Livet är ett växande inte en uppgradering

av SYSTER INGRID OSB

Ett uttryck har på senare tid dykt upp i skilda sammanhang, vi ska bli ”den bästa versionen av oss själva”. Framförallt förekommer uttrycket i så kallade livsstilsreportage. Exempelvis i Dagens Nyheter den 11 november under rubriken ”Så hanterar du livskrisen som en stoiker” [läs mer här]. Ett annat exempel är konfirmandmaterialet som erbjuds av amerikanska Dynamic Catholic, som bland annat vi använt oss av nu när undervisningen behöver ske på distans [läs mer här].

Ord som helgelse och omvändelse bär på barlast för många. Kanske finns här ett nytt uttryckssätt?

I förstone verkar det som en tilltalande bild, att bli den bästa versionen av mig själv. Var och en kan göra sig en föreställning av vad denna bästa version skulle innebära. Kanske en person som aldrig försover sig, är mera generös och omtänksam, inte gnäller lika ofta över småsaker och alltid har förmågan att fatta kloka beslut.

Men någonstans skaver uttrycket. Vad betyder det, egentligen? Det verkar finnas flera problem. Jag menar att det på en gång siktar mot något ouppnåeligt och alldeles för litet.

Det bygger på att jag själv är förmögen att se vad som skulle vara den bästa versionen av just mig och riskerar att bli en självcentrerad prestation. Dessutom är ett förhållningssätt av jämförelse inbyggt i uttrycket. Det bästa måste sättas i förhållande till något, eller någon, för att kunna var just bäst. Risken för överlägsenhet och nedvärderande verkar överhängande. Detta kan dock, i ärlighetens namn, även ske hos den som strävar efter helgelse.

Men dessutom indikerar ”det bästa” att det på något vis skulle vara möjligt att bli färdig. Så bra, att det inte finns mera att sträva efter och växa i. Då skulle man kunna slå sig till ro och bara vårda denna bästa version resten av livet. Är det möjligt? Troligen inte, sannolikt skulle livets omständigheter snart rasera. Och om det bästa har gått sönder, är det då möjligt att försöka resa sig igen.

IBM dator från 1981. Eller 1891? Museum för digital utrustning i Pisa. Wikimedia commons.

När man uppdaterar datorns program till senaste versionen innebär det att den gamla versionen är uttjänt och till ingen nytta. Det är liksom ett språng från en version till en annan. Lite bättre, snyggare design och fler funktioner. Men vi människor fungerar inte så. Om inte annat börjar krafterna någon gång avta såväl mentalt som fysiskt. Har man då blivit en föråldrad version som inte går att uppdatera fler gånger?

För några år sedan fick jag möjlighet att delta när en syster i ett tyskt kloster firade 65-årsjubileet av sina klosterlöften. Det var en i alla avseenden oförglömlig upplevelse. I den benediktinska traditionen ingår att jubilaren vid ett sådant tillfälle sjunger de ord som en gång sjöngs när löftena avlades. ”Tag emot mig Herre efter ditt ord så att jag får leva, och låt mig inte komma på skam med mitt hopp.” Ingen av de församlade var oberörd när systern, böjd av ålder och hårt arbete, med ena handen stödd på käppen och den andra upplyft i lovsång och förtröstan, stod framför altaret och sjöng dessa ord.

Att undra om hon var den bästa versionen av sig själv är att ställa helt fel fråga. Om man däremot undrar om det är möjligt att fortsätta växa som människa upp i hög ålder var det denna dag ingen tvekan om att svaret är ja.

Minneskortet från detta tillfälle ger en talande illustration. En bild på avsågade trädstammar med årsringarna väl synliga samt Rilkes ord ”Ich lebe mein Leben in wachsenden Ringen. Ich werde den letzten vielleicht nicht vollbringen.” Jag lever mitt liv i växande ringar. Den sista ringen kommer jag kanske inte att fullborda.

Årsringar från en lind. Foto: Sr Ingrid OSB.

Den som i likhet med mig är fascinerad av träd vet att årsringarna i en avsågad stam kan berätta mycket. Det finns spår av torra och mödosamma år då växten varit svag, andra år har det varit goda förhållanden och årsringarna har kunnat bli tjocka. Kanske finns det ärr efter skador. Grenar som blåst av och lämnat sår som trots allt kunnat läka, eller åtminstone inte hindrat trädet att växa vidare.

Min poäng med att berätta allt detta är att jag tror att det ger en sannare bild av hur vårt liv fungerar än talet om att bli den bästa versionen av oss själva. Misstag, synder och felaktiga val blandas med riktiga beslut, goda handlingar och gynnsamma omständigheter om vi tittar på våra årsringar. Det ena bygger vidare på det andra. Och, inte minst, det är inte vi själva som skall fullända vårt liv. Som Sr Adelgunde själv sade: den sista ringen kommer den barmhärtige Herren att fullborda.

Visst kan det ibland vara på sin plats att försöka hitta nya sätt att uttrycka gamla begrepp och sanningar. Men om de nya begreppen bekräftar ett samhälles jakt på perfektion och självuppfyllelse är risken stor att man inte når fram med det faktum att tron har mycket mer att erbjuda än ”tio punkter för ett lyckligare liv”.

Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2020-12-12

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.