Korsets dårskap och troskrisen

av THOMAS IDERGARD
Pere-jacques-Hamel-2Två IS-terroristers bestialiska ritualmord på den katolske prästen fader Jacques Hamel i Frankrike i slutet av juli, har väckt skilda reaktioner i Sverige. Genom att dådet var en attack inte bara mot Frankrikes utan också mot alla världens katoliker, det katolska prästämbetet och firandet av de katolska sakramenten, visade flera icke-katoliker, däribland en grupp statsråd och ledande riksdagspolitiker, sin solidaritet genom att besöka katolska söndagsmässor (läs här). Många svenska katoliker upplevde mitt i bedrövelsen en stor tacksamhet för ett sådant erkännande av den utsatthet som deras personliga tro nu kommit att utgöra också i Europa.

En som däremot aktivt osynliggjorde fader Hamels katolska identitet var Svenska kyrkans biskop i Stockholm, Eva Brunne, för vilken hans öde blev ett tillfälle att lovprisa hennes egna insatser för religionsdialog (läs här). Men fader Hamel, som var en brobyggare och en förebild för praktisk religionsdialog, mördades inte för sin vänskap med ortens imam. Han mördades för sin roll i sin tro. Kyrkan angreps inte av IS-terroristerna för att den låg nära ortens moské, utan för den heliga mässa som just då pågick där, i vilken Kristus själv, enligt katolsk tro, blir sant närvarande genom prästens ord. Det vill säga den ”otro” som IS vill utrota.

Med en överdrivet välvillig tolkning, och om man bortser från att hon inte nämner tron på Kristus en enda gång, skulle Brunnes osynliggörande kunna ses som uttryck för det faktum att mordet på fader Hamel också var ett angrepp på hela kristenheten. I Mellanöstern attackerar ju IS kristna oavsett samfund. I detta ljus har det under den gångna veckan rasat en kritisk debatt om Svenska kyrkan.

Till exempel har krönikören Jenny Sonesson kritiserat den vanligtvis så Twitterglada svenskkyrkliga ärkebiskopen Antje Jackelén för att inte ha yttrat ett enda ord om mordet på fader Hamel medan hon däremot tidigare varit snabb att fördöma moskébränder som inte ens varit anlagda (läs här).

Joel Halldorf har ryckt ut till Jackeléns försvar (läs här) men bemöter dels inte Sonessons huvudargument, det vill säga jämförelsen med uttalandevilligheten i andra frågor, och presenterar heller inga argument för sin tes att alla kristna i Sverige delar skulden för att inte ha uppmärksammat förföljelsen av kristna i Mellanöstern. Det går enkelt att se Signums regelbundna rapportering de senaste åren eller Svenska Evangeliska Alliansens kampanjer, nu senast för ett riksdagserkännande av folkmordet, som två exempel på motsatsen.

Rosari_2När den svenskkyrkliga prästen Annika Borg med två kollegor startade initiativet ”Mitt kors” i sociala medier, vilket på några dygn fått 4 000 medlemmar, för att ”ta ställning för världens förföljda kristna genom att öppet och med stolthet bära korset runt halsen i vår vardag”, kom däremot en snabb och tydlig reaktion från Svenska kyrkans ledning. Kommunikationschefen Gunnar Sjöberg, själv svenskkyrklig präst, skrev i ett meddelande att uppmaningen att bära kors ”känns uppviglande och okristligt” eftersom det kan leda till ”religionskrig”.

Därmed har vi presenterats med en total omtolkning av aposteln Paulus tal om korsets dårskap i Första Korinthierbrevet, där Paulus beskriver reaktionen på en öppen kristen bekännelse. Men inte som skäl för att upphöra med bekännelsen utan för att hålla fast vid den. Det är inte utan att man undrar hur de kristna martyrerna, i den tidiga kyrkan och i Mellanöstern i dag, skulle se på påståendet från en sentida påstådd trosfrände, om att deras fredliga men offentliga bekännelse av Kristi kors, verktyget för världens frälsning, skulle uppvigla och vara okristlig.

Frågan är om dylika härdsmältor i semestertid inte är uttryck för en troskris snarare än något annat. Konsekvensen av att, som ledande företrädare för Svenska kyrkan under många år, aktivt förneka gudomligheten i Jesus Kristus eller vara otydlig om den, kanske slutligen blir problem att se hur andra kan förföljas och dö för något som bara är en av många symboler för vishet och snällhet – eller att förstå hur korset runt halsen skulle vara mer speciellt än en bild på Mahatma Gandhi?

