”Modern” i brist på argument

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av THOMAS IDERGARD

De flesta i min ålder har väl någon gång tittat på ett foto på sig själv från åttiotalet och riktigt förfasat sig över hockeyfrisyrer, bomullskavajer med upprullade ärmar eller överdimensionerade axelvaddar. Frågor som ”hur kunde jag ha det där på mig?” kommer naturligt. Men det gör sedan också svaret. Man försvarar sig inför sig själv eller inför en kritiker av yngre ålder: ”det var ju modernt då”.

Jag kommer ofta att tänka på sådana foton när jag läser eller lyssnar på inlägg i svensk samhälls- och kulturdebatt. Det finns nämligen något som de flesta i dag tycks vilja vara och sträva efter, och om inte annat uppfattas som: modern.

Hur ofta hör man till exempel inte att politiker, oavsett parti, vill föra en modern politik på det och det området? Ett representativt exempel är när ett politiskt ungdomsförbund kräver en modern jämställdhetspolitik som ska få kvinnor och män att jobba exakt lika många timmar [läs mer här]. Ett annat är när en politiker försvarar en mycket klassisk idé inte för dess innehåll utan för att den sägs vara modern [läs mer här]. Konstaterandet att en lag inte är modern anses också ensamt räcka för att föreslå förändringar [läs mer här].

Och hur vanligt är det inte att försöka ändra konnotationerna till fenomen som de flesta upplever som negativa eller i varje fall problematiska genom att börja beteckna dem som moderna, exempelvis som att i stället för skilsmässor eller ensamföräldrar tala om moderna familjer [läs mer här]?

Det finns också sätt att tänka som anses moderna, och därmed bra, bara genom att de inte var vanliga eller alls formulerades förr. I religionens värld brukar Svenska kyrkan ståta med en modern kristendom som inte talar så mycket om Gud utan hellre om gudsbilder [läs mer här], och vars ledande företrädare antingen vill understryka att de inte tror på delar av den kristna trosbekännelsen [läs mer här] eller i varje fall visa att de inte alls tycker att alla borde bli Jesu lärjungar [läs mer här].

En positiv tanke som användningen av begreppet ”modern” i flera fall säkert representerar är en vilja att vara i samklang med tiden, i så måtto att politiker, opinionsbildare, kulturdebattörer eller samfundsledare vill beröra problem och frågeställningar som människor brottas med i dag. På så sätt kan en samhörighet och ömsesidig förståelse skapas genom vilken avsändarna hoppas åstadkomma ett större intresse för sina konkreta idéer, förslag eller verksamheter. Men också kanske åstadkomma en konkret utformning eller konkreta uttryck av exempelvis en idé för en större relevans. Och ska sådant signalsändande ske i rubrik- eller sloganform behövs enskilda ord med en allmänt positiv konnotation.

Men tyvärr står användandet av ordet ”modern” ofta för något annat, eftersom begreppet, även bortom den korta rubriken, vanligtvis helt ersätter ett mer preciserat adjektiv, också när texten kring något får och kan läggas ut. Av något skäl vill personer inte säga rätt ut att de förordar en ”tvingande jämställdhetspolitik”, att ”rättsstaten är en urgammal tanke som står sig lika bra i dag”. Inte heller idén med en mamma och en pappa till ett barn är ”dålig”, att en förälder är ”frånskild” eller att man står för en ”subjektivistisk”, eller ”synkretistisk” ”variant” av kristendom. Genom att gömma allt bakom ordet ”modern”, i tron att det är något som alla någonstans vill vara, i alla fall spontant och utan eftertanke, blir det som saken egentligen gäller svårare att upptäcka.

Men som åttiotalsfotot med axelvaddarna påminner om är det som var modernt då, inte nödvändigtvis något eftersträvansvärt nu. ”Modern” är helt enkelt inte ett värde med ett bestämt innehåll, som kan bedömas utifrån om det är gott eller inte, utan enbart ett uttryck för en komparation, ett begrepp som säger något om en relation i tid, avläst vid en bestämd tidpunkt. Det kan, som sagt, hjälpa till att visa förståelse för aktuella behov. Men det kan inte motivera. Det betyder alltså att någon som förordar exempelvis en viss typ av jämställdhetspolitik för att han eller hon anser den vara god i sig, rimligen borde vara för en sådan politik också om den inte skulle kunna betecknas som modern. Eller omvänt, att något som i sig är dåligt knappast blir bra bara för att det råkar vara modernt – det vill säga omtyckt av många just nu; ”i ropet”, ”på allas läppar” och så vidare. Eller för att ta ett övertydligt exempel: det politiska och filosofiska tänkande som var modernt i Berlin 1937 var djupt ont oavsett dess popularitet då – och förblir det för all framtid.

Kan det vara så att det myckna användandet av begreppet ”modern” som ett positivt laddat adjektiv i vår offentlighet faktiskt är ett uttryck för en värdenas kris? Det vill säga, en avsaknad av en vilja att söka det som är sant och gott? Eller för en rädsla att tala om det som är sant och gott, kanske på grund av en inre osäkerhet om den egna uppfattningen – eller om huruvida den håller för granskning och ifrågasättande? Det skulle i så fall vara ett argument för att inte använda ordet ”modern” alls, och i stället vinnlägga sig om att försöka förstå och formulera vad det är man egentligen vill berätta för sin omgivning att man tycker och står för.

