Mässfirande under en pandemi

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JAKOB LÖNDAHL och ANDERS PILTZ

Vi bör vara försiktiga med att åberopa religionsfrihetsargumentet när det gäller att utkräva olika typer av rättigheter, såsom mässfirande i större grupper under en pandemi. Det finns tillfällen när vi av religiösa skäl ovillkorligen måste protestera eller vägra för att inte allvarligt skada vår relation till Gud. Det kan gälla abort, eutanasi, sabbatsbudet, omsorg om flyktingar och mycket annat. Men det finns också tillfällen när vår tro erbjuder alternativ.

Religiösa samlingar har tyvärr allt som kännetecknar högrisktillfällen för smittspridning: flera personer som sjunger eller talar i samma rum (ofta med dålig ventilation och korta avstånd) under mer än 15 minuter. Vid mässan kan man lägga till kommunionen (noll distans och tveksam hygien) och vanligtvis närvaro av äldre. Visserligen är några av våra kyrkor rymliga, men luftutbytet är vanligtvis lågt och en mycket hög grad av riskmedvetenhet krävs hos deltagarna för att undvika smitta vid entréer, via vidrörda ytor, i köer och vid andra samlingspunkter. Internationellt har många fall av smittspridning kunnat knytas till just religiösa möten, inte minst i kristna kyrkor. Dessa samlingar har därigenom orsakat allvarlig skada eller förtida död hos de troende själva, såväl som hos personer i deras umgängeskretsar.

Som katoliker ställs vi inför valet mellan två påbud, som delvis är i konflikt med varandra. Å ena sidan att samlas till mässa och fysiskt ta emot sakramenten. Å andra sidan att inte skada människor i vår omgivning, därför att vi exponerat oss för smitta där det hade kunnat gå att undvika. Isolering är inget unikt för de troende – hela samhället kämpar med detta och åtskilliga lider svårt av ensamhet. Skolbarn måste arbeta hemifrån, kulturutövare kan inte ta emot publik, hela mötesbranschen är lagd i malpåse och tiotusentals har blivit uppsagda från sina arbeten. Religiösa samlingar är ingen ursäkt att göra avsteg, såvida de inte är direkt tvingande.

Det är väl känt att många troende och församlingar under hela pandemin letat kryphål i regler och rekommendationer för att på olika sätt samlas i så stort antal som möjligt. Kreativiteten har emellanåt varit avsevärd på det här området. Vi borde göra precis tvärtom och se regelverket som en hjälp och en bortersta gräns i våra försök att minska smittan. Uppfinningsrikedomen Gud skänkt oss kan hellre användas till att hitta nya sätt att ge uttryck för tron, när vi så långt möjligt bidrar till att bekämpa smittan.

Vi får aldrig glömma att det är viruset som är vår fiende, inte statsmakterna. All retorik som spelar ut myndigheternas plikt att skydda medborgarna mot de troendes rättigheter att samlas för gudstjänst måste undvikas. Det är en kristen plikt att visa vad begreppet samhällssolidaritet betyder i handling.

Vi är kallade att följa Kristus, att be, att visa solidaritet med dem som lider och att inte skada våra medmänniskor. Vi är också kallade att delta i kommunionen, men för att skydda dem vi möter har vi fått en möjlighet att göra det andligt i bön och gärna tillsammans med andra i någon av alla de mässor som sänds i en mängd olika mediekanaler. Här är det katolska begreppet ”andlig kommunion” till stor hjälp. Ordet kommunion betyder ”samhörighet”, förening med Kristus, och i Kristus med de andra i Kristi kropp, kyrkan. Den sakramentala kommunionen är inte det enda medlet att stärka den samhörigheten. Vi har också Guds ord i Bibeln, hjärtats omvändelse varje dag, förbönen, och möjligheten att göra gott mot nästan, om så bara med ett telefonsamtal eller ett uppmuntrande ord. Denna tid av prövning är ett gyllene tillfälle att pröva och öva dessa nådemedel på ett nytt och mer genomgripande sätt. ”Ibland talar Gud i sitt ord, ibland genom handling”, säger den helige påven Gregorius den store. Var och en bör begrunda vad Gud vill säga och vilka frågor han ställer genom denna omvälvande period i världens och de enskildas liv.

Stora fysiska samlingar är inte ett obetingat religiöst krav, även om det är något många av oss längtar efter. Med tiden kommer vi åter att kunna samlas i kyrkorna, och då blir glädjen desto större.

