Liberal intolerans

av KJELL BLÜCKERT

– Förslaget om förbud mot religiösa friskolor leder helt fel.

Liberalerna har den 11 november i år antagit ett integrationspolitiskt program. Utgångspunkten är att ”stärka individen och motverka parallellsamhällen”. Man vill verka ”för ett Sverige som håller ihop och där alla människor, oavsett bakgrund, ges samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter”. Den är en mycket god intention, men som bekant är vägen till helvetet stensatt med goda intentioner.

I en av de knappt 50 punkterna i programmet stadgas: ”Ett stopp för nya religiösa friskolor införs och befintliga konfessionella skolor bör inte ges tillstånd att utöka antalet elever.” Hur går detta ihop med den första tanken om att vi alla ska hålla ihop oavsett bakgrund? Vad rätt ni tänkt, fast det var fel, för att citera Grönköpings store skald A:lfr-d V:stl-nd.

I en debattartikel i Dagens Nyheter försvarar Liberalernas partiledare Jan Björklund och ett antal partikolleger detta förbud. Låt oss skärskåda argumenten. ”Skolan får aldrig bli en förlängning av föräldrarnas kulturella och religiösa uppfattningar. Den svenska skolan ska vara en fristad från just detta”, säger man. Detta innebär således att en sekulär, religionsbefriad hållning inte betraktas som en kulturell och livsåskådningsmässig uppfattning. Qué?

Björklund och hans partivänner lyfter vidare fram den svenska skolans värdegrund ”som vilar på värden som individens frihet och jämställdhet mellan kvinnor och män”. Här skulle man gärna vilja rada upp de ytterligare värden som åberopas i läroplanen: människolivets okränkbarhet, alla männi­skors lika värde, solidaritet med de svaga och utsatta. Utifrån dessa värden ska det fostras till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande, stadgas det vidare. Hos Björklund et consortes underförstås att alla olika kyrkors och religioners uppfattningar skulle strida mot detta. Varifrån har man fått en så grov missuppfattning? Har man inte läst vad som står i läroplanen om de värden som man åberopar? Där sägs att de är ”i överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism”. Förmodligen skulle många andra religionsföreträdare också kunna skriva under på detta.

Sedan hävdar de liberala debattörerna att ”principen om att alla barn har rätt till en allsidig kunskap baserad på vetenskaplig grund är viktig”. För de flesta kyrkor och samfund, ja förmodligen alla här i Sverige verkande, är detta en självklarhet. För en katolsk hållning skulle det vara en fullständig självmotsägelse att inte hålla med om detta.

Men i samma andetag säger man även att ”en liberal utgångspunkt är att skolan ska vara fri från religiös påverkan”. För det första tror jag inte att alla tänkande liberaler skulle hålla med om detta. En ropandes röst i den svenska liberala öknen är riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson. Hon påpekar i en klargörande replik på Björklunds artikel det huvudlösa i att ”generalisera om skolor, oavsett om de är etniska, konfessionella eller för nationella minoriteter”. Och hon pekar med rätta på att den offentliga kontrollen av att skollag och läroplan följs i de religiösa friskolorna är viktigare och bör bli tuffare – och kunde man tillägga även i kommunala skolor. Ohlsson understryker skarpt att exempelvis en av Stockholms främsta skolor, den judiska Hillelskolan, inte kommer ”att kunna expandera och starta parallellklasser, inte ta in barn som står i kö och inte ges tillåtelse att starta en filial i exempelvis Malmö, staden som judar flyr ifrån på grund av en ökande antisemitism”. Och hon frågar sig med rätta varför denna skola ska straffas för att några andra inte sköter sig.

För det andra är det en speciell sorts liberalism som hävdar att ”skolan ska vara fri från religiös påverkan”. Men denna liberalism är endast en röst bland många i ett pluralistiskt samhälle. Och de som förespråkar denna röst borde kanske ha en viss tolerans för dem som hävdar att religiös påverkan är väl förenlig med de värden som skollag och läroplan ställer upp. Ja, kanske till och med mer förenlig än en inskränkt form av liberalism.

Ett annat argument som dessa liberaler tar upp är att de religiösa friskolorna skulle riskera ”att bli en samlingspunkt för nyanlända barn som än mer isoleras från det svenska samhället”. Vad vet man om religiösa friskolor? Förvisso är religionen ett sammanhållande kitt, men det behöver inte med nödvändighet betyda att den är exkluderande och isolerande, även om så också tyvärr kan vara fallet precis som den kommunala skolans a-religiösa miljöer kan vara ytterst exkluderande för barn med olika religiösa bakgrunder. Heterogeniteten i de religiösa friskolorna kan i andra avseenden vara mycket stor. En rad företrädare för kristna friskolor har påpekat att de kristna skolorna har en mycket starkt integrerande funktion och skapar en verklig förståelse för människor med olika bakgrunder. I dessa skolor kan det finnas barn från familjer med helt olika socioekonomisk ställning, från helt skilda bostadsområden och med en rad olika etniska bakgrunder. Flera religiösa friskolor är dessutom inte så religiöst homogena som man kan tro. Många kan betraktas som ekumeniska. Många föräldrar sätter sina barn i religiösa friskolor även om de inte är troende, eftersom dessa skolor helt enkelt är utmärkta lärmiljöer.

Det är helt klart att Liberalerna nu har målat in sig i ett hörn. Det har från många håll med rätta påpekats att detta förespråkade förbud enligt både Europakonventionen och FN:s deklaration om mänskliga fri- och rättigheter strider mot religionsfriheten. I en slutreplik från Liberalerna i DN-debatten slår man verkligen helt knut på logiken. Man menar sig vara helt för Europakonventionen och dess stadga om att föräldrar ska tillförsäkras rätten till en undervisning av sina barn som står i överensstämmelse med deras religiösa övertygelse. Men denna rätt ska enligt Liberalerna underordnas ”rätten till en objektiv utbildning”. Återigen hävdas således att religion och objektivitet inte skulle vara förenliga med varandra och att en sekulär hållning däremot skulle stå i självklar samklang med objektiviteten. Det är också intressant att notera den implicita sammankoppling mellan sekulär, icke-religiös hållning och svenskhet som genomsyrar argumentationen. Så var det bevänt med det mångkulturella samhället!

Birgitta Ohlsson citerar i sitt genmäle till sina partikolleger den engelske, katolske politikern och historikern lord Acton: The true measure of a democracy is the way it treats its minorities. Det är lätt att sedan stämma in i hennes därpå följande slutkläm, som givetvis kan vidgas till att gälla oss alla: ”Det är ett politiskt uppdrag liberaler bör ta på största möjliga allvar.”

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap och vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.