Klimatstrejk och barnkorståg

av ERIK ÅKERLUND Idag, den 15 mars, har det utlysts ”klimatstrejk” över hela världen. Det är främst skolbarn som strejkar (eller skolkar) för att uppmärksamma klimatförändringarna, och för att driva på politikerna för snabbare förändringar på området.

Det är apokalyptiska och millenaristiska stämningar i luften. Det apokalyptiska har att göra med världens snara undergång. Det millenaristiska med ett inbrytande tusenårigt lyckorike. De kan på ytan se ut som varandras motsatser, men de hänger nära samman. Båda utgör en angelägen motivation till handlande, till att göra val. Det som dock under tidigare århundraden varit teologiska förställningar, och haft att göra med något människan själv i slutändan inte kan råda över, har idag överförts till det mänskliga livets och den mänskliga handlingskraftens område. Människan råder själv över sitt yttersta öde. Något som snarare förstärker det febriga och absoluta i stämningarna.

Att just barn är inblandade är heller inte något nytt. Under början av 1200-talet tycks många barn ha blivit fångade av korstågstanken, och även gett sig av mot det Heliga Landet för att på fredlig väg omvända de otrogna (även om ”barnkorståget”, i bestämd form singular, troligen är en sammanblandning av flera olika händelser). Just Heliga Landet intog under denna tid en viktig roll i millenaristiska och apokalyptiska föreställningar, mest känt i samband med Joakim av Floris (ca 1130–1202) tankar om ”den tredje tidsålderns” inbrytande.

Barn står för det oskuldsfulla och (ännu) oförstörda. De kan tänkas handla utan den egennytta och de blandade motiv som vuxna alltid kan misstänkas för. Det finns något uppriktigt och helhjärtat i barns hängivenhet och känslor. Vuxnas ångest, skuldkänslor och hopp finner en resonans i barnets mer renodlade återspegling av dessa känslor.

Samtidigt ligger det förstås i sakens natur att barn lättare än vuxna också helt kan uppslukas av det för tillfället rådande. Känslostormar och uppskruvad retorik drabbar ofta barnens sinnen starkare än vuxnas, och de har ingenting historiskt att jämföra med när det gäller vilka frågor som för tillfället står på agendan. Barn har heller inte genomgått den process där de mer självständigt tar ställning i olika frågor, i ljuset av en individuations- och mognadsprocess. Verklighetens komplexitet har ännu inte trängt sig på dem.

Riktigt problematiskt blir det dock först när medias roll kommer in. Barnen i klimatstrejken dras in i en medielogik som de själva inte råder över. I denna medielogik ingår det bland annat att höja upp personer till änglastatus, för att sedan låta änglarna falla. (Undantagen får här bekräfta regeln.) Det är en hård värld de dras in i, en värld de ännu inte borde behöva bli en del av. Det är de förstås inte själva ansvariga för, och ansvaret faller här helt på vuxenvärlden.

Att unga engagerar sig för en bättre värld är naturligtvis utmärkt. Men politik på den ”stora” spelplanen borde handla om komplexitet, om att hantera målkonflikter, om att väga olika intressen mot varandra. Att använda barn för att ytterligare skruva upp polarisering och känslolägen tycks milt uttryckt kontraproduktivt, och riskerar inte minst att vara skadligt för de barn som på detta sätt riskerar att användas som brickor i spelet.

Erik Åkerlund

2019-03-15