Maria – människans förebild

av MINNA SALMINEN KARLSSON

 I katolska sammanhang ses jungfru Maria som förebild för både kvinnor och män. Det synsättet kanske kan ge en tolkningsnyckel när man försöker förstå Maria mot bakgrund av ett svenskt jämställdhetstänkande.

I det här numret av Signum presenteras flera olika sätt att se på jungfru Maria och det blir uppenbart att hennes liv, såväl det jordiska som det himmelska, har tolkats på olika sätt, av olika personer och rörelser, i olika tider och i olika kulturkretsar – och för olika syften. Det är många som håller i hennes mantelfåll, hänger henne i kjolarna eller drar i byxbenen – allt utifrån hur man väljer att visualisera henne. Teologerna försöker förstå sig på henne. Kyrkorna förklarar och förkunnar henne, utifrån sina olika utgångspunkter. Enskilda människor kommer till henne som till sin mor, syster eller väninna, och ber om hennes ingripanden. Konstnärer avbildar henne, i färger, former, toner och ord, och visar ibland sitt ägarskap genom att avvika från kyrkans uppfattning om vem hon är och hur hon bör beskrivas.

Att Maria är jungfru är viktigt för teologin och för kyrkan, men inte för alla som umgås med henne på dessa olika sätt. Vad som hände efter det att hon fött Kristus är för många viktigare och mer gripbart än vad som hände före. Det jordiska moderskapet, med Marias förhållande till sonen Jesus, är i fokus. Huruvida det utövas av en jungfru eller inte spelar för många mindre roll. Att hon har fött Gud till världen är ett obegripligt mysterium, och det är lättare att relatera till henne som en kvinna, som den blitt leende madonnan i julkrubban eller den lidande modern som ser sin son uppspikad på korset. Det är framför allt denna senare bild av Maria som har återvänt till det svenska kyrkliga landskapet. Maria har blivit ”det kvinnliga” i kyrkor som uppfattas bära på en lång och tung manlig tradition. Hon har på sätt och vis blivit den inkvoterade kvinnan i den svenska kyrkligheten. Och inget ont i det – inkvoterade kvinnor har en position som kan bredda och upplysa vilket sammanhang det vara må.

”Man föds inte till kvinna, man blir det”, är Simone de Beauvoirs berömda reflektion om skillnaderna mellan könen. Judith Butler bygger vidare på de Beauvoir med att förklara hur man inte föds till kvinna utan görs till en. Det vill säga, en kvinna känns igen som en kvinna, därför att hon lärt sig vad som förväntas av henne i tankar, ord, gärningar och underlåtelse. Om man tillämpar detta på Maria, kan man säga att hon känns igen som kvinna, därför att hon århundradena igenom konstant har gjorts till kvinna. Vi har lärt oss vad vi skall förvänta oss av henne, och de som har presenterat henne för oss har vanligen visat på det som är i enlighet med de normer för kvinnlighet som har gällt just där och då. Det moderskap som fört Maria till världshistorien har också definierat henne, på olika sätt och med varierad styrka under olika (kyrko)historiska epoker. Att man i dagens Sverige relaterar till Maria, i den mån man nu gör det, som en sinnebild för moderlig kvinnlighet följer alltså en lång tradition.

I och med att Maria så entydigt har blivit ”kvinnan” i den svenska kristenheten har hon också i hög grad blivit kvinnornas. Hon är inkvoterad i kyrkan främst för kvinnornas skull. Den vördnad som män i den katolska kyrkan visar Maria är främmande i en svensk kontext: Att en manlig katolik på allvar och på ett självklart sätt kan säga att Maria är hans förebild kan få en Svenska kyrkans man att studsa till.

Det är när Maria blir en representant för ”kvinnan”, som det också blir intressant huruvida och på vilket sätt hon är underordnad i ett patriarkalt samhälle, hur hennes jungfrulighet skall tolkas i förhållande till sexuella maktrelationer och hur hon lever sitt moderskap. De är högst relevanta frågor och värda både debatt och akademiska diskussioner. Maria själv ser nog med tillfredsställelse på att det förtryck som på olika sätt drabbar just kvinnor uppmärksammas, också när denna uppmärksamhet hämtar näring och insikter från de sätt som hon har porträtterats och relaterats till.

I svenskt jämställdhetsarbete vill man sudda ut könskategorier för jämställdhetens fromma, men samtidigt måste man i praktiken befästa dem för att komma åt de olika sätt på vilka kvinnor som grupp fortfarande missgynnas. När det gäller Maria har balansen tippat över till förmån för befästandet av könskategorier. När hon görs till en urbild av kvinnlighet och inte minst moderlighet, befästs kvinnligheten, och det allmän­mänsk­liga kommer i skymundan. Hennes egenskaper blir könskodade som kvinnliga, trots att de är allmänmänskliga: Hon är Herrens ödmjuka tjänarinna, men att vara ödmjuk, mild och tålmodig anbefalls alla troende, och i Bibeln och bland helgonen kan man hitta många personer, såväl män som kvinnor, som varit ödmjuka tjänare. Hennes ’ja’ till att bära och föda Kristus fick mer omvälvande konsekvenser än någon annans, men själva accepterandet av ett gudomligt uppdrag är gemensamt för många, både män och kvinnor, som, liksom Maria, inte sällan leds in i situationer som kräver mod. Hon är den lidande modern, men själva lidandet är en allmänmänsklig erfarenhet. Mänskligheten kan inte enkelt delas i två skilda och olika könskategorier, och Maria kan inte heller stängas in i en av dem.

De som i våra katolska kyrkor kommer och ber om hennes hjälp relaterar naturligtvis till henne som en kvinna, inte som en könlös person. För dem är hon modern, systern, väninnan. Hon lyssnar och tröstar. Och kämpar för dem som vänder sig till henne. Till skillnad från större delen av världen, är den officiellt vedertagna uppfattningen i dagens Sverige att fäder och män kan vara lika bra på att lyssna, trösta, hjälpa och ge omsorg som mödrar, bara de får lära sig det från barnsben, att hur man utövar föräldraskap och andra relationer inte bygger på biologiska könsskillnader. I och med denna uppfattning, att kön till övervägande del är socialt konstruerat, borde det ligga nära till hands att se att också Marias kvinnlighet är det. Och då borde det finnas en möjlighet att också se att Maria, urtypen av kvinnligheten, först och främst är människa och att kvinnligheten är en aspekt som styrde hennes sätt att leva sin mänsklighet, i en viss omgivning och tidsålder. Det förminskar inte hennes moderlighet, men visar att hon inte representerar kvinnan utan människan.

Minna Salminen Karlsson är docent i sociologi samt jämställdhetsspecialist vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 5/2020.