Jag utbildar och du pådyvlar

av PHILIP GEISTER
Häromdagen fick jag, som tyskfödd, lära mig ett nytt ord: pådyvla. Jag fick slå upp det och lärde mig då att verbet ”pådyvla” är ett starkt ord som betyder ”att lura någon att ta emot eller stå för något”, vilket kan jämföras med ”att pracka på”, det vill säga att lura någon att köpa något.

När jag var ung brukade vi i min hemförsamlings trosundervisning ibland leka en lek som kallades ”oregelbunden konjugation”. Syftet med leken var att synliggöra hur vi mäter med olika mått. Våra egna handlingar fick minst godkänt, medan andras ställdes i dålig dager, trots att handlingarna objektivt sett i själva verket var likvärdiga. Ett exempel: ”Jag är sparsam. Du är snål.” Eller: ”Jag säger bara sanningen. Du är oförskämd.”

En oregelbunden konjugation som just nu förekommer ofta i medierna går så här: ”Jag utbildar och förmedlar kunskap. Du pådyvlar irrationella värderingar (det vill säga religion).” Poängen med barndomsleken var att visa att precis samma handlingar mäts med olika mått. Om man tar ett steg tillbaka – och det är ju poängen med en lek – kan man skratta åt hur vi använder språket för att försvara vårt eget handlande genom att diskreditera de andra, som i grunden gör och vill samma sak.

Att uppfostra barn, att lära dem fakta, men också att hjälpa dem att bli vuxna och ansvarstagande människor är en utmaning för alla föräldrar, både för religiösa och för icke-troende. För de flesta föräldrar ingår självklart också ett förmedlande av livserfarenhet, det vill säga både personligt och kollektivt förvärvad kunskap och visdom, i detta uppdrag.

Men av någon anledning anser bland annat LO, den tidigare inrikesministern Anders Ygeman och flera socialdemokratiska debattörer att det, när utbildning sker i religiösa sammanhang, plötsligt uppstår en magisk gräns mellan utbildning och pådyvlande. Att lära sina barn att behandla andra barn med respekt är ”utbildning”. Att göra detta i kontext av det kulturövergripande värdesammanhang som kallas kristendom, islam eller judendom stämplas som ”pådyvlande”. Varför?

Avgör: undervisning eller pådyvlande?

Skulle man vara ärlig, ta ett steg tillbaka och få litet distans till olika ideologiska utgångspunkter, skulle man kanske till och med kunna enas om att varje form av uppfostran, kunskapsförmedling och utbildning innebär att man ger vidare en komplex blandning av (objektiva) fakta, (dåliga) fördomar och (goda) värderingar. Det är sant för både vetenskap och religion eftersom båda är en blandning av det som tidigare generationer bara tog för givet och det som har ett bestående värde.

Vi kan i dag lika mycket skaka på huvudet över saker som vetenskapsmän höll för sant på 1700-talet som vi småler över religiösa föreställningar från samma epok. Samtidigt förblir vi fångna i vår egen tids värderingar och föreställningar. På alla håll kämpar man för att lära sig, att utveckla det egna värdesystemet och att förhålla sig till tidsspecifika utmaningar. Den processen borde betraktas med respekt och uppskattning, särskilt när den sker hos dem som tycker annorlunda än en själv, som kämpar med andra utmaningar än de egna.

Att röra sig inom en vetenskaplig gemenskap av kollektiv utveckling och lärande är något vackert och imponerande. På samma sätt bör det väcka djup respekt att se hur religiösa traditioner både tillför vårt samhälle kollektiva erfarenheter och låter sig utmanas av det.

Socialdemokraternas historiska förtjänster beror till stor del på att de konjugerade regelbundet, det vill säga att de kämpade för att människor bör behandlas lika. Konjugationen bör följaktligen vara: ”Jag vill utbilda ansvarsfulla medborgare. Du vill utbilda ansvarsfulla medborgare.” S och LO borde plocka fram sina gamla grammatikböcker.

Philip Geister 2018-04-11

LO:s uttalande ”Det är ingen rättighet att pådyvla våra barn föräldrarnas trosuppfattning. Vi ska inte ha religiösa friskolor.”, återgett i tidningen Dagen via länken här

Tidningen Dagens utfrågning av Anders Ygeman, 38 minuter in i inslaget, se länken här

Några andra exempel finns nedan:

Mårten Schultz artikel ”Ja, föräldrar får pådyvla barn sin religion” i Svenska Dagbladet, via länken här

Ann-Helén Andersson, fil. dr i litteraturvetenskap i Svt, via länken här

Ann-Helén Andersson, ETC, ”Inget barn ska bli påtvingad en religion”, via länken här