I en liberal demokrati är inte alla liberaler

av THOMAS IDERGARD
I Storbritannien pågår en ny debatt om förutsättningarna för assimilation in i det brittiska samhället. Ordet som används är ”integration” men precis som i debatten i Sverige om ”svenska värderingar” avses ju anpassning till något existerande som anses ha ett särskilt värde. Just före jul presenterade regeringens särskilda utredare, Dame Louise Casey, en rapport som sammanställt en mängd indikatorer på kulturell och social segregation, som till exempel att det finns invandrargrupper där mellan 20 och 40 procent inte kan tala någon engelska eller att det finns områden i landet där inofficiella sharia-domstolar uppmuntrar till, och skyddar, handlingar som går rakt emot brittisk lag.

De flesta röster tycks vara överens om att Caseys rapport effektivt belyser att det är med värderingar som med ekonomiska förhållanden: alltför stora skillnader mellan grupper skapar utmaningar för sammanhållningen i ett samhälle. Under olika regeringar tycks politiken alltför länge ha bortsett från det.

Mer kontroversiellt är hennes förslag till lösning; att alla som söker och får offentliga tjänster och uppdrag ska åläggas att svära en ”trohetsed till brittiska värderingar”, liksom hennes preciseringar om vad hon menar med det. Hon har i intervjuer och parlamentsutfrågningar svepande hävdat att muslimska män som gifter sig med utländska kvinnor undergräver det ”brittiska” värdet om jämställdhet, och att katolska och andra kristna skolor som förmedlar en traditionellt kristen syn på äktenskap och familj uttrycker ”homofobi” och går emot det ”brittiska” värdet om tolerans (se till exempel här och här).

Delar av Caseys resonemang blir därmed ett exempel på hur svårt en del liberala politiker i vår tid har att skilja mellan det liberala, demokratiska och pluralistiska samhällets nödvändiga spelregler, å ena sidan, och vad människor de facto uttrycker inom ramen för dessa spelregler, å den andra.

Människans grundläggande värdighet som person, fastslagen i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, innebär att var och en har friheten att söka sanningen och leva efter det man funnit vara sant, oavsett om det objektivt är det eller inte. Det finns bara två begränsningar: man måste respektera andra människors rätt att göra detsamma och man kan inte automatiskt kräva att alla andra ska hålla det för sant som man själv håller för sant. Bara med den utgångspunkten går det få en fredlig samlevnad i ett pluralistiskt samhälle. Inte för att ospecificerad pluralism i sig skulle ha ett överordnat värde – men för att pluralism blir en följd av vars och ens rätt att söka sanningen och således leva sin värdighet som person.

Dessa värden i form av spelregler för en liberal, demokratisk ordning är varken brittiska eller svenska, snarare en gemensam europeisk syntes av en judisk-kristen människosyn med hellenistisk filosofi och delar av upplysningstänkande (däremot kan vissa specifika sätt på vilka de konkretiseras vara svenska, brittiska eller något annat, det vill säga mer förekommande i vissa kulturella kontexter än andra). Värdena uttrycks kanske allra tydligast i respekten för andras yttrande- och religionsfrihet, även när nyttjandet av dessa friheter av något skäl skulle provocera mig; ja, faktiskt även när en sådan provokation också objektivt kan anses osmaklig eller oansvarig. Jag kan på goda grunder ogilla sättet andra använder sina friheter på och jag är fri att påpeka det. Men jag måste alltid ytterst respektera deras rätt att fredligt använda dem och alltså på så sätt försöka få distans till mina egna argument och vädjanden.

People_at_speakers_cornerÅtlydnaden av dessa spelregler är därmed ett grundvillkor för att kunna vara en del av våra västerländska samhällsgemenskaper. Det är däremot inte detsamma som att de åsikter och attityder som människor utvecklar och håller inom ramen för dessa spelregler, exempelvis i moraliska frågor, måste vara liberala i meningen att de måste anse att alla sätt att söka sanningen och därmed att leva är lika goda; eller hylla alla konkreta konsekvenser av andras fria sanningssökande. [Bilden: Speaker’s Corner, Hyde Park, London.]

Den liberala demokratin kräver att alla för det gemensamma goda ansluter sig till dess grundläggande spelregler. Däremot inte att alla är liberaler.

Thomas Idergard 2017-01-23