringade den heliga Birgitta och som nu valde Antje Jackelén till ny ärkebiskop. Det som hände under reformationen var teologiska finjusteringar, change of management, ja, ett politiskt byte av radavstånd utan större konsekvenser för kyrkans kontinuitet.

Bortsett från en historisk bedömning av det som hände med kyrkan i Sverige genom att den började gå statsmaktens ärenden, klipptes av från sitt världskyrkliga sammanhang och omvandlades till en moralisk anstalt i statens tjänst, kan man undra hur man från ett teologiskt perspektiv ska förhålla sig till Harrisons syn. Är inte hela poängen med reformationen att den vill åstadkomma grundläggande förändringar? Är inte själva målet att bryta en (förment ond) kontinuitet genom att ersätta den med något bättre? Hur är det då möjligt att Harrisson och företrädare för Svenska kyrkan (till exempel Anna Karin Hammar i en intervju med SvD) så stolt hänvisar till svenska kyrkans tusenåriga historia? Är inte hela ”affärsidén” med Svenska kyrkan att avgränsa sig från den kyrka som man ville befria sig ifrån genom reformationen?

Det skämtas att Österrikes två viktigaste kulturella prestationer är att landet lyckades med att få världen att tro att Beethoven var österrikare och Hitler tysk. I samma linje kan man känna en viss beundran för Svenska kyrkans kulturella prestation att den förmår folk att tro att reformationens kyrka har funnits sedan den helige Ansgar.

Om det verkligen gagnar Svenska kyrkan själv att förlägga tidpunkten för sin födelse till 800-talet kan man undra. Det måste vara riskabelt att definiera sig själv utifrån det som man minst av allt ville vara. Man löper risken att uppfattas som en fyrtiotalist som kör Mercedes eller som en vegan som tycker att fläsk är bäst. Och hur är det med dem i Svenska kyrkan som trots alla katoliserande tendenser älskar sin reformation? Är det inte en större tröst att få veta att den nya ärkebiskopen helt tillhör den kyrka som började sin ärorika tradition med reformationen från 1517 och står över alla misstankar att vara en krypto-katolik?

Men det är kanske just den nya ärkebiskopen med sina djupa rötter i reformationens hemland som kan skapa klarhet i denna fråga: genom att inte bara öka radavståndet utan genom att dra ett tydligt streck. Det är väl så sanna reformatorer gör.

Philip Geister 2013-10-18

http://blog.svd.se/historia/2013/10/17/nar-fick-vi-arkebiskopar-i-sverige/

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/valet-kan-bli-borjan-pa-splittring-av-kyrkan_8618592.svd