Josef Stalin och Maria Judina

av PER-ARNE BODIN, gästskribent
Den engelsk-franska filmen ”The Death of Stalin”, regisserad av Armando Iannucci, har med stor framgång visats på svenska biografer. Den är en burlesk och delvis absurd skildring av Stalins död och begravning och den därefter följande maktkampen mellan Berija, Malenkov, Mikojan, Molotov och Chrusjtjov. Kvintetten är i filmen karikatyrer men befinner sig nog inte så långt från verkligheten. Det är ett helvete som skildras, där makten löper amok med befolkningen och med sig själv.

Flera månaders historisk verklighet kring Stalins död exakt för 65 år sedan 5 mars 1953 liksom mytbildningen kring händelsen och diverse anekdoter om den sovjetiske ledaren kokas ner till några få dagar i filmen. Mycket i ”The Death of Stalin” är uppbyggt på idén: vi arresterar alla andra och varandra, och framstår både som fars och som historisk grym realitet. Bland de skildrade gestalterna finns Stalins dotter Svetlana, som framstår som en virrpanna och sonen Vasilij, som är alkoholist och helt oberäknelig. Chrusjtjov har det inte så lätt som ansvarig för begravningskommittén. Alla är fullständigt hänsynslösa, ett människoliv betyder ingenting för dem, om det inte är deras eget. Det finns dock en verklig hjältinna i filmen: Maria Judina.

Filmens hjältinna

På bioaffischerna står hon i mitten bland gubbarna och många som ser filmen kanske i förstone tar henne för Svetlana. Recensionerna i svenska tidningar nämner henne inte, trots att hon har en nyckelroll i filmen.

Den verkliga Maria Judina var en av de få som i Stalins Sovjetunionen kunde behålla sin värdighet och leva sitt liv trots hotelser, trots den akuta risken att hamna i läger och gå under i GULAG. Hon föddes 1899 i staden Nevel i västra Ryssland och dog i Moskva 1970. Som trettonåring började hon på Konservatoriet i Petersburg och utbildade sig till pianist. Judina kom ifrån en judisk familj men konverterade till den ortodoxa tron 1919, alltså strax efter revolutionen, då en sådan handling var som mest inopportun. Judina sjöng i kyrkokör och berättar i ett brev om alla unga präster som hon sett vigas till sitt ämbete för att sedan försvinna i Stalins läger.

Maria Judina.

I berättelsen om den sovjetiska kulturen framstår Judina som en kombination av välkänd pianist och ortodoxt helgon. Hon gick i kyrkan när detta redan var farligt, hon hade sitt halskors på sig helt synligt och hon gjorde korstecknet innan hon började sina konserter, en gest som var provocerande på alla sätt, särskilt när den utfördes på scenen inför publik.

Hon såg musiken som hon spelade som ikoner, ja till och med noterna framträdde för henne som heliga bilder. En av hennes elever har sagt att Judina inte intresserade sig för pianospelet som teknik utan att det hos henne fanns en direktkoppling mellan musiken och hennes framförande. Michail Bachtin menade att Judina inte kunde kallas professionell pianist, hennes ambition var att omfatta alla konstarter.

Judina var excentrisk och klädde sig illa. På fotografierna som finns bevarade från hennes vardagsliv framträder snarast en bag-lady, som levde med sina katter. Hon hade under långa tider en hög lön som professor men gav bort nästan allt. Hon gifte sig aldrig och man har ibland jämfört henne med de ryska heliga dårarna.

Bachtin skriver i sina minnen om hennes vågade och dumdristiga uppträdande: ”Hon kunde bestiga bålet. Hon drömde hela livet om bålet, i betydelsen att lida, att bli bränd. Och hon skulle inte ändra en min på bålet. En stor människas nycker och en dumboms nycker, det är helt olika saker.” Hon hamnade aldrig i läger men avskedades flera gånger, och var under långa tider förbjuden att konsertera.

Mozart, Bach och Stravinskij var tre av hennes favoritkompositörer. Hon lanserade den musikaliska modernismen med namn som Stravinskij och Hindemith i ett land där den föreskrivna kulturen, den socialistiska realismen, stod främmande och fientlig inför all modernism.

Judinas kulturella vänkretsar

Judina var nära vän inte bara med Michail Bachtin utan hon umgicks med religions­filosofen Pavel Florenskij, med Anna Achmatova och Boris Pasternak och med kompositören Dmitrij Sjostakovitj. Judina ordnade pianoaftnar dit alla hennes vänner kom. Bland dessa fanns den ryska musikens nuvarande främsta gestalt: Sofia Gubajdulina, som hon också övertygade om att konvertera till den ortodoxa kristendomen. Att läsa Judinas brevväxling innebär en repetition av det ryska 1900-talets kulturhistoria. Breven är fulla med vardagligheter och bekymmer om sin nästa, av korta böner och av hennes nästan aforistiska synpunkter på musik och litteratur. Pasternaks första uppläsning ur romanen Doktor Zjivago skedde hemma hos Judina. Hon skriver till honom att enbart dikten ”Julstjärnan” i sista delen skulle rendera honom odödlighet på jorden och i himlen.

Judina var centrum i en alternativ kulturens republik som nästan i allt var den officiella kulturens motsats. Det är personerna i denna republik vars verk och minne har överlevt medan den officiella kulturens företrädare är bortglömda. Den alternativa kulturen var inte underjordisk eller organiserad och den tvingades till ständiga förhandlingar med sovjetbyråkraterna, men den hade styrkan i konstnärligheten och hjältemodet.

