Katolska profiler talade på första maj i Uppsala

Första maj är en av de få helgdagarna i Sverige som inte har sitt ursprung i det kristna kyrkoåret. Låt vara att dagen firas som Josef arbetarens dag inom den katolska kyrkan, men det är ett senkommet tillskott i den kyrkliga kalendern, infört först 1956, i anslutning till den då redan väl etablerade arbetarnas helgdag.

Sedan åtta år tillbaka brukar Kristdemokraterna anordna ett demonstrationståg i Uppsala på första maj med fokus på familjefrågor. Enligt arrangörerna deltog runt 700 personer i år, och ytterligare några hundra anslöt sig till det efterföljande mötet på S:t Eriks torg i centrum av stan.

Bland talarna i dag på S:t Eriks torg i Uppsala fanns bland andra två kända katolska profiler; poeten och debattören Marcus Birro och filosofen och författaren Roland Poirier Martinsson. Den senare deltog även vid ett efterföljande seminarium i Universitetshuset senare på eftermiddagen. Birro beskrev sig själv som ”familjefascist” och protesterade mot den tendens som i dag finns på sina håll att försöka beskriva skilsmässor och separationer som ”naturliga” och ”lyckliga”. ”En skilsmässa är alltid ett misslyckande och ett svek mot barnen”, underströk Birro, som också sade att livets viktigaste omsorg är den som man får i familjen – den kan aldrig ersättas av omvårdnad på institution. Poirier Martinsson å sin sida kritiserade ”den individuella rotlöshetens livsstil” som kommer sig av att familjebanden nedvärderats och staten istället har tagit över rollen som garant för individens väl.

Förhållandet mellan individ, familj och samhälle återkom i flera av talen och diskuterades också vid seminariet på eftermiddagen. Flera av talarna framhävde särskilt det skadliga i en samhällsutveckling där de vuxna prioriterar sitt eget individuella självförverkligande på bekostnad av barnens behov.

För egen del tyckte jag att eftermiddagens mest anmärkningsvärda bidrag kom från psykologen och terapeuten Eva Rusz, som uttryckte en stark kritik mot att också mycket små barn i Sverige tillbringar många av dygnets timmar på institutioner. Hon menade att det står utom allt tvivel att detta leder till psykisk ohälsa, och hon förklarade att hon inte kan förstå hur det kan vara så tyst om detta i Sverige, trots att den psykologiska och neurologiska sakkunskapen på området är entydig i sin negativa bedömning av detta fenomen. Rusz framhöll dessutom att skilsmässor och separationer alltid är skadliga för barnens psykiska hälsa, i synnerhet om barnen är små.

Roland Poirer Martinson ”kontrade” i sitt anförande på eftermiddagen med att understryka att barn ändå generellt sett inte hade det bättre för hundra år sedan. Incest, barnmisshandel och andra övergrepp var säkerligen vanligare förr än i dag, och barnens rättigheter lyfts numera fram på ett helt annat sätt än tidigare. Hans kritik gick istället ut på att huvudansvaret för barnen har flyttats från föräldrarna till staten. Men föräldrarna har den naturliga rätten och plikten att ta det primära ansvaret för sina barn. Och om de väljer att göra det i form av omsorg i hemmet och hemskolning så ska staten inte lägga sig hindrande i vägen. När familjeband börjar betraktas som en form av felaktiga lojaliteter som istället rätteligen borde tillkomma staten då har utvecklingen kantrat, konstaterade Poirier Martinson. Det känns lätt att hålla med om det.

Man skulle kunna lyfta fram flera andra tänkvärda iakttagelser från deltagarnas inlägg, men den eftersmak som dröjer sig kvar hos mig är ändå främst en undran över hur det kommer sig att så många människor i vårt land verkar ha lyckats övertyga sig själva om att offentliga institutioner är bättre än föräldrarna på att ta hand även om mycket små barn. I strid mot all sakkunskap och sunt förnuft.

På katolskt håll är vi vana att betrakta familjen som samhällets minsta byggsten. Vi har också en princip som kallas subsidiaritetsprincipen, och som går ut på att man inte bör delegera uppgifter och beslut till en högre nivå i samhället än nödvändigt. Det som familjen faktiskt är bäst på att klara av bör staten inte hindra den från att klara av. Ett ganska naturligt synsätt, kan man tycka.

Ulf Jonsson 2012-05-01

 

Se även dessa länkar:

http://www.unt.se/uppsala/kd-tag-for-familjen-1735120.aspx

http://playrapport.se/#/video/2789871

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=307322