Thomas Idergard 2016-08-06

Se beskrivningen av initiativet ”Mitt kors”, med länk till gruppens huvudsida på Facebook, via denna länk här

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av THOMAS IDERGARD
Pere-jacques-Hamel-2Två IS-terroristers bestialiska ritualmord på den katolske prästen fader Jacques Hamel i Frankrike i slutet av juli, har väckt skilda reaktioner i Sverige. Genom att dådet var en attack inte bara mot Frankrikes utan också mot alla världens katoliker, det katolska prästämbetet och firandet av de katolska sakramenten, visade flera icke-katoliker, däribland en grupp statsråd och ledande riksdagspolitiker, sin solidaritet genom att besöka katolska söndagsmässor (läs här). Många svenska katoliker upplevde mitt i bedrövelsen en stor tacksamhet för ett sådant erkännande av den utsatthet som deras personliga tro nu kommit att utgöra också i Europa.

En som däremot aktivt osynliggjorde fader Hamels katolska identitet var Svenska kyrkans biskop i Stockholm, Eva Brunne, för vilken hans öde blev ett tillfälle att lovprisa hennes egna insatser för religionsdialog (läs här). Men fader Hamel, som var en brobyggare och en förebild för praktisk religionsdialog, mördades inte för sin vänskap med ortens imam. Han mördades för sin roll i sin tro. Kyrkan angreps inte av IS-terroristerna för att den låg nära ortens moské, utan för den heliga mässa som just då pågick där, i vilken Kristus själv, enligt katolsk tro, blir sant närvarande genom prästens ord. Det vill säga den ”otro” som IS vill utrota.

Med en överdrivet välvillig tolkning, och om man bortser från att hon inte nämner tron på Kristus en enda gång, skulle Brunnes osynliggörande kunna ses som uttryck för det faktum att mordet på fader Hamel också var ett angrepp på hela kristenheten. I Mellanöstern attackerar ju IS kristna oavsett samfund. I detta ljus har det under den gångna veckan rasat en kritisk debatt om Svenska kyrkan.

Till exempel har krönikören Jenny Sonesson kritiserat den vanligtvis så Twitterglada svenskkyrkliga ärkebiskopen Antje Jackelén för att inte ha yttrat ett enda ord om mordet på fader Hamel medan hon däremot tidigare varit snabb att fördöma moskébränder som inte ens varit anlagda (läs här).

Joel Halldorf har ryckt ut till Jackeléns försvar (läs här) men bemöter dels inte Sonessons huvudargument, det vill säga jämförelsen med uttalandevilligheten i andra frågor, och presenterar heller inga argument för sin tes att alla kristna i Sverige delar skulden för att inte ha uppmärksammat förföljelsen av kristna i Mellanöstern. Det går enkelt att se Signums regelbundna rapportering de senaste åren eller Svenska Evangeliska Alliansens kampanjer, nu senast för ett riksdagserkännande av folkmordet, som två exempel på motsatsen.

Rosari_2När den svenskkyrkliga prästen Annika Borg med två kollegor startade initiativet ”Mitt kors” i sociala medier, vilket på några dygn fått 4 000 medlemmar, för att ”ta ställning för världens förföljda kristna genom att öppet och med stolthet bära korset runt halsen i vår vardag”, kom däremot en snabb och tydlig reaktion från Svenska kyrkans ledning. Kommunikationschefen Gunnar Sjöberg, själv svenskkyrklig präst, skrev i ett meddelande att uppmaningen att bära kors ”känns uppviglande och okristligt” eftersom det kan leda till ”religionskrig”.

Därmed har vi presenterats med en total omtolkning av aposteln Paulus tal om korsets dårskap i Första Korinthierbrevet, där Paulus beskriver reaktionen på en öppen kristen bekännelse. Men inte som skäl för att upphöra med bekännelsen utan för att hålla fast vid den. Det är inte utan att man undrar hur de kristna martyrerna, i den tidiga kyrkan och i Mellanöstern i dag, skulle se på påståendet från en sentida påstådd trosfrände, om att deras fredliga men offentliga bekännelse av Kristi kors, verktyget för världens frälsning, skulle uppvigla och vara okristlig.

Frågan är om dylika härdsmältor i semestertid inte är uttryck för en troskris snarare än något annat. Konsekvensen av att, som ledande företrädare för Svenska kyrkan under många år, aktivt förneka gudomligheten i Jesus Kristus eller vara otydlig om den, kanske slutligen blir problem att se hur andra kan förföljas och dö för något som bara är en av många symboler för vishet och snällhet – eller att förstå hur korset runt halsen skulle vara mer speciellt än en bild på Mahatma Gandhi?

Thomas Idergard 2016-08-06

Se beskrivningen av initiativet ”Mitt kors”, med länk till gruppens huvudsida på Facebook, via denna länk här