I väntan på uppståndelsen

BRENT H. OTTO, jesuitpater, USA
Vi är nu inne i andra påskveckan, men många av oss väntar fortfarande på att få uppleva glädjen att få fira Kristi uppståndelse. Det är den viktigaste hörnstenen i vår tro, men ändå kan vi fråga oss: var finns det nya livet, hoppet och segern över döden, Guds allmakt, mitt i en global pandemi?

Hur skall vi här på hemmaplan få bukt med social isolering, fruktan för virus, för att kanske förlora jobbet och för att drabbas ekonomiskt? Eller den känslomässiga påfrestningen att inte kunna slippa tvånget att enbart umgås i familjen, medan vi saknar möjligheten att kunna träffa vänner och släktingar utanför hemmet?

Världen har vänts upp och ned.

Lägg sedan till coronaviruset den skenbara smitta som verkar ha infekterat politiken i många länder: ledare som uppenbart ljuger, skjuter ifrån sig ansvar, gör minoriteter till syndabockar och gör en konstform av att svärta ned andra. Til syvende og sidst är deras gärningar genomsyrade av egennytta och förakt och länder sällan till något gott för det folk de som utger sig för att tjäna.

Här sitter jag dagligen och åser, som i en skräckfilm, en hämndlysten ledare som skyr den medicinska vetenskapen, går till angrepp på expertisen, beskyller sina underlydande för allt och alla tillkortakommanden, och motsäger nattetid den egna regeringens politik i twittersfären. Under tiden har räknandet av de avlidna i covid-19-viruset visat att vårt land överskridit alla andra länder i statistiken och det har gått så långt att vi nu har mobila bårhus och massgravar.

Allt detta kanske gör att vi upplever oss ha kört fast i en dy av förstämning och död, långt borta från den uppståndelse som vi vet är verklig, men för tillfället inte kan urskilja. Så kände jag det på tisdagen efter påsk när jag satt och bad i ett sinnestillstånd mellan rättmätig vrede och ängslig förtvivlan.

Men, och det skall erkännas, denna upp-och-nedvända värld kanske inte skiljer sig så värst mycket från den upp-och-nedvända världen på Jesu tid.

När allt kommer omkring, om allt hade fungerat perfekt, är det tveksamt om en nyckfull folkmassa i ena minuten skulle svinga palmer och välkomna helbrägdagöraren och predikant, för att sedan i nästa minut vråla ”Korsfäst honom!”. I en värld styrd i enlighet med Guds vision skulle en ledare som genomskådade de falska anklagelserna mot en oskyldig man aldrig ha gått med på orättvisan att avrätta honom.

I dagens bibelläsning (Apg 2:36–41) talar Petrus till en folkmassa i Jerusalem. Han förklarar vem Jesus var – att han var Messias, den om vilken profeterna hade talat och som de alla i generationer hade bett om och hoppats på. Ändå hade de krävt att han skulle avrättas och nu var han död.

När folket verkligen lyssnade och hörde Petri förklaring, ”klingade den sann” i deras öron. Petri budskap gjorde med dem vad sanningen alltid borde göra med oss: ”orden träffade dem i hjärtat”. Sanningen går till vårt hjärta, till mittpunkten, den för oss hem.

Även när sanningen är smärtsam, vilket den var för den folkmassan, som medgav att de hade felat – men tragiskt nog – kanske inte desto mindre ingav dem något slags lättnad. Ni kanske i era liv känt samma sak som jag efter en kärv tillrättavisning, eller insett att ni haft fel och därmed kanske sårat någon. Det kan vara en dyster stund på grund av känslan av skuld och ånger, men på samma gång befriande, för när man ser saker klart kan man be om ursäkt, göra saker på ett annat sätt, göra en nystart.

Att höra ”sanningens klang” är i sig en gåva eller en nåd. Folkmassan hade den dagen tur i så måtto att deras öron var öppna nog att erkänna sanningen i Petri ord. Det kan dock ta tid. Vi kan bland annat be för våra ledare – och för oss själva – att undfå nåden att höra och svara upp mot sanningen som folket gjorde just då.

Det är inte lätt att vänta och att vara tålmodig, särskilt när lidande eller lögner tycks dominera världen omkring oss. På sätt och vis har det varit min ”klagan” till Gud på senare tid: ”varför måste vi stå ut med lidandet i vår värld och att så många människor gör vad som är fel? Varför känner jag mig, trots att det är påsk, överväldigad av min medvetenhet om döden snarare än av livet? Ditt ljus, o God, verkar just nu vara matt!”

Men när jag under bön gått igenom några av Jesu framträdanden efter uppståndelsen under dessa dagar har min klagan till synes fått ett svar i form av en mild insikt: nästan varje gång som den uppståndne Jesus visade sig för lärjungarna var de överväldigade av mörker, sorg eller fruktan. Han kom, talade, lärde och lämnade dem häpna och förändrade. När Maria Magdalena grät utanför graven, uppenbarade sig Jesus, talade till henne och när han uttalade hennes namn, kände hon igen honom, blev upprymd och sprang iväg för att berätta om det för de andra (Joh 20:11–18).

De båda lärjungarna på väg mot Emmaus var sorgsna och osäkra, rädda för framtiden, var stadda på flykt från Jerusalem. Då Jesus närmade sig dem, gick med dem och kastade nytt ljus över deras upplevelser genom sina ord, kände de som om ”deras hjärtan brann i dem”, kände igen honom för vem han var då de bröt brödet tillsammans och rusade iväg för att dela med sig av nyheten (Luk 24:13–35). Två gånger uppenbarade sig Jesus för dem när de satt bakom stängda dörrar i skräck, uppmuntrade dem och riktade deras uppmärksamhet mot vad som låg framför dem, inte det som låg bakom dem (Joh 20:19–29). Det verkar nästan som om mörker, sorg och fruktan inte är ett hinder för den uppståndne Jesus att visa sig, utan i själva verket det perfekta sammanhanget.

När kommer vi att få uppleva påskens glädje? Hur kommer uppståndelsens sanning att uppenbaras i vår värld?

Liksom för apostlarna, när vi stillar oss en smula, ger uttryck för vår sorg, låter tårarna flöda, men gör det tillsammans med andra (de två Maria vid Jesu grav, de två lärjungarna på vägen eller i det låsta rummet) kommer Jesus att nalkas, tala till oss, visa sig, sätta våra hjärtan i brand, ge oss hopp och uppdraget att låta hans kärlek förvandla världen.

Fastän vi må vara fysiskt isolerade för att hindra coronaviruset från att spridas, låt det inte bli en social eller andlig isolering. Låt oss inte gömma oss för varandra, för Gud eller för våra obehagliga känslor. Låt oss i stället gråta med varandra, be med varandra, tala med varandra och göra det i Jesu namn. Ty han har lovat att när vi är tillsammans just under dessa omständigheter kommer han att vara med oss (Matt 18:20). Och detta är den sanning ”som går till hjärtat” och kommer att göra skillnad i världen.

Brent H. Otto 2020-04-24

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Brent H Otto S.J. är en amerikansk jesuit, som håller på att fullborda sin fil.dr. om den moderna Indiens historia vid Berkeleyuniversitetet i Kalifornien. Hans forskning är koncentrerad till kolonisation, kristendomen och bildandet av en multikulturell gemenskap. Förutom att studera och undervisa i historia har specialiserat sig på ignatiansk spiritualitet, reträtter, andlig vägledning och liturgi.