Thomas Idergard 2015-02-09

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av THOMAS IDERGARD

De flesta i min ålder har väl någon gång tittat på ett foto på sig själv från åttiotalet och riktigt förfasat sig över hockeyfrisyrer, bomullskavajer med upprullade ärmar eller överdimensionerade axelvaddar. Frågor som ”hur kunde jag ha det där på mig?” kommer naturligt. Men det gör sedan också svaret. Man försvarar sig inför sig själv eller inför en kritiker av yngre ålder: ”det var ju modernt då”.

Jag kommer ofta att tänka på sådana foton när jag läser eller lyssnar på inlägg i svensk samhälls- och kulturdebatt. Det finns nämligen något som de flesta i dag tycks vilja vara och sträva efter, och om inte annat uppfattas som: modern.

Hur ofta hör man till exempel inte att politiker, oavsett parti, vill föra en modern politik på det och det området? Ett representativt exempel är när ett politiskt ungdomsförbund kräver en modern jämställdhetspolitik som ska få kvinnor och män att jobba exakt lika många timmar [läs mer här]. Ett annat är när en politiker försvarar en mycket klassisk idé inte för dess innehåll utan för att den sägs vara modern [läs mer här]. Konstaterandet att en lag inte är modern anses också ensamt räcka för att föreslå förändringar [läs mer här].

Och hur vanligt är det inte att försöka ändra konnotationerna till fenomen som de flesta upplever som negativa eller i varje fall problematiska genom att börja beteckna dem som moderna, exempelvis som att i stället för skilsmässor eller ensamföräldrar tala om moderna familjer [läs mer här]?

Det finns också sätt att tänka som anses moderna, och därmed bra, bara genom att de inte var vanliga eller alls formulerades förr. I religionens värld brukar Svenska kyrkan ståta med en modern kristendom som inte talar så mycket om Gud utan hellre om gudsbilder [läs mer här], och vars ledande företrädare antingen vill understryka att de inte tror på delar av den kristna trosbekännelsen [läs mer här] eller i varje fall visa att de inte alls tycker att alla borde bli Jesu lärjungar [läs mer här].

En positiv tanke som användningen av begreppet ”modern” i flera fall säkert representerar är en vilja att vara i samklang med tiden, i så måtto att politiker, opinionsbildare, kulturdebattörer eller samfundsledare vill beröra problem och frågeställningar som människor brottas med i dag. På så sätt kan en samhörighet och ömsesidig förståelse skapas genom vilken avsändarna hoppas åstadkomma ett större intresse för sina konkreta idéer, förslag eller verksamheter. Men också kanske åstadkomma en konkret utformning eller konkreta uttryck av exempelvis en idé för en större relevans. Och ska sådant signalsändande ske i rubrik- eller sloganform behövs enskilda ord med en allmänt positiv konnotation.

Men tyvärr står användandet av ordet ”modern” ofta för något annat, eftersom begreppet, även bortom den korta rubriken, vanligtvis helt ersätter ett mer preciserat adjektiv, också när texten kring något får och kan läggas ut. Av något skäl vill personer inte säga rätt ut att de förordar en ”tvingande jämställdhetspolitik”, att ”rättsstaten är en urgammal tanke som står sig lika bra i dag”. Inte heller idén med en mamma och en pappa till ett barn är ”dålig”, att en förälder är ”frånskild” eller att man står för en ”subjektivistisk”, eller ”synkretistisk” ”variant” av kristendom. Genom att gömma allt bakom ordet ”modern”, i tron att det är något som alla någonstans vill vara, i alla fall spontant och utan eftertanke, blir det som saken egentligen gäller svårare att upptäcka.

Men som åttiotalsfotot med axelvaddarna påminner om är det som var modernt då, inte nödvändigtvis något eftersträvansvärt nu. ”Modern” är helt enkelt inte ett värde med ett bestämt innehåll, som kan bedömas utifrån om det är gott eller inte, utan enbart ett uttryck för en komparation, ett begrepp som säger något om en relation i tid, avläst vid en bestämd tidpunkt. Det kan, som sagt, hjälpa till att visa förståelse för aktuella behov. Men det kan inte motivera. Det betyder alltså att någon som förordar exempelvis en viss typ av jämställdhetspolitik för att han eller hon anser den vara god i sig, rimligen borde vara för en sådan politik också om den inte skulle kunna betecknas som modern. Eller omvänt, att något som i sig är dåligt knappast blir bra bara för att det råkar vara modernt – det vill säga omtyckt av många just nu; ”i ropet”, ”på allas läppar” och så vidare. Eller för att ta ett övertydligt exempel: det politiska och filosofiska tänkande som var modernt i Berlin 1937 var djupt ont oavsett dess popularitet då – och förblir det för all framtid.

Kan det vara så att det myckna användandet av begreppet ”modern” som ett positivt laddat adjektiv i vår offentlighet faktiskt är ett uttryck för en värdenas kris? Det vill säga, en avsaknad av en vilja att söka det som är sant och gott? Eller för en rädsla att tala om det som är sant och gott, kanske på grund av en inre osäkerhet om den egna uppfattningen – eller om huruvida den håller för granskning och ifrågasättande? Det skulle i så fall vara ett argument för att inte använda ordet ”modern” alls, och i stället vinnlägga sig om att försöka förstå och formulera vad det är man egentligen vill berätta för sin omgivning att man tycker och står för.

Thomas Idergard 2015-02-09