av HELENA BODIN
”Rättrogna furstinna Anna av Novgorod!” sjunger kören. Jag möter en rådig och lugn kvinnas öppna blick i den framlagda ikonen, inramad av liljor och rosor i vitt och olika nyanser av rosa. Intrycket är ljust, livfullt, glatt. Bredvid finns hennes lilla relikskrin. Det har en vackert sirad utsida och kyrkslavisk gravyr i det uppslagna, spegelblanka locket. Innefattad i röd sammet syns ett litet smycke i blomform där reliken ryms. ”I dag firar vi ditt allraheligaste minne!” fortsätter kören utan uppehåll. Snart kan flera av oss sjunga med i tropariet till heliga Anna av Novgorod: ”Du älskade Kristus av allt ditt hjärta!” Så följer kontakiet: ”Novgorod och Norden gläder sig!”
Foto: Berndt Arell.
Det är nu tio år sedan Heliga Annas ortodoxa församling i Sverige fick ta emot denna relik från Moskva. I dag, den 10 februari, firas hennes festdag (enligt nya stilen) i Helige Nikolai finska ortodoxa kyrka, i kapellet alldeles intill Maria Magdalena kyrka i Stockholm. Flera medlemmar från just Heliga Annas församling är där med anledning av det gemensamma firandet.
Helige Nikolai ortodoxa kyrka.
Foto: Församlingens hemsida.
Länge har man i svensk historia berättat om en medeltida prinsessa som levde i början av 1000-talet och blev bortgift i Kiev. Hon hette Ingegerd, var dotter till Olof Skötkonung och döptes i Husaby källa. Numera kan i stället ortodoxa kristna i Sverige berätta om ett helgon som 2009 kunde återvända hem. Vad som hände däremellan var att Ingegerd, som gifte sig med Jaroslav av Novgorod (den vise), kallade sig Irina och födde flera barn som kom att bära upp viktiga kungahus i Europa – och det tidiga ryska tsardömet ända fram till 1500-talets sista år.
Mot slutet av sitt liv gick hon så i kloster under namnet Anna, som också blev hennes helgonnamn. Sofiakatedralen i Kiev byggdes som fursteparets nya helgedom, och där finns hon begravd – eller, var det möjligen i Novgorod? Eller både och? Den kyrkliga traditionen har bestämt sig för att inte bry sig om den här osäkerheten i historieskrivningen. Helgonens sanning är av annat slag – den handlar om att älska och följa Kristus, och den dokumenteras här genom Heliga Annas relikskrin och ikon.
I liturgin varvas sånger och böner på svenska, finska, grekiska och kyrkoslaviska. Flerspråkigheten inom dagens gudstjänstfirande är ett uttryck för den parallellspråkighet som blivit typisk för ortodoxin i diasporan, där man inom den fasta liturgiska formen varvar språken.
Mestadels är det ändå svenska som gäller i dagens firande av heliga Anna, och vad gäller just språkfrågan finns också mycket att fira, och att minnas: Den första helt svenskspråkiga ortodoxa liturgin ska ha firats i Stockholm i början av 1960-talet, och när Heliga Annas ortodoxa församling bildades, för nu femtio år sedan, var det med särskilt uppdrag att verka för ortodoxin på det svenska språket. Efter decennier av fler- och parallellspråkighet, där svenskan blivit mer eller mindre involverad, särskilt i de estniska, finska, ryska och serbiska församlingarna, finns idag flera generationer ortodoxa med svenska som sitt gudstjänstspråk.
För alla dem har Torsten Kälvemark under många år varit en föregångsgestalt. För honom hade i sin tur Christofer Klasson spelat en viktig roll, redan under konfirmandtiden i Svenska kyrkan – Christofer Klasson som sedan själv kom att bli en av de första svenska ortodoxa prästerna, verksam i Kristianstad, och som skrev den första presentationen av ortodoxa kyrkan på svenska i bokform och översatte de många bönerna och hymnerna i Ortodox bönbok.
Som få andra ortodoxa har Torsten Kälvemark verkat i de många olika kristna, ofta ekumeniskt inriktade miljöer som behövt honom – inte bara i den finska ortodoxa församlingen i Stockholm, där han sjöng i kören, utan också i Johannesakademin med dess bas på Bjärka-Säby.
Vid flera tillfällen har han medverkat i Signum, och han har skrivit en rad böcker som berättar om ortodoxins historia och hemligheter, bland annat om Arvo Pärts musik och om betydelsen av tårar och de ortodoxa kyrkklockornas klang. Senast gällde det Katedralen som sprängdes (Artos 2018), om Kristus Frälsarens katedral i Moskva och den ryska kyrkans martyrium under decennierna närmast efter revolutionen.
Att Torsten Kälvemark efter en kort tids sjukdom nyligen avlidit är en svår förlust och sorg för alla som kände honom. Efter firandet av Heliga Annas minne får vi nu med tända vaxljus delta i panichidan, själabönen, för honom. Det är alldeles rätt tillfälle att be om evig ro och evigt minne för Guds tjänare Torsten, att lyssna till orden om ljusets boningar och de heligas hyddor. De ramas in av tropariet och kontakiet till Heliga Anna som på sitt vis tycks omfatta även Torstens gärning: ”Du älskade Kristus av allt ditt hjärta!” – ”Novgorod och Norden gläder sig!”
Helena Bodin 2019-02-10
Torsten Kälvemark skrev flera artiklar och recensioner i Signum. Dessa finns tillgängliga i Signums artikelarkiv via länken här
Några av hans böcker har också recenserats i Signum (klicka på länkarna nedan):
Anna Maria Hodacs, ”Låset av ull”, Signum nr 3/2002
Helena Bodin, ”En livsväg mellan öst och väst”, Signum 3/2013
Gert-Ove Fridlund, ”Tystnades klangbotten”, Signum 9/2003
Se även artikel av Jonas Jonson, biskop emeritus, ”Folkets fromhet skulle stävjas med våld”, Svenska Dagbladet under strecket, 11 februari 2019