Kören – ett omistligt inslag i gudstjänsten

RECENSION av SVEN HEILO

Emmalena och Hans Flyman: Kärleken till en kör – körsång, hälsa och harmoni. Votum och Gullers förlag 2018, 152 s.

Körens betydelse i den kristna gudstjänsten, såväl i öst som i väst, kan knappast överskattas. Dess roll har över tid naturligtvis förändrats, framför allt i kulten. Den harmoniska utvecklingen i de västerländska kyrkorna, från 1400-talet och framåt, som senare spreds under 1700-talet till de slaviskspråkiga kyrkorna i öst, med en rik och många gånger oöverträffad vokal skönhet som följd, blev avgörande för körens betydelse.

I den latinska kyrkan utvecklades en rik mångfald under senmedeltiden, efter de första trevande försöken i Frankrike på 1200-talet med så kallat organum, då man försiktigt började lägga stämmor till den dittills allenarådande enstämmiga gregorianiken. Intervallen kvart och kvint ansågs ”rena”, medan tersen, den som skapar ”värme” och harmonik, var inte tillåten.

Endast på de brittiska öarna och förmodligen även i Norden accepterades däremot tersen och det tidigaste exemplet, en tvåstämmig hymn till martyren den helige Magnus av Orkneyöarna från 1200-talet, bär vittnesbörd om detta. Tersen blev accepterad som inslag när man ville skapa en fylligare harmonik och på 1400-talet skapade tonsättare i Nederländerna mässmusik med treklangen som bärande roll, som senare influerade tonsättare som Palestrina.

Det vore för långt att här gå djupare in i körhistorien, men den musikaliska utvecklingen i västerlandet, med mästare som Heinrich Schütz och Johann Sebastian Bach – av somliga kallad ”den femte evangelisten” – bär vittnesbörd om körens betydelse i gudstjänsten. Inget av detta framkommer dock i boken.

Emmalena och Hans Flyman, båda verksamma som körsångare och körledare, har åstadkommit en mycket vacker och intressant bok om kören som musikalisk företeelse. De har intervjuat sångare, körledare, medicinsk expertis och tonsättare om kören i musiklivet.

För anmälaren, med närmare 60 års erfarenhet av sång i allt från opera, oratorium, studentsång och små kyrkokörer, var boken bitvis något av en ”déjà-vu-upplevelse”, där man kände igen allt man upplevt under årens lopp i en verksamhet som berikat ens tillvaro. Intervjun med koristen Elisabeth Persson vid Göteborgsoperan fick mig att skrocka igenkännande, liksom konstaterandet av hur regissörer och scenografer använder kören som ett slags kuliss, som man kan behandla hur som helst. Tyvärr kan det ibland vara så även i kyrkan.

Den nya ”statsreligionen” i Sverige heter som bekant wellness and fitness. Det är därför inte förvånande att bokens undertitel fokuserar körsångens inverkan på såväl hälsa och harmoni som social samvaro. Vi som sjunger vet ju erfarenhetsmässigt att man efter en lång repetition en mörk och kall höstkväll kan gå hem och ändå känna sig bättre till mods än när man gick till repetitionen.

Förklaringen till denna känsla av välbehag har sina kroppsliga förklaringar, vilket författarna försöker åskådliggöra genom uppslag, i vilka vetenskapliga bilder av delar av anatomin visas, lungor, hjärna och hjärta, med beledsagande text, låt vara att de för en lekman är aningen svårtolkade. En intervju med ”stressprofessorn” Töres Theorell kastar ljus över hur sången kan verka positivt på organismen i en stressad tillvaro.

Att skriva musik för kör har sina speciella krav. Hur mycket tonsättaren Daniel Fjellström, som intervjuas, är medveten om det kan anmälaren inte avgöra. Jag har under årens lopp stött på alltför många moderna körverk helt skapade av klaverbundna kompositörer, som skrivit utan hänsynstagande till vad körsångare kan prestera. Vissa intervall och passager är ibland osångbara, vilket tyder på en beklaglig okunnighet om människoröstens begränsningar. När till exempel Sten Broman skrev sin Musica Cathedralis för Lunds domkyrkas jubileum för några år sedan lade han bassolistens insats i ett register där rösten inte kunde höras över en tjock orkestersats. Sådana misstag gjorde inte Mozart i sitt ”Requiem” när bassolisten intonerar ”Tuba mirum” med en mjuk stråkpassage som enda bakgrund och en trombon som obligat.

Emmalenas och Hans Flymans bok har många betagande vackra färgbilder över svenska landskap, till och med ett skånskt rapsfält, vilket gör boken till en visuell njutning, låt vara att de kanske inte har med bokens titel att göra. Det är en fin presentbok att ge bort till dem som kanske inte är körsångare, men som känner sig frestade att pröva på det.

Till en recension hör tyvärr vissa anmärkningar. Boken saknar utblick på den körverksamhet som finns hos frikyrkorna och de katolska och ortodoxa kyrkorna i vårt land. I de sistnämnda är körens roll helt invävd i det liturgiska skeendet som ett oumbärligt inslag, där den bär fram de troendes böner för alla närvarande. I den katolska kyrkan, där den gregorianska sången på svenska eller latin, sjungs av både församlingen och kören, har kören en bärande roll även med flerstämmiga hymner eller responsorier. Bokens författare är helt inriktade på körer och verksamhet lokalt i Svenska kyrkan, vilket enligt anmälarens synsätt är en betänklig brist. Man kommer visserligen in på gospelsång, men inte på någon annan tradition. En intervju med Ulf Samuelsson, tonsättare, körledare och musikkonsulent i Stockholms katolska stift eller Elisabeth von Waldstein, tonsättare, organist och körledare i S:t Eriks katolska domkyrka hade varit på sin plats.

Dessutom är det lite för mycket fokus på kaffe, kakor och social samvaro.

Sven Heilo 2018-12-01