2021-01-20

Jakob Löndahl, docent i aerosolteknologi vid Lunds universitet

Anders Piltz OP, präst i Sankt Thomas församling, Lund

Mer information från den amerikanska folkhälsomyndigheten finns här via denna länk

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JAKOB LÖNDAHL och ANDERS PILTZ

Vi bör vara försiktiga med att åberopa religionsfrihetsargumentet när det gäller att utkräva olika typer av rättigheter, såsom mässfirande i större grupper under en pandemi. Det finns tillfällen när vi av religiösa skäl ovillkorligen måste protestera eller vägra för att inte allvarligt skada vår relation till Gud. Det kan gälla abort, eutanasi, sabbatsbudet, omsorg om flyktingar och mycket annat. Men det finns också tillfällen när vår tro erbjuder alternativ.

Religiösa samlingar har tyvärr allt som kännetecknar högrisktillfällen för smittspridning: flera personer som sjunger eller talar i samma rum (ofta med dålig ventilation och korta avstånd) under mer än 15 minuter. Vid mässan kan man lägga till kommunionen (noll distans och tveksam hygien) och vanligtvis närvaro av äldre. Visserligen är några av våra kyrkor rymliga, men luftutbytet är vanligtvis lågt och en mycket hög grad av riskmedvetenhet krävs hos deltagarna för att undvika smitta vid entréer, via vidrörda ytor, i köer och vid andra samlingspunkter. Internationellt har många fall av smittspridning kunnat knytas till just religiösa möten, inte minst i kristna kyrkor. Dessa samlingar har därigenom orsakat allvarlig skada eller förtida död hos de troende själva, såväl som hos personer i deras umgängeskretsar.

Som katoliker ställs vi inför valet mellan två påbud, som delvis är i konflikt med varandra. Å ena sidan att samlas till mässa och fysiskt ta emot sakramenten. Å andra sidan att inte skada människor i vår omgivning, därför att vi exponerat oss för smitta där det hade kunnat gå att undvika. Isolering är inget unikt för de troende – hela samhället kämpar med detta och åtskilliga lider svårt av ensamhet. Skolbarn måste arbeta hemifrån, kulturutövare kan inte ta emot publik, hela mötesbranschen är lagd i malpåse och tiotusentals har blivit uppsagda från sina arbeten. Religiösa samlingar är ingen ursäkt att göra avsteg, såvida de inte är direkt tvingande.

Det är väl känt att många troende och församlingar under hela pandemin letat kryphål i regler och rekommendationer för att på olika sätt samlas i så stort antal som möjligt. Kreativiteten har emellanåt varit avsevärd på det här området. Vi borde göra precis tvärtom och se regelverket som en hjälp och en bortersta gräns i våra försök att minska smittan. Uppfinningsrikedomen Gud skänkt oss kan hellre användas till att hitta nya sätt att ge uttryck för tron, när vi så långt möjligt bidrar till att bekämpa smittan.

Vi får aldrig glömma att det är viruset som är vår fiende, inte statsmakterna. All retorik som spelar ut myndigheternas plikt att skydda medborgarna mot de troendes rättigheter att samlas för gudstjänst måste undvikas. Det är en kristen plikt att visa vad begreppet samhällssolidaritet betyder i handling.

Vi är kallade att följa Kristus, att be, att visa solidaritet med dem som lider och att inte skada våra medmänniskor. Vi är också kallade att delta i kommunionen, men för att skydda dem vi möter har vi fått en möjlighet att göra det andligt i bön och gärna tillsammans med andra i någon av alla de mässor som sänds i en mängd olika mediekanaler. Här är det katolska begreppet ”andlig kommunion” till stor hjälp. Ordet kommunion betyder ”samhörighet”, förening med Kristus, och i Kristus med de andra i Kristi kropp, kyrkan. Den sakramentala kommunionen är inte det enda medlet att stärka den samhörigheten. Vi har också Guds ord i Bibeln, hjärtats omvändelse varje dag, förbönen, och möjligheten att göra gott mot nästan, om så bara med ett telefonsamtal eller ett uppmuntrande ord. Denna tid av prövning är ett gyllene tillfälle att pröva och öva dessa nådemedel på ett nytt och mer genomgripande sätt. ”Ibland talar Gud i sitt ord, ibland genom handling”, säger den helige påven Gregorius den store. Var och en bör begrunda vad Gud vill säga och vilka frågor han ställer genom denna omvälvande period i världens och de enskildas liv.

Stora fysiska samlingar är inte ett obetingat religiöst krav, även om det är något många av oss längtar efter. Med tiden kommer vi åter att kunna samlas i kyrkorna, och då blir glädjen desto större.

2021-01-20

Jakob Löndahl, docent i aerosolteknologi vid Lunds universitet

Anders Piltz OP, präst i Sankt Thomas församling, Lund

Mer information från den amerikanska folkhälsomyndigheten finns här via denna länk