Kamerun – kan kyrkan medla?

av MAGDALENA DAHLBORG

Bland alla världens konflikter är det några som når svenska nyhetssidor, andra går under radarn. En av de som inte märks i Sverige är den eskalerande konflikten i Kamerun, där motsättningar mellan den större franskspråkiga befolkningen och den engelsktalande minoriteten i sydväst har ökat kraftigt de senaste åren. Enligt International Crisis Group, en organisation finansierad bland annat av de nordiska ländernas utrikesdepartement, är den katolska kyrkan en av få (kanske den enda) möjliga medlare i landet. Omkring en tredjedel av landets invånare är katoliker och biskoparna skulle kunna såväl lugna ner situationen som skapa förutsättningar för förhandlingar. Det kräver dock att den nationella biskopskonferensen är enig om neutralitet.

Utvecklingen 2018

I mitten av maj 2018 skrev Kameruns biskopar ett gemensamt nödrop, efter det att armén våldsamt försökt slå ner upproret bland den engelskspråkiga befolkningen. Stridigheterna mellan regeringsstyrkorna och motståndsmilisen har intensifierats den senaste tiden. Ingen av de två sidorna tycks vara villig att ge efter. Vittnen talar om grundlösa arresteringar, tortyr av misstänkta separatister, kidnappningar och våld mot barn.

Den katolska hjälporganisationen Caritas är i nuläget den enda hjälporganisationen på plats, och organisationen lider brist på resurser. 160 000 människor är internflyktingar och ytterligare 26 000 har tagit sig över gränsen till Nigeria (registrerade av Caritas, men FN menar att det snarare rör sig om 40 000) på flykt från våldet.

I början av maj utsattes biskopskonferensens ordförande, ärkebiskop Samuel Kleda, för ett attentat efter att ha kritiserat presidenten Paul Biya och uppmanat honom att inte ställa upp för omval hösten 2018. Biya har varit vid makten sedan 1982.

Eftersom konflikten just nu tycks förvärras och objektiv nyhetsrapportering från konfliktområdet är en bristvara, är det svårt att i Signums pappersutgåva ge absolut senaste nytt. Däremot kan lite bakgrund ges, för en bättre förståelse av utvecklingen och den roll kyrkan kan spela.

Politisk bakgrund

Den nuvarande krisen kan sägas ha börjat i oktober 2016, när jurister och lärare i den engelskspråkiga delen av landet initierade strejker i syfte att nå en för sin del av landet mer rättvis lagstiftning. Men i själva verket var strejken en reaktion på ett gradvis ökande förtryck av den engelskspråkiga minoriteten i landet sedan årtionden.

Det franskspråkiga Kamerun blev självständigt från Frankrike 1960 under namnet Republiken Kamerun. Den region som i dag är en engelskspråkig del av Kamerun stod under brittiskt styre. 1961 tog man i en folkomröstning ställning till om man ville uppnå självständighet genom att ansluta sig till Republiken Kamerun eller uppnå självständighet genom att ansluta  sig till Federala Republiken Nigeria. Man gavs inte möjligheten att rösta för självständighet på egen hand. Det engelskspråkiga Nigeria har lidit av tilltagande konflikter sedan självständigheten 1961.

En majoritet röstade för att ansluta sig till den franskspråkiga Republiken Kamerun. Resultatet ledde till bildandet av Federala Republiken Kamerun, med en konstitution som gav ett tydligt skydd för den engelskspråkiga minoriteten och dess arv, med eget parlament med mera. Federationen upplöstes 1972 av den dåvarande presidenten Ahmadou Ahidjo, och Kamerun blev en förenad republik i stället för en federation. Därmed förlorade den engelskspråkiga minoriteten sin relativa autonomi och sitt särskilda skydd.

År 1982 tillträdde nuvarade presidenten Paul Biya och två år senare, 1984, återgav han landet namnet Republiken Kamerun, det namn som gällt före språkområdenas samgående. Samtidigt lät han från landets flagga ta bort den stjärna som representerat den engelskspråkiga regionen.

Hela tiden har det funnits ett motstånd mot utvecklingen, som har tagit sig olika politiska uttryck. 1990 inleddes en övergång till flerpartisystem, samtidigt som landets styre motarbetade denna övergång och vidtog åtgärder mot demokratiaktivister. Motsättningarna inom landet har förutom politiska och språkliga även etniska aspekter.

