Kommentar till Susanna Popovas intervju med Eli Göndör

av LOVISA BERGDAHL
Vi ska inte bry oss så mycket om vad Eli Göndör, islamolog och senior fellow med programansvar for integration vid tankesmedjan Timbro, tycker och tänker. I alla fall enligt honom själv. I en intervju med Susanna Popova i Svenska Dagbladet förra helgen under rubriken ”Sverige har ingen förmåga att hantera religiösa frågor” menar Göndör att vi i Sverige i det närmaste är besatta av andra människors uppfattningar. Denna besatthet liknar en modern form av husförhör som tar sig uttryck i att intresset för människors åsikter är större än intresset för deras handlingar och vad de egentligen åstadkommer.

Om en chef är feminist eller inte tycks alltså långt viktigare för svensken och för den svenska journalistkåren än om huruvida denne chef i själva verket gör något konkret åt jämställdheten och för att främja jämlikheten mellan kvinnor och män i praktiken. Detta fokus på tro är en rest av det lutherska husförhöret medan vad vi i stället skulle behöva fokusera på är vad människor verkligen gör för att förändra välden. Gärningar i stället för tro alltså, om vi ska lyssna till Göndör.

Det är en uppfriskande intervju med raka svar och en del roliga oneliners. Svenskens fixering vid trosuppfattningar och ”rätt åsiktspaket” är tankeväckande och det är svårt att inte hålla med Göndör om att ett fokus på handlingar och vad som egentligen görs av makthavare inom alla sfärer i samhället skulle vara välgörande. Vilka personer skulle komma i fokus då och vilken typ av handlingar eller gärningar skulle vi komma att få se?

Samtidigt kan man fråga sig om en så strikt uppdelning mellan tro och gärningar verkligen är praktiskt genomförbar. Är det inte i stället så att en människas tänkande ofta återspeglas i hennes handlande, varför det varken är helt ointressant eller helt världsfrånvänt att ta reda på vad en person tycker och tänker? Så tänker jag.

Så långt är det mesta harmlöst och det är främst slutet av intervjun som gör den värd en kritisk kommentar i Signum. Men denna kommentar handlar då inte främst om vad Göndör tycker och tänker – ty detta ska vi ju som sagt inte ta så allvarligt – utan om de två kategoriska och generaliserande utsagor han gör om vad Sverige saknar: ett språk för religion och religiöst liv samt en god invandringspolitik.

Enligt Göndör kommer religionens betydelse öka i Sverige men vi har ”ingen egentlig förmåga att hantera religiösa frågor. Det finns helt enkelt inget språk, som gör religion eller religiösa uttryck begripliga”. Han menar vidare att Sverige tagit emot invandraren ”på absolut sämsta sätt” och ”gjort alla fel samtidigt”. I praktiken har vi; a) tagit hit för många invandrare, b) inte krävt anpassning av dem som kommit och, c) inte krävt motprestationer. Nej, ”Sverige måste bli tydligare med vad som gäller i Sverige och människor som kommer till Sverige måste anpassa sig, visa ett intresse för svensk kultur och lära sig svenska.”

Men tänk om det i praktiken är så att avsaknaden av ett språk för att förstå religion och religiositet hör samman just med hur vi i Sverige har behandlat invandraren? Tänk om det ”språk” vi i Sverige skulle behöva lära oss för att förstå religion och religiositet ofta faktiskt talas av just invandraren men att vi är så religiöst tondöva och okunniga om religion – därtill självupptaget fixerade vid att allt ska göras på de mest svenska av sätt – att vi inte hör. Tänk om invandraren faktiskt försöker tala till oss och med oss om andra sätt att vara människa på och andra sätt på vilka vi kan handla i värden – delvis bortom det verbala språket – men vi förstår inte. Vi hör inte. Vi lyssnar inte. Varför tar ni inte seden dit ni kommer och blir som vi, säger vi i stället? Och samtidigt efterlyser vi ett annat språk. Det är motsägelsefullt.

Jag delar Göndörs dröm om ett språk för att förstå religion och religiositet. Dock tror jag också att hans integrationspolitik tar oss i rakt motsatt riktning. Det betyder inte att jag tror att den integrationspolitik som nu bedrivs i Sverige och som enligt Göndör är både släpphänt och menlös gör jobbet åt oss heller. Nej, jag tror på något mycket enklare. Jag tror på lyssnandets politik. Det är dags att lyssna till den vars tankar och åsikter vi kanske inte delar och vars handlingar vi inte förstår. Men för att lyssna behöver vi själva sluta prata. Och det är väl en handling så svår som någon.

Lovisa Bergdahl 2019-02-09

Svenska Dagbladet 2019-02-03, artikeln via länken här