Nedanstående text är en osignerad ledare från den 17 juli 2018 i America Magazine som är en katolsk veckotidskrift och som ges ut av Jesuitorden i USA. Texten i dess helhet på engelska kan läsas via länken här och bakgrundsmaterial finns här
Katolska kyrkan kan inte spela chockerad över de återkommande fallen av sexuellt utnyttjande av vuxna seminarister som kardinal Theodore McCarrick har begått, och som det nyligen har publicerats en utförlig redogörelse för i The New York Times. Som The Times klart visade i sin rapport, hade många kyrkoledare fått återkommande informationer om kardinalens uppträdande. Lokala stift hade informerats, den påvlige nuntien i Washington D.C., hade informerats, och, slutligen, hade till och med påven Benedictus XVI informerats.
Men ingen av dessa rapporter hindrade kardinal McCarrick från att stiga i graderna eller från att utses till kardinal, och inte heller hindrades han från att slutligen gå i pension år 2006 som en respekterad ledare i kyrkan i USA. Inte heller var det dessa rapporter som ledde till att han förra månaden förflyttades från all offentlig tjänst. I stället förflyttades han på grund av trovärdiga anklagelser om att han för nära 50 år sedan skall ha utnyttjat en minderårig, vilket nyligen avslöjades och fick ärkestiftet New York att vidta åtgärder.
Det är visserligen sant att inga av de tidigare rapporterna om utnyttjande uppgav något om brottsligt uppträdande gentemot minderåriga, men de var så allvarliga att kardinal McCarrick skulle ha ställts till svars för förfärligt missbruk av sitt ämbete och sin auktoritet. Kyrkan och hennes ledare borde skämmas över att ha underlåtit att göra så. […]
Det är troligt att vi har att vänta flera rapporter som kommer att visa att situationen är värre än vad som nu är känt. Kyrkan borde ha i minnet att verklig förbättring inte innebär att kyrkan inte längre får negativa omnämnanden i massmedier, utan att en kultur utvecklas där mäktiga ledare inte kan förvänta sig att deras missgärningar tystas ned i hemlighet, en kultur där offer för utnyttjande och trakasserier känner stöd i sina beslut att konfrontera dem som har misshandlat dem.
Vad kan då kyrkan göra för att bygga upp en sådan kultur?
För det första måste kyrkan en gång för alla fastställa att den är villig att lyssna till rapporter om missbruk och maktfullkomlighet som man tidigare i tysthet har ignorerat eller ”tagit itu med” i det förflutna. Biskopskonferenser måste utarbeta tydliga procedurer för att visa omsorg om dem som inte kan vända sig till de lokala stiftsstrukturerna som svarar inför just den biskop vars beteende kan ifrågasättas.
För det andra måste påven Franciskus och Vatikanen visa att de är villiga att avlägsna från deras poster biskopar och andra kyrkoledare som har gjort sig skyldiga till någon form av utnyttjande, inte bara sexuellt utnyttjande av barn. Ett sätt att göra detta är att utvidga den process, som utarbetades år 2016, för disciplinåtgärder mot biskopar som visat likgiltighet när de fått kännedom om sexuellt utnyttjande av minderåriga, till att gälla alla former av utnyttjande. Men en ännu viktigare reform skulle vara större transparens när man utreder och fattar beslut i fall som gäller biskopar. Det vill säga, när en biskop skiljs från sina uppdrag, måste Vatikanen offentligt förklara varför detta sker.
För det tredje, redan innan Rom vidtar åtgärder, kan biskoparna göra ordentliga ansträngningar för att skipa rättvisa för offer och den kyrkliga gemenskapen, även på bekostnad av institutioners tillgångar och goda rykte. Ett utmärkt första steg är beslutet som har fattats av två stift i New Jersey att befria en av dem, som anklagar kardinal McCarrick, från förväntan att tiga på grund av lojalitetsband. Biskopar – eller för den delen varje präst som missbrukar sin tjänst för att förmå personer i beroendeställning till sexuella handlingar – gör våld på såväl de enskilda offren som den gemenskap som har satt sin lit till sina herdar. Den andliga och psykologiska skada – hos enskilda och hos gudsfolket – som åsamkas av sådant missbruk kan inte mätas och får följder för lång tid framåt.
Det bästa sättet för kyrkan att börja göra bot för de synder som har begåtts av ledare som kardinal McCarrick, och av alla dem som har blundat för hans missgärningar, är att ställa deras bröder biskoparna och andra ledare inom kyrkan till svars. Var och en, som har missbrukat sitt kyrkliga ämbete för att sexuellt utnyttja någon i beroendeställning eller någon som man har pastoralt ansvar för, borde uppmanas att ta ansvar för sina misslyckanden och lämna in sin avskedsansökan. En sådan uppmaning skulle vara ett tydligt, men sorgligt sent, uttryck för pastoral omsorg från biskoparnas sida. En ny berättelse om biskopligt missbruk kan avslöjas i massmedia när som helst. Det skulle vara ett profetiskt vittnesbörd om Guds nåderika handlanden med kyrkan att nu ta vara på detta tillfälle till botgöring och hopp om försoning, istället för att passivt vänta på att flera hemligheter skall avslöjas.
Jesus sade till sina lärjungar att det skulle vara bättre för någon att få en kvarnsten hängd om halsen och kastas i havets djup än att förleda ”en av dessa små som tror på mig” (Matt 18:6). Visst skulle det vara bättre att kyrkan är ett föredöme när det gäller att lyssna till människor som har skadats, än att fortsätta att försvara, även genom tystnad, auktoriteten och det goda anseendet hos dem som redan har förrått sitt pastorala ansvar.
America Magazine 2018-07-17, original på engelska via länken här
Översättning till svenska: Malin Loman