Den katolska kyrkans roll

Den katolska gemenskapen i Kamerun omfattar omkring en tredjedel av landets befolkning, och överbryggar de flesta geografiska, etniska och språkliga gränser. Den har en potential att vara en enande kraft, men också att i hög grad involveras i motsättningarna. Exempelvis var kyrkan i högs­ta grad splittrad under övergången till flerpartisystem under 1990-talet, med en ärkebiskop som var helt lojal mot regimen och en kardinal i fronten för demokratirörelsen. Internt har det protesterats när präster från vissa etniska grupper har placerats i andra gruppers områden, och såväl kyrkan som enskilda präster och biskopar har uttalat sig politiskt i kontroversiella frågor som exempelvis statens struktur och en utlyst generalstrejk. De senaste 30 åren har åtminstone ett trettiotal präster dött eller försvunnit under oklara omständigheter.

Den katolska biskopskonferensen i Kamerun (National Episcopal Conference of Cameroon, NECC) består av fyra franskspråkiga provinser och en engelskspråkig. I den nu pågående konflikten har, naturligt nog, de sex biskoparna från den engelsktalande delen av landet uttalat större oro för utvecklingen än de franskspråkiga och ger uttryck för den ilska engelskspråkiga katoliker (och andra medborgare) känner mot landets ledning.

Den mest splittrande frågan rör statens struktur, där man är oense om decentralisering, federalism eller rentav självstyre för den engelsktalande delen av landet. Den nationella biskopskonferensen förespråkar att den decentralisering som finns stadgad i landets konstitution sedan 1996 ska implementeras. Samtidigt har engelskspråkiga präster på eget bevåg ropat på självständighet för före detta brittiska Kamerun. En annan fråga som splittrat har rört stängda skolor under en generalstrejk som pågick under större delen av 2017. Samtidigt som kyrkan på nationell nivå, tillsammans med flera bis­kopar från de engelsktalande delarna av landet, menat att barnens utbildning går före allt annat, har enstaka biskopar förespråkat att undervisningen skulle fortsätta först när politiska fångar har släppts. När katolska skolor trotsade generalstrejken, på NECC:s uppmaning, brändes två skolor ner och en högskola vandaliserades svårt av milisrörelser.

Regeringen ställde i april 2017 flera biskopar från den engelsktalande delen av Kamerun inför rätta, tillsammans med moderatorn för presbyterianska kyrkan i Kamerun och generalsekreteraren för Kameruns baptistgemenskap, och anklagade dem för att hota landets enhet. Alla åtal har nu lagts ner, men det visar att regimen är mer än beredd att ställa präster inför rätta av politiska skäl.

… och medlarmöjligheterna

Trots sina inre stridigheter är den katolska kyrkan och den katolska biskopskonferensen den organisation i landet som anses ha störst möjlighet att medla, såsom kyrkan gjort också i Demokratiska republiken Kongo och i Centralafrikanska republiken. Det kräver att biskoparna enas om neutralitet utåt i centrala frågor, som den om statens struktur och styre, samtidigt som man bekräftar att den engelskspråkiga minoriteten i viss mån marginaliserats och att man avvisar kränkningar av mänskliga rättigheter.

Målet i första hand är att huvudantagonisterna genom medling talar med varandra, men i nuläget verkar detta mycket svårt att uppnå. I stället menar International Crisis Group och andra parter att kyrkan kan tala separat med parterna för att avgöra vilka frågor som är viktigast för parterna, de största svårigheterna och respektive parts gränser. Det finns tecken på att sådana samtal redan förs.

Kamerun går till val i höst. Boko Haram är aktiva i norr, östra gränsen påverkas av instabiliteten i Centralafrikanska republiken och samtidigt ökar alltså stridigheter i den engelskspråkiga regionen i väst. Den katolska kyrkan skulle i högsta grad kunna vara en lugnande faktor, men det kräver att biskoparna enas om åtminstone neutralitet utåt. Nödropet från mitten av maj kan vara ett tecken på att det är på väg att ske.

Magdalena Dahlborg är tidigare ekumenisk handläggare inom Stockholms katolska stift och red. sekr. för Signum, Uppsala.