av ANDERS PILTZ Att de kristna firar söndagen och inte sabbaten är ingen självklarhet. Urkyrkan gjorde bådadera, men efterhand tog söndagen över. Om sabbaten firar skapelsen, så firar söndagen den nya skapelsen i Kristus. Kyrkofäderna talade om den första dagen, som också är den åttonde dagen: söndagen knyter samman begynnelsen och änden. Söndagshelgden blev offentligrättslig genom beslut av kejsar Konstantin 321. Allt slavarbete samt domstolsförhandlingar förbjöds, och soldaterna fick permission för att besöka kyrkan. Vid germanernas kristnande började man tillämpa tredje Guds bud, om att helga vilodagen, på söndagen. Sedan dess är söndagen röd dag i kalendern.
Alltsedan apostlarna firar kyrkan Kristi uppståndelse var åttonde dag, på söndagen. En katolik idag är enligt kanoniska lagen (canon 1246, § 1) förpliktad att varje sön- och påbjuden helgdag delta i eukaristin, firad av en präst som företräder sin biskop som celebrant. Den så kallade söndagsplikten innebär också att man avhåller sig från arbete och sysslor som förhindrar deltagandet i mässan eller överhuvud försvårar den avkoppling som människan behöver till kropp och själ. Söndagen ska vara en arbetsfri och glad dag – om man nu kan lagstifta om glädje.
Denna förpliktelse är något mer och något annat än en juridisk regel som måste iakttas för att undvika böter (i detta fall synd och dåligt samvete). Söndagsplikten värnar om det inre behov som en kristen måste vårda: att stå i förbindelse med sin Frälsare, som lidit döden och uppstått för sin Brud, den heliga Kyrkan och varje medlem av henne. Finns det ingen präst tillhands, eller om man har tungt vägande skäl att utebli från mässfirandet, rekommenderar kyrkan de troende att själva fira en ordets gudstjänst, med dagens bibeltexter, kyrkans allmänna förbön och tillfälle till personlig bön. Skulle mässbesök vara ogörligt en kortare eller längre tid, då rekommenderar kyrkan en katolik att praktisera den ”andliga kommunionen”, dvs. att i anden, mentalt eller muntligt, formulera sin längtan efter Jesus. En sådan längtan har då, enligt kyrkoläran, samma verkan som den sakramentala kommunionen, Kristi kropp i kyrkans mitt.
Den andliga kommunionen är mer grundläggande än att ”gå till kommunionen”. Den sakramentala kommunionen är inte minst ett uttryck för de troendes konkreta enhet kring påven och biskoparna. Detta är skälet till att katolska kyrkan inte ställer sig bakom allmän ”interkommunion”: kommunionsdeltagande förutsätter förpliktande samhörighet med den lokale biskopen och hans hjord, vilket i fornkyrkan sågs som en självklarhet. Kommunion (ordet betyder samhörighet) är att vara ett med den synliga kyrkan och förutsätter därför att man lever ”i tankens och hjärtats gemenskap kring vår påve (Franciskus) och vår biskop (Anders)”, som det står i den första eukaristiska bönen ”Om försoningen” i det romerska missalet. Har man inte förstått att kommunionen också är en kommunion med de andra lemmarna i Kristi kropp, då har man inte heller förstått kommunionen med Kristus, som har lidit, dött och uppstått för alla, inte bara för mig, men också för mig.
I Rom firade hela staden under fornkyrkans tid en enda eukaristi, såtillvida att man delvis kommunicerade med fermentum, brottstycken av Kristi kropp från påvens morgonmässa, förmedlade av diakoner till stadens kyrkor. Lekfolkets självklara kommunion upphörde på 300-talet, efter förföljelseperioderna, när till slut alla människor måste tillhöra kyrkan och man därför starkare började betona sakramentets helighet, ”de fruktans-värda mysterierna”.
Det har väckt en del uppseende att kyrkliga myndigheter i dessa corona-dagar har avlyst offentliga mässor av smittoskäl, det vill säga: avhänt katolikerna möjligheten att uppfylla mässplikten. Detta är dock inget unikt. Firandet av daglig eukaristi, som i den katolska gemenskapen pågått sedan Apostlagärningarnas tid (2:46, där det talas om ”brödsbrytelsen”, en term för eukaristin), har av naturliga skäl inte kunnat förekomma alltid och överallt. Pestperioder började härja på 500-talet och upphörde inte förrän i förra hälften av 1800-talet, med maximum under ”digerdöden”, den böldpest som skördade ca 75 miljoner människoliv vid mitten av 1300-talet. Man såg pesten, mot vilken inga medicinska åtgärder fanns, som Guds straff över den syndiga mänskligheten, och självklart måste mässan då upphöra i drabbade områden, när ingen celebrant stod på benen eller hade lust att frottera sig med hostande församlingsbor.
Den helige ärkebiskopen Carlo Borromeo, som vid Milanos hungersnöd och pest på 1570-talet organiserade matförsörjning för över sextio tusen personer, firade mässan i de olika kvarteren i staden så att man kunde se honom på avstånd från så många vinklar som möjligt. Ingen krävde kommunionutdelning. Sedan fjärde Laterankonciliet 1215 nöjde man sig med kommunion en gång om året, på påskdagen, vilket sågs som det normala för en god katolik, samt inför döden. Prästerna mottog ju dagligen den heliga kommunionen på allas vägnar, och den som ville kunde förena sig med dem andligen. I kyrkan praktiserade man ögonkommunion, ögonkontakt med hostian som lyftes av prästen i konsekrationsögonblicket. Sanctus-klockan påminde om när man skulle lyfta blicken från sina privata böner.
Möjlighet till daglig kommunion infördes på nytt av den helige påven Pius X i hans kommunionsdekret 1905. Pius stadgade att en katolik som inte var medveten om någon dödssynd och hade den rätta intentionen (inte att göra ett fromt intryck) kunde gå till kommunionen dagligen, om vederbörande gått till första kommunionen (från 7 års ålder) och kunde skilja på Kristi kropp och vanligt bröd.
Det har alltid funnits legitima skäl att inte uppfylla mässplikten. En moralteologisk lärobok från 1922 (Genicot) säger att sjuka och konvalescenter, herdar, väktare och barn, hustrur, tjänare och arbetare är ursäktade från mässan om kyrkbesök skulle irritera deras makar eller arbetsgivare. Den som bor mer än en mil från kyrkan är ursäktad, en gravid flicka före lysningen, och den som annars går miste om en stor affär. Man får i våra dagar utgå från att smittorisken, inte bara den passiva utan den aktiva, motiverar att kyrkans ledare ställer in offentliga gudstjänster.
Naturligtvis kan inte tv eller YouTube ersätta sakramenten – under normala omständigheter. Men när mässbesök ”i köttet” är omöjligt kan även en datorskärm bli en ikon, dvs. förmedlare av gudomlig närvaro, enligt kyrkans lära om den heliga bilden, formulerad av andra kyrkomötet i Nicaea 787 efter den bysantinska bildstriden och anammad av det tridentinska konciliet (se Katolska kyrkans katekes, paragraf 1161). Vi tillber inte bilden, utan Den som bilden representerar.
I en insändare i stiftets tidning Hemmet och helgedomen kring 1940 vädjar en katolik i Lappland om en färsk kvist från palmsöndagens procession, i stället för en gammal och vissen. Kvisten blev det ”sakramentala” uttrycket för hans samhörighet, hans andliga kommunion, med den heliga Kyrkan, oändligt många mil från Sankta Eugenia församling i Stockholm.
Anders Piltz 2020-04-16