Köpenhamnsattentat på Vänskapsdagen

av KJELL BLÜCKERT

Två terroristattentat har begåtts i Köpenhamn på Valentindagen. Just nu (på kvällen dagen efteråt) tyder allt på att det är en copy cat som imiterat Parisdramat i början på året. På samma sätt som då hotas och dödas medborgare som står upp för och använder sig av yttrandefriheten. I kölvattnet riktas besinningslöst våld mot helt oskyldiga judar – bara för att de är judar. Attentaten sker vid ett öppet forum som diskuterar yttrandefrihet och religionskritik, och vid en synagoga där en fest firas i anslutning till en bat mitsva (en mogenhetsceremoni för unga att jämföras med de kristnas konfirmation). Det är ingen tillfällighet att det är en kosherbutik eller en synagoga.

Det har på senare tid understundom talats om en civilisationernas kamp, att den islamska civilisationen skulle stå i oförsonlig motsättning till den judisk-kristet/sekulära västerländska. Mer och mer ser vi snarare tecken på att motsättningen står emellan dem som vill ha ett samhälle med mångfald och dem som inte klarar av det. I det judisk-kristet/sekulära Europa har vi efter andra världskriget byggt upp samhällen i vilka individuella och kollektiva olikheter bygger på gemensamma grundvärderingar uttryckta i mänskliga fri-, rättig- och skyldigheter. Vi har en kort tradition med ett öppet samhälle, som vi vill försvara. I en situation där detta samhällsbygge hotas är det värt att påminna sig den dåvarande norske statsministern och numera generalsekreteraren i NATO Jens Stoltenbergs ord i hans tal efter terrorattentatet på Utøya: ”Vårt svar är mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet.”

Rosor hjärtaAttentaten i Köpenhamn ägde rum på Valentindagen, den dag vi också kallar Alla hjärtans dag eller Vänskapsdagen. Enligt legenden firas den till minnet av martyren Valentin, som ska ha trotsat den romerske kejsarens förbud för unga män att gifta sig. De unga männen skulle som ogifta bli bättre soldater. Prästen Valentin erkände sitt ”brott” att viga de unga som ville gifta sig, vägrade att avsäga sig sin tro på kärleken och blev så halshuggen.

Vi förknippar Valentindagen med röda rosor och kort med kärleksfulla hälsningar. Dagen efter årets Valentindag läggs blommorna och hälsningarna på två martyrers dödsplatser. Den ene blir ett vittne för tros- och yttrandefrihet, den andre ett vittne som med sitt liv skyddar andra i deras religiösa festglädje. Rött är kärlekens och martyriets färg.

Kjell Blückert 2015-02-15