Många har i dag publicerat sina minnen av Judina. Hon var en sanningssägare, ofta ganska påstridig, kanske till och med argsint. När hon spelade satt hon ihopkrupen mot alla regler för pianister, i en stor svart klänning som såg ut som en nunnedräkt. Många talar om det särskilt starka och distinkta anslaget i hennes pianospel.

Bland mer eller mindre apokryfiska citat som sprids märks: ”Jag hatar två saker, brödsmulor på bordet efter maten och sovjetmakten.” Judina är en historisk gestalt som drar till sig anekdoter vars sanningshalt kan vara oklar. Hon var egentligen ingen dissident, hon var något annat, sig själv.

Mozartkonsert inför Stalin

En sen kväll någon gång på 1940-talet spelade Judina i Mozarts tjugotredje pianokonsert på den sovjetiska radion. En av dem som lyssnade på konserten var Stalin, som ringde upp sändningsledningen och bad att få skivan sig tillsänd nästa dag. Nu fanns det ingen inspelning, det var direktsändning, men ingen vågade erkänna det för Sovjetledaren. Orkestern fick kallas tillbaka och spela konserten en gång till mitt i natten. En inspelning gjordes och ett exemplar pressades av skivan som sändes till Stalin dagen därpå. Stalin skickade 20 000 rubel till Judina som i sitt tackbrev skrev till Stalin att hon lovade att be för hans många synder mot sitt hemland och sina landsmän och att hon ämnade skänka arvodet till sin församlingskyrka. Konserten låg på skivtallriken när Stalin hittades döende.

Josef Stalin, 1945.

Den som berättat denna historia är Sjostakovitj i sina memoarer, nedskrivna av Solomon Volkov. Problemet är att det finns tveksamheter om memoarernas äkthet, den kan vara ett påhitt av Volkov eller av Sjostakovij själv. Bevarad finns en skivinspelning av tjugotredje pianokonserten med just Judina. Många spekulerar om att den är pressad från den nattens inspelning, och man har försökt att tolka egenheterna i uppförandet utifrån denna berättelse. Ett mycket speciellt exempel på förhållandet mellan makten och musiken.

Mozarts pianokonsert finns som bakgrundsmusik i filmen som börjar med den nattliga konserten, en scen som sedan utvecklas enligt farsens lagar: Dirigenten snubblar och förlorar medvetandet, en ny dirigent inkallas och i brådskan hinner han inte byta om utan dirigerar i sin morgonrock. Filmens undertitel är ”Ett land i fruktan för en enda man”. Judina var inte rädd vare sig i filmen eller i verkligheten

Skådespelaren Olga Kurylenko som spelar Maria Judina i filmen.

I ”The Death of Stalin” äger konserten rum kvällen innan Stalin får sin hjärnblödning. Vad som då direkt föregått hans insjuknande är att han lyssnat på konserten och fått sin skiva. Judina i filmen har skickat med ett meddelande som är ännu skarpare än i Sjostakovitj memoarer och kallat honom tyrann. Stalin läser Judinas ord, skrattar till och faller ner medvetslös. Judina blir i filmen den som direkt eller indirekt orsakar diktatorns död. Pianisten är i allt ledargarnityrets motsats; hon är ung, kritisk, intelligent och kvinna. Hennes eleganta framtoning i filmen har ingenting med den verkliga Judina att göra, däremot blir motsatsen till ledarnas uppsyn ännu tydligare. De hejdlösa försöken att skämta gör avbrott när Judina uppträder. Hon kommer från en annan verklighet och tycks till och med komma från en annan film. 

Visningsförbud i Ryssland

Filmen har alltså inte kunnat visas i Ryssland, där den inte har fått visningstillstånd. Traditionen av censur och tillrättaläggande från sovjettiden fortsätter. Filmen har stämplats som extremistisk och en företrädare för kulturministeriet har menat att den drar hjältarna från andra världskriget ner i smutsen. Kanske den kan få visas efter firandet av sjuttiofemårsminnet av slaget vid Stalingrad. Förbudet ingår i en nygammal vändning i den ryska kulturen, en strävan att finna en enda riktig tolkning av det förflutna, där obehagliga sanningar förtigs eller förklaras icke-existerande.

Filmen är ett koncentrat av händelserna under 1953. Ingen tordes komma till Stalins undsättning innan det var för sent, eller kanske var det ingen som ville. Så hade det också varit när Katarina II fallit ner på golvet efter en hjärnblödning. Ingen vågade lyfta upp henne.

Judina har funnits och hon var en fantastisk gestalt i den sovjetiska kulturhistorien. Sovjetmyndigheterna ville helst tänka bort henne, men hon fanns med sin konst och sin person. Berija, Stalins handgångna man, förlorade snart sin makt och blev onämnbar. Prenumeranterna på den stora Sovjetencyklopedien fick en uppmaning med posten att riva ut sidorna med Berija och ersätta dem med en utökad artikel om Berings sund. I filmen utspelar sig en kamp mellan Berija och hans gelikar och Judina, ondskans kamp mot godheten, där godheten i alla fall får en delseger.

Vad som förvånar är att Judina suddas ut eller glöms bort i recensionerna av filmen, bara gubbarna finns med. Trots allt försökte filmskaparna att föra fram en hjältinna, den enda som vågar trotsa Stalin i filmen. Rollen är kanske inte så väl utformad eller spelad, filmen är kanske inget mästerverk, men ändå.

Berättelsen om Stalin och Judina är kanske inte sann. Många andra händelser skedde på något annat sätt i filmen, och så ska det vara i en spelfilm. Den som dock framstår som en hjältinna både i filmen och i den sovjetiska verkligheten är Maria Judina. Hon är fascinerande som biografisk person och moraliskt föredöme och om möjligt ännu mer fascinerande som myt.

Per-Arne Bodin 2018-03-04