Kan alla chaufförer och kokerskor i IS folkmord förlåtas?

av THOMAS IDERGARD
Ingen har väl undgått mediedebatten härom veckan om att svenska medborgare som varit verksamma i och understött Islamiska staten (IS) i folkmordet på främst kristna och yazidier i Syrien och Irak, nu vill komma hem. De vill ”få en ny chans”, njuta av det svenska folkets ”ödmjukhet” och allt vad det heter. Med anledning av det fick jag, som katolsk präst, frågan om Jesus tal om att ”vända andra kinden till” (Matt 5:39, Luk 6:29) säger något om hur Sverige bör agera här. Det korta svaret är nej, ingenting alls.

Jesus tal i sin bergs- eller slättpredikan (Matteus- respektive Lukasevangeliet) är inte ett kriminal- eller rättspolitiskt handlingsprogram, eller en plädering mot legitimt självförsvar. Uppmaningen att vända andra kinden, egentligen den högra, till, är rent bokstavligt en uppmaning att inte trappa upp en konflikt genom att besvara en förolämpning, ett slag på den vänstra, med våld.

Tillsammans med uppmaningen att älska, det vill säga att vilja det bästa för, sina fiender, utgör den också en retorisk tillspetsning av poängen i hela Jesus moraliska undervisning, hela hans utläggning av den judiska lagen, Torahn. Nämligen att han själv, som bär Guds fullständiga närvaro in i världens materia, genom sin Ande vill ta plats i materian för var och en av oss och bokstavligt förändra oss inifrån så att vår inre disposition, det vill säga fallenhet för att handla, helt vänds bort från det som ger aggressioner, hat och våld, till dess absoluta motsats. Och att han kan göra detta för och med oss på ett enda villkor: att vi släpper in honom, genom trons akt.

Nineveh, Irak, i ruiner, 2017.
Foto: Wikimedia Commons.

Applicerat på fallet med människor som rest till IS-ockuperade områden och begått eller understött folkmordet där kan man säga att deras agerande, och därmed personliga öde, skulle ha blivit ett annat om de verkligen hade följt den teologiska innebörden i Jesus hela undervisning. För att inte tala om ödet för alla deras offer.

Resonemanget om den andra kinden är däremot endast relevant där en person som är offer för en förolämpning kan välja ett försvar av sin egen värdighet som inte trappar upp konflikten. Sverige som land är i relation till de plötsligt hemlängtande ”IS-svenskarna” inte utsatt för en förolämpning och har således ingen kind att vända. Det är för övrigt också en avgörande skillnad mellan en förolämpning och medverkan till folkmord.

Det kristet teologiskt relevanta i fallen med dem som nu längtar hem till en civilisation präglad av idéer, rotade i bland annat kristendomen, som de velat bekämpa med våld, handlar snarare om förövares ansvar för att söka försoning genom att reservationslöst be om förlåtelse. Gud förlåter allt, säger Jesus, om vi i uppriktig ånger ber honom. Lämnar vi därhän tolkningen av undantaget, synd mot den helige Ande, förutsätter förlåtelsen först ett erkännande av den egna skulden; ansvaret för det som yttrandet, handlingen eller underlåtelsen har åstadkommit.

Raqqa, Syrien, i ruiner.
Foto: Wikipedia.

Även om man erkänner skuld, ber om förlåtelse och får den, så att det inträffade inte tillåts påverka relationen mellan de inblandade parterna, återstår en sak. Det som yttrandet, handlingen eller underlåtelsen har åsamkat är något som behöver gottgöras, vilket på teologispråk kallas för botgöring och inom juridiken för straff.

Jesus uppmanar oss att ge och ta emot förlåtelse så som Gud vill förlåta var och en av oss. Men vår förmåga att göra det fullt ut blir, återigen, en fråga om den djupgående förändring av vår inre person som vi genom tron tillåter samme Jesus att åstadkomma. Att som människa kunna förlåta avskyvärda brott – som genomförande av och stöd till folkmord – kräver en långtgående ontologisk förändring av den mänskliga naturen. Inte omöjlig, det visar helgonen. Men svår och därför sällsynt.

När jag lyssnar på vädjanden från ”IS-svenskar” i medier hör jag ingen ånger. Bara en subjektiv önskan om något annat än vad man subjektivt önskade för några år sedan. Och jag hör skarpa förnekelser av den egna kännedomen om att ett folkmord överhuvudtaget pågick. Precis som Göring, Ribbentrop och övriga Nazifurstar i Nürnbergrättegångarna 1946. Möjligen med den skillnaden att de flesta i den senare kategorin aktivt undvek att konfronteras fysiskt med koncentrationslägrens gaskamrar och brännugnar.

”IS-svenskarna” har levt mitt i en miljö av korsfästa barn längs gatorna, avhuggna huvuden på pålar, harem av sexslavar, i många fall barn, som ”soldater” har kunnat avropa och hämningslöst utnyttja vid behov, massbegravningar och massgravar. Där påstår de sig att som chaufförer och kokerskor – vilket någon påpekat märkligt nog tycks ha varit de vanligaste uppgifterna i IS-kalifatet – ha utfört sina tjänster med samma vardagliga inramning för livet som om de hade bott i Kalix eller Eslöv.

Det enda som kristen tro säger oss här är att dessa människor måste omvända sig, erkänna sin skuld, sin medhjälp till oerhörda brott mot mänskligheten. De får gärna komma med analyser om varför de handlat som de gjort, och vad som fått dem att inse sin enorma skuld genom aktivt deltagande eller medlöperi. Bokstavligt på sina knän måste de be Gud, offer, anhöriga och alla oss som deras handlingar indirekt varit en krigshandling emot, om förlåtelse. Och de måste vara beredda till ett liv präglat av gottgörelse och botgöring. Detta måste de göra för alla som dött och lidit av deras folkmord och medhjälp till det, och för sina egna själar om de bryr sig.

Där börjar och slutar det kristna, där börjar och slutar förlåtelsen och försoningen. Sekulära politiska och juridiska resonemang kan föras om huruvida de ska få komma hem eller inte. Men ingenting av det kristna i alla fall, ingen tillvänd kind, ingen uppmaning till försoning, säger något enda om att de måste få det.

Thomas Idergard 2019-03-07

Artiklar i ämnet i Aftonbladet här och här